Idag är det den första måndagen i juni, och klockan 15 testas Hesa Fredrik, också här på Klostergården i Lund. Och plötsligt slår det mig att det finns en fortsättning på mitt tidigare blogginlägg i frågan om kris- och katastrofberedskap.

1983 publicerades den skrift jag författat för Socialstyrelsens räkning, Omsorg om barn under beredskap och krig. Åtta år senare, 1991, kom Socialstyrelsen ut med en ny skrift i ämnet, nu med titeln Om kriget eller katastrofen kommer: vad gör vi med barnen? (SoS-rapport 1991:21). Den här gången var vi två författare som samarbetet kring texten: förutom mig också Ulf Otto, docent och överläkare i barnpsykiatri i Kristianstad. Ulf hade tidigare också varit försvarsöverpsykiater. Jag satte stort värde på att få samarbeta med den numera framlidne Ulf. Han var en både kunnig och mycket trevlig person.

Det hade hänt en hel sedan 1983. Resultat från forskning om posttraumatisk stress, inte minst grundad i erfarenheter från kriget i Vietnam, hade börjat dyka upp i de vetenskapliga tidskrifterna. Själv hade jag nya erfarenheter från kriget i Beirut. Tillsammans med Agneta Lindkvist och Birgitta Böhm hade jag skrivit boken Barn i krig, utgiven av Rädda Barnen 1987. Där presenterade vi den så kallade STOP-modellen, som nu också blev användbar i det här nya sammanhanget.

Skriften från Socialstyrelsen innehåller åtta viktiga principer för hur samhället bör planera med tanke på att barnen ska komma till minsta möjliga skada i ett kris- och katastrofläge. Och så de fyra grundregler som enligt STOP-modellen bör gälla vid alla möten med barn i sådana situationer.

Du som blir nyfiken på STOP-modellen - läs gärna Möta barn på flykt, utgiven 2016 av UNICEF Sverige med mig och Tor Lindberg som redaktörer. Den kan beställas kostnadsfritt från UNICEF här. Här presenteras STOP i uppdaterad och aktuell form.

Arbetet med barn på flykt, både här hemma och internationellt, har lärt oss massor om hur vi bäst ska planera om vi själva skulle hamna i ett kris- och katastrofläge. Det är bara att hoppas på att vi kan ta vara på den erfarenheten då.

Och visst vore det väl bra med en ny skrift i ämnet från Socialstyrelsen, gärna lika konkret som den som Ulf och jag fick till 1991. Det har ändå gått 27 år sedan dess, och mycket har hänt på forskningsfronten.