LitteraLund

Så är då barnboksfestivalen LitteraLund slut för den här gången efter en intensiv vecka Om detta talarmed många spännande inslag. Det känns fantastiskt värdefullt att vi får ha den här festivalen i Lund.

vero hit o dit

 

 

 

 

 

 

Själv fick jag förmånen att leda ett samtal med Anna Höglund och Katarina Kieri. Samtalet kom att handla om några av deras senaste böcker, Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner och Katarina Kieris Vero hit och dit och Mellan dig och dig. Det är tre böcker som i Mellan dig och digen mening är mycket olika. Om detta talar man endast med kaniner är ett bilderbokskonstverk för alla åldrar, kanske främst avsett för ungdomar och vuxna. Vero hit och dit handlar om barn i mellanåldrarna, medan Mellan dig och dig är en ungdomsroman skriven i jagform, där huvudpersonen Tora är sjutton år.

Vi samtalade om glädjen i att skriva om det allvarliga. Och de här tre böckerna berör alla frågor som väl kan uppfattas som allvarliga. De handlar om svårigheten att nå fram till en annan människa, någon som lyssnar och förstår. Inte minst för den som är känslig och sårbar och inte minst när det gäller livets viktigaste frågor, de vi brukar kalla existentiella.

Men det är frågor som rör oss alla, både barn, ungdomar och vuxna. Och när Anna Höglund och Katarina Kieri tar sig an dem blir allvaret så på riktigt att det är lätt att känna igen sig. Och ur den igenkänningen växer också hoppet. Mitt i allvaret spirar glädjen.

Vi är alla migranter

Idag finns en artikel av mig på Sydsvenskans kultursida. Den tar upp frågan om hur vi Vi är alla migranterska förhålla oss till överfulla flyktingförläggningar, det snabbt ökande antalet EU-migranter och de gatubarn från Marocko som på senaste tiden dykt upp också på gatorna i Malmö och Stockholm och som Sydsvenskan tidigare rapporterat om.

Vi närmar oss ett vägskäl där vi måste välja mellan en livsfarlig och en anständig väg. Läs artikeln här.

Jag använde själv titeln Vi är alla migranter, efter ett uttalande av påven Franciscus. Sydsvenskan valde att behålla den i tidningens digitala version, men i papperstidningen byttes den mot Tyvärr, det är fullsatt.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. När detta skrivs är artikeln toppdelad. Uppmuntrande tillrop strömmar in. Och många är arga i Sydsvenskans kommentarsfält.

Nog har vi plats

När jag nyss var i Stockholm hörde jag ett samtal i tunnelbanan. En man suckade och sa:

”Nu är det så många rumäner här så man undrar hur vi svenskar ska få plats till slut.”

Repliken etsade sig fast, så nu i helgen har jag ägnat ett par timmar åt att utreda saken med hjälp av tillgängliga data från SCB, Eurostat och Nederländska bostadsministeriet. Eftersom mätningarna är gjorda vid lite olika tidpunkt får siffrorna ses som ungefärliga. Men proportionerna bör i stort sett vara korrekta.

Varje svensk har tillgång till 0,48 kvadratkilometers landyta. Motsvarande siffra för en rumän är 0,11 kvadratkilometer. Den yta som var och en av oss förfogar över ska alltså räcka till fyra rumäner.

Den genomsnittliga bostadsytan per person är i Sverige 42 kvadratmeter och i Rumänien 15 kvadratmeter. På samma yta som en ensam svensk har tillgång till ska alltså rymmas 3 rumäner.

Ett vanligt mått på trångboddhet är om det i en bostad, med kök och vardagsrum borträknade, bor mer än en person per rum. Men det måttet som grund är 10% av invånarna i Sverige trångbodda, medan motsvarande siffra för Rumänien är 55%.

Det finns olika sätt att beräkna bostadsstandard. En bostad som inte har läckande tak eller sprickor i väggarna, som har tillgång till dusch eller bad och spolande toalett och som inte är för mörk anses i flera mätningar ha god standard. Med detta som mått bor 88% av svenskarna i en bostad med god standard. Motsvarande siffra för rumänerna är 48%.

Skillnaderna är alltså stora. Vi har i Sverige gott om landutrymme, generöst tilltagen bostadsyta per person, hög bostadsstandard och, faktiskt, ingen större trångboddhet.  I själva verket hör vi, om man lägger ihop allt detta, till de mest gynnade i världen.

Så nog har vi plats. Frågan är väl snarare om vi vill dela med oss.

Välkommen till verkligheten

Igår och idag har jag varit med om två viktiga tilldragelser i Stockholm. Igår släppte Välkommen till verklighetenBarnombudsmannen sin årsrapport, # Välkommen till verkligheten. Temat för detta års rapport är mobbning och trakasserier i skolan. Barnombudsmannen har lyssnat till 89 berättelser från barn och ungdomar och redovisar dessutom resultaten av en landsomfattande enkät till skolhuvudmännen. Det är en läsvärd rapport, som alla med anknytning till skolan bör läsa. Den kan laddas ner här.

Offentliggörandet skedde vid ett välbesökt seminarium på Thorildsplans gymnasium i Stockholm. Seminariet inleddes med att vi åt gemensam lunch tillsammans med eleverna på skolan. Upplagt för flash backs och andra deja vu-upplevelser hos deltagarna!

Och idag fick jag, som tidigare jurymedlem, vara med vid offentliggörandet av årets ALMA-pristagare. Priset gick till den sydafrikanska läsfrämjande organisationen PRAESA – läs mer här! Ett mycket gott val enligt mitt förmenande. Det var också på tiden med en afrikansk pristagare.

PRAESA är en mycket spännande organisation som använder nydanande och okonventionella metoder. Särskilt uppskattar jag att man så medvetet arbetar på Sydafrikas alla elva ursprungsspråk, att man väver in det fria berättandet och att man funnit vägar att väcka barnens egen lust till språk och berättelser. Allt sker i samarbete med forskare på universitetet i Kapstaden. Jag tror vi har en hel del att lära av PRAESA!

Foto: PRAESA

Foto: PRAESA

Men ändå vår

20150325_140110Det finns tider som inte lämpar sig för så mycket 20150325_142034tyckande eller kommenterande utan mer inbjuder till tystnad och eftertanke. Och kanske bön för den som är lagd åt det hållet. För alla som drabbats av olyckor och meningslöst våld. För alla barn som på olika sätt mist sina anhöriga.

Vad kan man göra mer? Förutom att gråta, hålla om varandra och räcka ut våra händer.

Kanske gå ut i den tidiga våren, lyssna på fåglalåten och stanna upp i förundran inför allt som ändå spirar och gror. Den första tussilagon. En ensam påsklilja som letat sig ner mot Höje å för att ta plats i fjolårsgräset.

Och scillan i S:t Larsparken, som om hon äger den i sin mångfald och rikedom.

20150325_142739

Vanvården fortsätter

Tillbaka efter en utlandsvistelse medverkade jag idag i programmet OBS i radions P1. Ernsjöö Rappe HemRedaktionen hade bett mig läsa Tinni Ernsjöö Rappes nya bok Hem. Författaren har samarbetat med Sofia Rapp Johansson, som själv skrivit ett par uppmärksammade böcker om den vanvård hon blivit utsatt för, Silverfisken och Tills skulderbladen blivit vingar.

Jag tycker Tinni Ernsjöö Rappes bok är viktig, och den bör läsas av många. Ett av de teman hon belyser är privatiseringen av den sociala barnavården, där allt fler HVB-hem drivs av entreprenörer och riskkapitalister, och där också familjehemmen allt oftare drivs företagsmässigt. Resultat: Sämre insyn och kraftigt ökade kostnader för kommunerna. Något som går ut över det förebyggande arbetet.

Lyssna gärna på reportaget här, där du också kan läsa min text. Och läs boken!