”Den där åker direkt i papperskorgen! Varför ska dom stressa mig med sånt nu också? Räcker det inte med den stress jag har ändå som småbarnsförälder?”

Det var den spontana reaktionen från en av mina döttrar. Och jag är benägen att hålla med henne. Inte minst sedan jag bläddrat igenom foldern hon talar om. En så märklig blandning av smått och stort! Från tips om vad jag bör ha lagrat i kylskåpet till en högstämd alarmism:

Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Men så hamnar jag i en sådan där tidsresa som väl hör min ålder till. Och plötsligt är det 1983. Det kalla kriget pågår. Berlinmuren står kvar och Sovjetunionen har ännu inte rasat samman.

Själv har jag gjort en resa från att under 1960-talet ha fullgjort min grundläggande värnplikt som bataljonsläkare till att bli vapenfri. Den resan, som långt ifrån var smärtfri, har jag beskrivit i min bok Barn idag föräldrar imorgon. Men nu är det början av 1980-talet, och mina repmånader som vapenfri tillbringar jag på Socialstyrelsen i Stockholm. I det civila arbetar jag på Rädda Barnen och kommer snart att göra min första resa till Beirut.

Jag har börjat undra över varför ingen tänkt på barnen när planerna gjorts upp för hur Sverige ska hantera en hotande krigssituation. Många bär fortfarande på minnen från andra världskriget, då vi utan att vara förberedda fick ta emot 70 000 finska krigsbarn. Borde vi inte tänka igenom de här frågorna så att vi är bättre rustade nästa gång?

Mina bemödanden resulterade i skriften Omsorg om barn under beredskap och krig. Med förord av Barbro Westerholm som då var Socialstyrelsens generaldirektör och som också skrev förordet i Leva med barn, som kom ut samma år.

Jag läser igenom skriften på nytt. Visst, den är 35 år gammal, och det finns mycket i den som inte är aktuellt. Det finna inga ”barnstugeföreståndare” längre för att nu bara ta ett exempel. Men ändå: de grundläggande tankegångarna känns faktiskt ganska moderna.

Jag börjar söka på nätet. Har det kommit någon uppföljande skrift av samma slag? Från Socialstyrelsen eller Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap? Med samma tydliga barnfokus? Jag finner faktiskt ingenting. Men motbevisa mig gärna, du som läser det här!

För visst kanske det är klokt att ge allmänheten råd och dåd om hur vi ska förbereda oss för det ena och det andra. Och jag kommer nog att behålla den folder som nyss hamnade också i min brevlåda. Kanske på grund av att jag hör till en generation som växt upp i krigens skugga. Jag minns Kaj, vårt finska krigsbarn.

Men viktigast är det väl att våra myndigheter ligger steget före! Både efter Estoniaolyckan och efter Tsunamikatastrofen påtalade både jag och många andra de stora bristerna i samhällets katastrofberedskap. Är det bättre nu? Och var kommer barnen in?