En läkares samvete: om jobbet, etiken och konsten att säga ifrån utkom på
Norstedts förlag 2006. I bokens efterord berättar jag om en vanlig vardagsmorgon då jag är på väg till mitt jobb som skolläkare på Rosengård i Malmö. Det är mitt sista år som aktiv barnläkare - 2007 går jag sedan i pension.
Det är en personligt reflekterande bok, där jag ser tillbaka på fyrtio års arbete som barnläkare. De etiska frågorna står i centrum, inte minst de yrkesetiska. De har alltid intresserat mig, och som läkare får man ofta anledning att fundera över dem. Några händelser berör jag mer utförligt. Det börjar med min ansökan om vapenfri tjänst. Jag var då 30 år och hade redan fullgjort ett antal månader som läkare inom försvaret. Nu fick jag på allvar brottas med frågorna om vad samvete är för något.
1994 blev jag invald i Etiska rådet, som regeringen tillsatte efter Estoniakatastrofen. Få av mina uppdrag har berört mig så djupt, och jag reflekterar här över det närmast omöjliga val vi stod inför.
Och så finns ett par längre avsnitt som rör mitt arbete med barn på flykt. Först med flyktingfamiljerna i Åsele kyrka i mitten av 1990-talet och sedan mitt och mina kollegers engagemang för de apatiska barnen tio år senare.
”Konsten att säga ifrån”, alltså visselblåsarens roll i vårt samhälle går som en röd tråd genom boken. För mig var det nödvändigt att få skriva den.
