I mitt tidigare inlägg skrev jag om gränspolisens begäran om att socialtjänsten ska lämna ut adressuppgifter om familjer som hotas av utvisning. Nu har socialtjänsten på flera håll börjat lämna ut sådana uppgifter. Sydsvenskan kan idag rapportera om vad som då händer - familjer lämnar sina hem och barnen sin skola för att bokstavligen gömma sig i skogen. Läs mer om detta här.
Men gör verkligen socialtjänsten rätt? Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, sätter ett frågetecken för det i en artikel i Sydsvenskan igår. Så hur ligger det egentligen till? Jag hade igår kontakt med Christina Heilborn, chefsjurist på UNICEF. Så här ser det ut, så vitt jag kan förstå:
I Utlänningslagens 17 kap, §1 står följande:
Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.
I medierapporteringen om detta sägs att socialtjänsten inte får ta kontakt med de utpekade och informera om att polisen begärt ut uppgifter om dem. På direkt fråga är de dock skyldiga att berätta. Men varifrån denna uppgift kommer är i skrivande stund oklart. Någon som kan informera mig om det?
Anders Ygeman har alltså rätt i att gränspolisen följer svensk lag. Samtidigt är det uppenbart att denna lagtext kommer i direkt konflikt med viktiga principer i barnkonventionen - se
mitt tidigare inlägg om detta. Man kan lite förenklat uttrycka det så att lag här står emot lag, eftersom Sverige också åtagit sig att följa vad som finns skrivet i barnkonventionen. UNICEF har i sitt remissvar på utredningen om att göra barnkonventionen till svensk lag påpekat detta och yrkat på en ändring av den svenska lagtexten. (Läs hela remissvaret
här.)
Hur ska man då göra i dagsläget när det uppstår konflikter av det här slaget? FN:s barnrättskommitté har sin uppfattning klar. I sin senaste granskningsrapport från 2015 av hur Sverige lever upp till barnkonventionen skriver man så här:
The Committee urges the State party to accelerate the inquiry set up in March 2013 and take all the necessary measures to bring national legislation into full conformity with the Convention, and that the Convention should always prevail when provisions of domestic law conflict with the Convention.
Barnkonventionen ska alltså alltid ges företräde! Så vad skulle hända om socialtjänsten med sina politikers stöd helt frankt deklarerade att man tänker avvisa gränspolisens begäran, eftersom man i en konflikt av det här slaget väljer att följa barnrättskommitténs rekommendation?
Jag tänker på ett samtal jag en gång hade med dåvarande JO Tor Sverne, som på 1980-talet ledde en stor statlig utredning om barns rätt. Jag befann mig som barnläkare i en situation då jag stod i valet mellan att följa lagen och svika barnet eller att värna barnets rätt oavsett vad lagen sa. Han svarade: ”Om du är säker på vad som är barnets bästa och utgår ifrån det så skulle jag vilja se den domstol som sätter dit dig. Och då får du väl ta den risken. För då behövs kanske en lagändring.”
Det handlar om civilkurage. För enskilda. Och för myndigheter.
