I veckan som gick, den 10 oktober, högtidlighölls Världsdagen för psykisk hälsa. I år låg fokus på barns och ungas psykiska hälsa, ett område som jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv och författarskap åt att utforska.
I Lund visades Mattias Wellander Löfgrens nya film Sankt Lars sjukhus - där satt ju dårarna vid två välbesökta föreställningar på Domkyrkoforum. Efter den andra visningen följde en gemensam kvällsvandring ut till Sankt Lars kyrkogård, ledd av diakonen Sandra Lindqvist och prästen Magnus Malmgren. Ute på kyrkogården tändes hundra gravljus och efter det hölls en kort andakt. På bilden nedan syns gravljusen mot en fond av de upplysta husen borta på Klostergården och idrottsplatsens strålkastare ännu längre bort.
För mig blev besöket en stark upplevelse och en bekräftelse på att vi gör rätt när vi nu arbetar för att den här kyrkogården ska få tillbaka något av sin förra värdighet - se mitt tidigare inlägg om detta. Mörkret kastade nu en försonande slöja över de brister som vi beskrivit i vår rapport. Ljusen framhävde i stället platsens mycket speciella atmosfär. Eller helighet, för att nu använda ett ord som ofta missbrukas men som här känns alldeles adekvat.
Lämna ett svar