”Vi måste tänka på att pappa börjar bli gammal nu.”
Det var mina två yngsta döttrar som samtalade. Jag hörde inte vad det handlade om. Kanske om barnpassning, kanske om sena kvällssamtal. Men det fanns i deras samtalston inte ett uns av kritik, bara ett slags ömsint omsorg. De ville vara rädda om mig, och det kändes gott.
Jag vill återvinna ordet ”gammal”. I stället för de där konstiga omskrivningarna. Som ”äldre”. Skulle det vara bättre att vara äldre än att vara gammal? Jag fyller 75 i vår. Det betyder att jag fortfarande hör till kategorin yngre-äldre. Tills jag blir 80. Då flyttas jag över till de äldre-äldre. Och vid 90 blir jag väl äldre-äldre-äldre. Äldre än vem?
Jag vill inte vara äldre! För jag har varit äldst i hela mitt liv. Redan när jag fyllde tre var jag äldst av tre syskon. Tio år senare var jag äldst av sju. Jämt har jag fått höra: ”Du är äldst, nu får du hjälpa till lite mer.” Eller: ”Skärp dig nu, tänk på att du är äldst! De andra kan ta efter.” Så jag är trött på att vara äldre. Tänk så skönt att bara få vara gammal!
Några förknippar ordet gammal med att vara förbrukad, utrangerad, utan riktigt värde. Men så behöver det inte alls vara. Ta till exempel ”en gammal goding”. En sån vill jag vara! En sån där med några år på nacken men som är härlig att lyssna på ändå. Åtminstone ibland.
Ett bra exempel är ”Gamle Svarten/ kamrat på vida färden. /Gamle Svarten/ den bästa här i världen.” En sån vill jag också vara! Kanske orkar jag inte alltid med att vara den bästa här i världen. Men en kamrat på vida färden vill jag vara. För dem som vill resa med mig.
Om du tänker att du fortfarande är lite för ung för att ge dig ut på vida färden vill jag trösta dig med att man blir aldrig yngre än man känner sig. Så slappna av och var med oss i stället! För nu reser vi oss i vår fulla längd, stolta, glada och tacksamma över att vi får vara just så gamla som vi är.
Behöver vi en vandringssång? Jag vet en: ”Vi gamla, vi fria … vi glädjerika sköna …” Nu ger vi oss iväg innan det skymmer! Vi har långt kvar att gå.
YESS! Leve ”gammal”!
Min man (77) och jag (70) känner oss inte annorlunda än tidigare, eftersom vi mår oförtjänt bra. Men det är ändå gamla vi är, inte äldre. Gillar inte när man urvattnar orden f a de ska bli ”ofarliga”(?). Vi har lyckats bli gamla utan att slockna och det är vi jätteglada över.