I februari 1986 var jag inbjuden att hålla ett tal på Rädda Barnens barndagar i Stockhoms Folkets Hus. Jag hade arbetat heltid för Rädda Barnen i fyra år, men nu hade jag och min familj nyss flyttat upp till Lycksele, där jag på nytt börjat arbeta som barnläkare i Sverige. Jag hade börjat få en ganska ambivalent inställning till Rädda Barnen. Därför blev jag nyfiken när jag någonstans fick läsa att Ellen Key en gång avböjde att ställa sig bakom ett upprop till det då (1919) nybildade Rädda Barnen. Hon gjorde det med nog så kryptisk formulering:
Caritas (välgörenhetens gudinna) sträcker förgäves ut sina hulda händer, då rättfärdighetens gudinna står med förbundna ögon.
Jag utformade mitt anförande som ett personligt skrivet brev till Ellen Key. Det gjorde tydligen intryck, för många bad sedan att få anförandet i skrift. Rädda Barnen beslöt då att trycka upp talet i en liten vackert utformad skrift. Vilket var modigt med tanke på den kritiska ton som fanns både i Ellen Keys brev till Rädda Barnen - och i mitt förstående brev till Ellen Key.
