Etik på olycksplatser

Under de senaste dagarna har det skrivits mycket om hur folk beter sig på olycksplatser. I Italien är man chockad över en bild som nu sprids viralt. Den visar en man som stående på en perrong tar en selfie med en svårt skadad kvinna på spåren som bakgrund. Hon har av misstag stigit ut genom fel dörr från det tåg hon åkte med och då blivit påkörd av ett annat tåg. Räddningsarbete pågår. Jag vill inte lägga ut bilden här, men vill du se den och läsa mer om det hela kan du göra det här i DN:s version.

Om jag hade varit läkare på platsen skulle jag ha vrålat till mannen att genast lägga ner mobilen och ge sig iväg! Liksom jag skulle ha gjort om jag varit med vid de nu aktuella drunkningsolyckorna i Degerfors och Landskrona. I första hand eftersom fotografering av det slaget visar sådan fullständig brist på respekt för både offer och anhöriga.

Ofta beskrivs den här tendensen som ett uttryck för en samhällsutveckling, där selfien, självbespeglingen, står i centrum och där medkänslan och hjälpsamheten kommer i andra hand. Eller som ”en cancer som fräter sönder internet inifrån”, för att citera en kommentar i La Stampa, återgiven av BBC. Det är möjligt att det är så. Det måste vi samtala om. Och vi behöver verkligen en diskussion om hur man beter sig på en olycksplats. Praktiskt och etiskt.

Ändå vill jag utifrån mina egna erfarenheter nyansera den diskussionen en smula. Jag är läkare och därmed bunden av läkaretiken. Det innebär att jag är skyldig att agera om jag råkar befinna mig i närheten när en olycka inträffar. Under de senaste åren har jag fått ingripa vid säkert närmare ett tiotal tillfällen. Vid resor med buss, tåg eller flyg (”Vi söker en läkare, kontakta personalen!”), på stan och i kyrkan där jag är gudstjänstvärd.

Varje gång jag ingripit har jag snabbt fått hjälp. Ibland av andra sjukvårdskunniga - vi är många! Men ännu oftare av ungdomar i åldrarna 15 - 25 år, förvånansvärt hjälpsamma, kompetenta och handlingskraftiga trots att de saknat sjukvårdsutbildning. När jag tackat dem efteråt har de ofta förklarat att de i skolan fått lära sig hjärt-lungräddning (eller HLR som de säger) och att det är självklart för dem att hjälpa till om de kan.

Lika slående har det varit hur passiva många medelålders och äldre åskådare varit. Kanske för att de känt sig osäkra. Har jag i alla fall försökt tänka. Men då är det bättre att de går därifrån, i stället för att stå i vägen för oss som försöker hjälpa till i väntan på ambulans och räddningspersonal. Några som tagit bilder har jag lyckligtvis ännu inte råkat ut för. Men en gång blev jag av en äldre dam hindrad från att ta mig fram till en man som förlorat medvetandet i en kyrkbänk. Hon menade att jag störde - det pågick ju konsert.

Så låt inte det här samtalet hamna i klagovisor över vad som är på väg att hända med våra ungdomar. Det här gäller oss alla.