Nu är min nya bok på väg ut i bokhandeln! Den bär titeln Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter och ges ut av Norstedts förlag. På förlagets hemsida finns en kort sammanfattning av vad boken innehåller - klicka HÄR.
Det är förstås ingen tillfällighet att den ges ut bara några dagar efter det att FN:s barnkonvention blivit svensk lag. Men boken har en lång tillkomsthistoria. Jag har länge tänkt skriva om de här kvinnorna och om vad de har betytt för mig i mitt tänkande, främst kring barn och deras rättigheter. Men de har också alla stått för en livshållning som jag känner stark samhörighet med. Kanske kan man kalla den ett kämpande sökande.
Alla var de riktiga kämpar som stod upp för vad de trodde på även när motvinden blåste hård. Men de hade även en annan sida som kommer fram vid närläsning av deras texter: ett ständigt sökande efter mening och sammanhang, ett sökande som gjorde dem sårbara för de misstänkliggöranden och angrepp som de utsattes för. Men just därför mycket levande.
Ellen Key var den som först kom i min väg. Jag läste hennes Barnets århundrade för många år sedan, och den gjorde mig nyfiken på hennes övriga författarskap, liksom på hennes livsöde. Något som förstärkts vid mina besök på Strand, hennes sista boplats vid Vättern.
Anna Lindhagen hörde jag talas om för mer än 40 år sedan när jag blev invald i Rädda Barnens styrelse . Hon var organisationens ordförande under några svåra år på 1920-talet, och hon förknippades ibland med motgångar. Därför var det så roligt och uppfriskande att senare få lära känna den Anna Lindhagen som stiger fram i efterlämnade tal och skrifter, inte minst i memoarboken Vad vi tänkte. En sådan härligt positiv överraskning!
Elsa Laula Renberg, den samiska feministen och barnrättsaktivisten, är min senaste bekantskap. Jag har hört om henne en tid, men först för ett par år sedan fick jag möjlighet att läsa hennes Inför Lif eller död? från år 1904. Ingen som kommit i kontakt med den skriften kan förbli oberörd! Det var när jag läst den om och om igen och sedan tagit del av Elsas liv och verksamhet i övrigt som jag bestämde mig för att skriva min bok. Det blev helt enkelt nödvändigt.
Att jag sedan ägnat tre av dessa pionjärers sena efterföljare, Tabata Amaral, Malala Yousafzai och Greta Thunberg, ett eget kapitel blev ganska självklart. Det är så mycket som förenar dem med mina tidiga vägvisare.
Bara kvinnor? Ja, det råkade bli så, vilket i sig är intressant. Men även några män spelar en viktig roll i boken. Vid min orientering i livsfrågornas landskap använder jag Martin Bubers Människans väg som karta. Mot slutet av min berättelse kommer Leonard Cohen till tals genom sin sena låt You want it darker. Och bokens författare är ju man.
För det här är en mycket personlig bok, kanske en av de mest personliga jag skrivit. Den vill gestalta det möte och den inre dialog som uppstått när jag försökt förstå vad mina vägvisare velat säga. Deras glöd och visdom har berört mig på djupet och gjort mig rikare. Om du som läsare känner något av detsamma och får lust att vara med i samtalet har jag nått mitt mål. För, tro mig, det är ett viktigt samtal just nu! De här kvinnorna var i vissa frågor långt före sin tid.
