Vårt brev till regeringen – och BO:s roll

Det har nu gått en månad sedan vi skrev vårt brev till regeringen. Vi har ännu inte fått något formellt svar. Däremot har jag haft ett kortare samtal med barn- och äldreminister Åsa Regnér och ett längre med justitieminister Morgan Johansson. Magnus Kihlbom och jag har också tillsammans haft ett möte med Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets talesperson för migrationspolitiska frågor, och Olle Svahn, politisk sekreterare inom samma parti. Längst ner finner du en länk till ett dokument med en kort sammanfattning av innehållet i dessa samtal.

Den 12-13 januari var jag med vid ett möte med Barnombudsmannens expertråd, ett råd som jag haft förmånen att få tillhöra under de senaste åren. Under Fredrik Malmbergs ledning har Barnombudsmannen utvecklats till en allt viktigare röst i arbetet för barnets mänskliga rättigheter. Inom BO finns numera både en betydande kompetens och en genomtänkt strategi för hur arbetet ska bedrivas. Därför är det allvarligt att staten, som är BO:s uppdragsgivare, inte bättre tagit vara på de synpunkter som BO framfört. Ett bra exempel på det är just frågan om barn på flykt.

BO fick tillfälle att yttra sig över utkastet till den lagrådsremiss som sedan kom att leda fram till den så kallade tillfälliga lagen, där rättigheterna för barn på flykt kraftigt inskränktes. I ett ovanligt skarpt formulerat yttrande, daterat den 8 mars 2016, skriver BO bland annat:

De förslag som lämnas i remissen är genomgripande och får mycket omfattande konsekvenser för enskilda individer. I sin helhet kan förslagen, som i flera avseenden slår särskilt hårt mot just barn, inte beskrivas på annat sätt än att de är barnfientliga och står i bjärt kontrast mot de åtaganden Sverige har enligt barnkonventionen. Vi beklagar det korta remissförfarandet och ifrågasätter ett förfarande där mycket långtgående förslag har hastats fram utan att konsekvenserna har analyserats. (Läs hela yttrandet här.)

Men regeringen valde alltså att inte ta någon notis om detta. Så blev det också som det blev. Alla farhågor besannades, något som blir nästan övertydligt om man lägger BO:s yttrande vid sidan av vårt brev till regeringen, skrivet nio månader senare.

Barnombudsmannens årstema är just Barn på flykt, och det kommer också att sätta sin prägel på Barnrättsdagarna i Örebro den 25-26 april. Inför de dagarna kommer också BO:s årsskrift, som belyser ämnet från en rad olika utgångspunkter. Inte minst kommer barn och ungdomar själva till tals. En delrapport är redan publicerad och kan laddas ner: Barn på flykt – Barns och ungas röster om mottagande av ensamkommande.

Så just nu pågår alltså en rad olika aktiviteter. Vi fortsätter arbetet på att följa upp vårt brev till regeringen och hoppas på fler möjligheter till dialog med nyckelpersoner. Uppropet Stoppa utvisningen av afghanska ungdomar! med Ingrid Eckerman som initiativtagare har fått stort genomslag, liksom initiativet Vistårinteut.  Dessa båda lovvärda och viktiga initiativ är inriktade på de ensamkommandes rättigheter, medan vårt brev också handlar om barn i familj. Inte minst de yngsta, som nu får lida när deras föräldrar hamnar i långvarig ovisshet och allvarlig stress och när splittrade familjer kanske aldrig kommer att kunna återförenas.

Glöm inte heller att skriva på kyrkornas Julupprop! När detta skrivs har 39 928 skrivit under. Namninsamlingen pågår fram till den 31 januari. Borde vi inte kunna få upp den siffran till närmare 50 000 om vi alla hjälps åt att sprida uppropet till alla vi kan komma på som inte skrivit under än?

Lägesrapport 20170114

Tillägg 16/1 2017 kl 14.30: Christina Höj Larsen har nu lämnat in en interpellation till barn- och äldreminister Åsa Regnér angående papperslösa barns rättigheter. Interpellationen, som ska behandlas i riksdagen den 24 januari, berör direkt en av de punkter vi tagit upp i vår skrivelse. Den kan läsas här.

Värnlösa barns dag

Idag är det Värnlösa barns dag. Eller Menlösa barns dag, som den kallades till och med år 2000. Men begreppet ”menlös”, som tidigare betytt oskyldig, fick efter hand en annan innebörd, och ”värnlös” ansågs bättre motsvara vad dagen egentligen handlar om. Den finns där nämligen i vår kalender som en påminnelse om de barnamord i Betlehem som kung Herodes gjorts ansvarig för, åtminstone enligt evangelisten Matteus. Herodes var egentligen ute efter Jesusbarnet. Men Jesus kom undan. Som ett barn på flykt.

I september 1982 inträffade massakern i de palestinska lägren Sabra och Shatila i Beirut. Under några förfärliga dygn dödades mer än 3000 personer, många av dem kvinnor och barn. En av de soldater som deltog i dödandet , en kristen maronit, fick av en journalist frågan hur han med berått mod kunde döda barn. ”De är inga barn”, sa han. ”De är små djävlar.”

Det fick mig att inför Menlösa barns dag 1982 skriva den krönika i Upsala Nya Tidning barn-idagsom du kan läsa om du klickar på länken längst ner. Artikeln fick sedan bli ett kapitel i min bok Barn idag – föräldrar imorgon, som kom ut 1983. Artikeln känns fortfarande oroande aktuell. Trots att barnkonventionen nu finns på plats med sitt tilläggsprotokoll om förbud mot att använda barn i väpnade konflikter. När artikeln skrevs hade arbetet på konventionen bara påbörjats.

Vid den här tiden arbetade jag för Rädda Barnen. Våren 1983 besökte jag Shatila-lägret och gjorde en rad intervjuer med barn som upplevt massakern. Få händelser i mitt liv har påverkat mig så mycket. Jag började bland annat då arbeta för att kyrkan på nytt skulle uppmärksamma Menlösa barns dag. Den hade varit helgdag fram till år 1772, och jesuitpatern och barnrättskämpen Canon Moerman i Genève hade berättat för mig att det i den katolska kyrkan fanns en särskild mässa för dagen. Och ett visst intresse mötte jag också inom Svenska kyrkan. Vid kyrkomötet 1989 togs beslutet att låta den söndag som normalt (men inte i år!) infaller mellan jul och nyår bli en dag då barns rättigheter särskilt uppmärksammas.

I mina böcker Gudomligt och barnsligt (Norstedts 1992) och Barnet som slumrar (Verbum 1995) finns två längre betraktelser om barnamorden i Betlehem och Menlösa barns dag. En av dem som noterade mitt engagemang för dessa frågor var journalisten och författaren Cordelia Edvardson (1929-2012). Vi träffades en gång på ett hotell i Amman, och i lobbyn till hotellet ville hon plötsligt tala allvar med mig. Hon var blixtarg, och med stor skärpa bad hon mig tona ner mitt intresse för Menlösa barns dag. Hon menade att det fanns stora tveksamheter kring om barnamorden verkligen ägt rum. Men framför allt: Berättelsen om kung Herodes grymhet och jakt på Jesusbarnet hade kommit att användas av antisemiter inom kyrkorna, inte minst under Hitler-eran. Herodes var ju jude.

För den som vill veta mer om det historiska kring kung Herodes och barnamorden finns mycket att hämta i en artikel av den tidigare i år bortgångne teologen och kulturjournalisten Gunnar Hillerdal. Den återfinns i Populär Historia nr 6 1998, och du kan läsa den här.

Hur det nu än var med detta – nog behöver vi Värnlösa barns dag! Vi behöver en dag, inom både kyrkan och det sekulära samhället, då vi stannar upp inför alla de grymheter som begåtts mot barn. Och som fortfarande begås. Det har inte minst det gångna året burit alltför många  vittnesbörd om.

Menlösa barns dag 1982

Den fina omslagsbilden till den avbildade boken ovan är tagen av Uppsalafotografen Rolf Hamilton. 

 

 

Viktigt brev till regeringen

Idag har jag och Magnus Kihlbom, barn- och ungdomspsykiater i Stockholm, sänt ett brev till Sveriges regering! Det är undertecknat av 175 personer, alla med gedigen kunskap om och lång erfarenhet av arbete med barn på flykt. Bland undertecknarna finns både forskare och praktiker, flera med erfarenhet av arbete både i Sverige och internationellt. I brevet berättar vi om aktuella erfarenheter liksom om den djupa oro vi känner över utvecklingen idag. Vi oroas av att så många barn på flykt nu visar tecken på psykisk ohälsa. Och av att många nu går under jorden. Barnen försvinner då från samhällets radar, samtidigt som de går miste om skolgång och ibland också om sjukvård.

Vi kommer i brevet med en rad yrkanden:

att lagen om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd upphävs eller omarbetas med större hänsyn tagen till barnets mänskliga rättigheter

att den godtyckliga uppskrivningen av barns ålder upphör i väntan på att säkrare metoder för medicinsk åldersbedömning finns på plats

att utvisningarna av barn och unga till Afghanistan ställs in tills säkerhetsläget i landet förbättrats och ett tryggt mottagande på plats med uppföljning av vad som sedan händer kan garanteras

att inga barn med uppgivenhetssyndrom utvisas

att utlämnandet av sekretessbelagd information från socialtjänsten, i väntan på en ändring av Utlänningslagen, upphör med hänvisning till att barnkonventionen i sådana situationer bör ges företräde.

att förskola, skola och vårdinrättningar ses som fredade zoner, där polishämtning eller eftersökning av barn och familjer inte får ske om den inte är förenlig med principen om barnets bästa

Nu får vi se om vi får svar! Hjälp gärna till att sprida brevet i era nätverk! Ni ser den fullständiga versionen genom att klicka på länken längst ner.

En sak till: Skriv också på Juluppropet från Sveriges Kristna Råd!

Till Sveriges regering 14 december 2016

Fin berättelse om sårbarhet och styrka

Ann-Helen Laestadius är journalist och författare med samisk bakgrund, föddtio-over-ett och uppväxt i Kiruna, numera bosatt i Stockholm. Som författare slog hon igenom 2007 med den fina ungdomsromanen SMS från Soppero. I år vann hon Augustpriset med Tio över ett (Rabén & Sjögren).

Boken är skriven i jagform. Vi får under några månader följa högstadietjejen Majas tankar och funderingar. Det är en bok om ensamhet, vänskap och tidig kärlek, fint litterärt gestaltad. Här vill jag dröja vid reflektioner  efter många års arbete som skolläkare.

Maja bor i Kiruna, en stad som nu till stora delar ska rivas och byggas upp igen på ny plats för att gruvbrytningen ska kunna fortsätta. Varje natt kl 01:20 sprängs det i gruvan, och vibrationerna kan kännas i stora delar av Kiruna. Så har det varit länge. Men Maja är rädd. Inte bara för att hennes pappa arbetar i gruvan. Utan för att ett ras ska inträffa som raserar flera hus i stan, kanske hennes eget. Därför ställer hon väckarklockan på 01:10 varje natt för att vara beredd. Under hennes säng står en väska packad med det nödvändigaste.

Maja blir alltmer utmattad av denna ständiga vaksamhet och får efter hand problem med attacker av panikångest. Till slut orkar hon inte gå till skolan, och situationen blir ohållbar. Jag har inte tidigare läst en så fin inifrånskildring av hur panikattacker av det här slaget kan upplevas av en ung människa. Maja möter från början ingen förståelse för hur hon känner det. Utom av sin vän Julia. Men Julia är på väg att flytta till Luleå.

Till slut lär sig Maja att leva igen. Hur det går till ska inte avslöjas här. En lärare, en bibliotekarie och en psykolog bidrar var och en på sitt sätt. Liksom Julia och Albin. Men viktigast är Majas egen kreativitet och uppfinningsrikedom. Hon finner en egen väg, där kunskap spelar en viktig roll. Liksom att finna ett språk för sina känslor. Ett språk som gör att både hon själv och så småningom också omgivningen fattar.

Det som dröjer kvar efter läsningen är känslan av att ha fått möta en modig tjej, som jag tycker mycket om. Och känner igen. Jag har mött flera ungdomar som hon. Känsliga, empatiska, på gränsen till överempatiska. Därför sårbara – men samtidigt bärare av en oanad styrka.

Maja är rädd för att marken ska rämna i Kiruna. Andra jag mött har varit rädda för att jorden ska förödas. Av klimathotet, av krigen, av kärnvapnen. Precis som Maja har de mött ringa förståelse från omgivningen. Till slut har de själva, som Maja, börjat se sin oro som tecken på psykisk ohälsa.

Men kanske är de friskare än de flesta av oss. Jag brukar tänka att de är vår tids seismografer. De registrerar skälvningar i jordskorpan med stor precision, redan innan den stora jordbävningen och tsunamin är ett faktum. Vi gör klokt i att lyssna noga på dem.

Det enda som kan hjälpa dem är vuxna och kompisar som tar dem på allvar. Som ger dem hjälp till mer kunskap. Och  vägar att formulera sig på. Kanske som Maja.

Läs och reflektera, också du som är vuxen!

När lag står mot lag

I mitt tidigare inlägg skrev jag om gränspolisens begäran om att socialtjänsten ska lämna ut adressuppgifter om familjer som hotas av utvisning. Nu har socialtjänsten på flera håll börjat lämna ut sådana uppgifter. Sydsvenskan kan idag rapportera om vad som då händer – familjer lämnar sina hem och barnen sin skola för att bokstavligen gömma sig i skogen. Läs mer om detta här.

Men gör verkligen socialtjänsten rätt? Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, sätter ett frågetecken för det i en artikel i Sydsvenskan igår. Så hur ligger det egentligen till? Jag hade igår kontakt med Christina Heilborn, chefsjurist på UNICEF. Så här ser det ut, så vitt jag kan förstå:

I Utlänningslagens 17 kap, §1 står följande:

Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.

I medierapporteringen om detta sägs att socialtjänsten inte får ta kontakt med de utpekade och informera om att polisen begärt ut uppgifter om dem. På direkt fråga är de dock skyldiga att berätta. Men varifrån denna uppgift kommer är i skrivande stund oklart. Någon som kan informera mig om det?
Anders Ygeman har alltså rätt i att gränspolisen följer svensk lag. Samtidigt är det uppenbart att denna lagtext kommer i direkt konflikt med viktiga principer i barnkonventionen – se mitt tidigare inlägg om detta. Man kan lite förenklat uttrycka det så att lag här står emot lag, eftersom Sverige också åtagit sig att följa vad som finns skrivet i barnkonventionen. UNICEF har i sitt remissvar på utredningen om att göra barnkonventionen till svensk lag påpekat detta och yrkat på en ändring av den svenska lagtexten. (Läs hela remissvaret här.)
Hur ska man då göra i dagsläget när det uppstår konflikter av det här slaget? FN:s barnrättskommitté har sin uppfattning klar. I sin senaste granskningsrapport från 2015 av hur Sverige lever upp till barnkonventionen skriver man så här:
The Committee urges the State party to accelerate the inquiry set up in March 2013 and take all the necessary measures to bring national legislation into full conformity with the Convention, and that the Convention should always prevail when provisions of domestic law conflict with the Convention.
Barnkonventionen ska alltså alltid ges företräde! Så vad skulle hända om socialtjänsten med sina politikers stöd helt frankt deklarerade att man tänker avvisa gränspolisens begäran, eftersom man i en konflikt av det här slaget väljer att följa barnrättskommitténs rekommendation?
Jag tänker på ett samtal jag en gång hade med dåvarande JO Tor Sverne, som på 1980-talet ledde en stor statlig utredning om barns rätt. Jag befann mig som barnläkare i en situation då jag stod i valet mellan att följa lagen och svika barnet eller att värna barnets rätt oavsett vad lagen sa. Han svarade: ”Om du är säker på vad som är barnets bästa och utgår ifrån det så skulle jag vilja se den domstol som sätter dit dig. Och då får du väl ta den risken. För då behövs kanske en lagändring.”
Det handlar om civilkurage. För enskilda. Och för myndigheter.

Anders Ygeman har missförstått barnkonventionen

För någon vecka sedan kom uppgift om att gränspolisen i en skrivelse uppmanat socialtjänsten i Malmö och flera andra kommuner att sända över adresser på familjer som är aktuella för utvisning. Man hänvisar till en paragraf i Utlänningslagen som medger undantag för den starka sekretess som socialtjänsten normalt ska tillämpa.

Det rör sig ofta om familjer som efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl valt att gå under jorden. Ofta för att de bedömt det som livsfarligt att återvända. Eller för att de då skulle hamna i total misär, eftersom deras tidigare hem är raserade och tidigare anhöriga och vänner nu antingen är döda eller skingrade för vinden.

Jag har mött många sådana familjer. De lever ofta under mycket svåra förhållanden, och deras barn hör till de mest utsatta vi har i vårt samhälle. För just dessa barn är FN:s barnkonvention därför särskilt viktig. Den stadgar att alla barn som befinner sig inom ett lands ”jurisdiktion”, alltså som vistas i landet, ska garanteras alla de rättigheter som finns angivna i konventionen. De ska bland annat ha rätt till skolgång, en skälig levnadsstandard, ”bästa uppnåeliga hälsa” och rehabilitering. De får aldrig diskrimineras och principen om barnets bästa ska alltid tillämpas. De ska dessutom ha rätten att få komma till tals.

Vi är många som kämpat hårt för att papperslösa och gömda barn ska få dessa rättigheter. Det dröjde till exempel länge innan de fick rätt till skolgång. Gränspolisens skrivelse riskerar nu att drastiskt försämra tryggheten och livsbetingelserna för dessa redan hårt prövade barn. Familjerna kommer inte längre att våga be socialtjänsten om hjälp om de hamnar i nöd. De kommer inte att våga låta barnen gå till förskolan eller skolan. Förskolepersonal, lärare och personal inom hälso- och sjukvården kommer att tveka att göra anmälningar till socialtjänsten om barn som far illa, eftersom barnen då riskerar att råka ännu värre ut.

Detta har redan påpekats från flera håll, bland annat av UNICEF:s chefsjurist Christina Heilborn i ett inslag i SVT Skånes nyhetssändning den 1 december.

Då stiger vår inrikesminister Anders Ygeman ut på scenen:

Den risken finns. Samtidigt handlar det här om familjer som befinner sig illegalt i Sverige och som själva kunde ha valt att återvända … Unicefs jurist har missförstått svensk lagstiftning.

Åter ett flagrant exempel på avsaknad av barnrättsperspektiv! ”Familjer … som själva kunde ha valt att återvända…” Men barnen då? Vilket val har de?

Ygeman, liksom flera av hans kolleger, missar en av de viktigaste grundprinciperna i barnkonventionen, nämligen att ett barn ska ses som egen individ och att barnet därför aldrig får straffas för föräldrarnas agerande. Statens uppgift är i stället att så långt möjligt hålla barnet skadeslöst, oavsett vad barnets föräldrar tar sig för.

I andra sammanhang ser nog också Anders Ygeman det som självklart. Om till exempel ett barn far illa på grund av föräldrars missbruk skulle jag vilja se den inrikesminister som lämnade barnet åt sitt öde med argumentet: ”Familjen får skylla sig själv, de kunde ha valt ett annat sätt att leva.”

Men för gömda och papperslösa barn gäller tydligen en helt annan måttstock.

Barnkonventionens poäng är att det enskilda barnets rättigheter och bästa alltid ska sättas i centrum. Gränspolisens agerande går helt på tvärs med den idén.

Sverige har ratificerat barnkonventionen och vi har därmed åtagit oss att fullt ut respektera den i både lagstiftning och praxis. Det är nog inte UNICEF som har missförstått svensk lagstiftning. Däremot tycks Anders Ygeman ha missförstått barnkonventionen. Dags att läsa på!

Guds speleman är död

Idag jordfästes Per Erik Styf i Uppsala. Han dog den 13 november, 93 år gammal.

Jag tror det var pappa som en gång kallade Per Erik ”Guds egen speleman”. Det var ett högt betyg för att komma från pappa, och för mig kändes omdömet klockrent.

Jag lärde känna Per Erik Styf på hösten 1957. Jag var 15 år då, Per Erik 34. Jag hade konfirmerats i Undersåker, och den sommaren började jag spela orgel. När jag kom tillbaka till Uppsala ville jag fortsätta med det. Pianolektionerna för Otto Lehner på Uppsala musikskola fick vara, och jag började i stället gå varje vecka till Trefaldighetskyrkan, där Per Erik då var ny som organist. Jag var en av hans första orgelelever.

Per Erik lärde mig spela orgel på riktigt. Han gav mig nycklar till kyrkan och orgeln. Allt oftare tillbringade jag kvällar vid kyrkans stora orgel. Eller vid den lilla 1700-tals-orgeln i koret, då ofta tillsammans med min syster Anna-Karin som spelade flöjt. Båda sjöng vi också med i Trefaldighetskyrkans kör. Per Erik introducerade oss i de stora körverken. Att som tonåring få sjunga med både i Bach-kantaterna Wachet auf ruft uns die Stimme och Christ lag in Todesbanden liksom i Mozarts Requiem – det kom att påverka mig för livet. Det var också Per Erik som ordnade så att jag under mina första år som läkarstuderande samtidigt fick vara tillförordnad kantor i Sant Olofs kapell.

Pappas benämning ”Guds egen speleman” var inte gripen ur luften. Per Erik var en spelman i kyrkan. Han förmedlade ett slags religiös spelmansglädje som inspirerade oss som fick vara med till insatser som vi väl egentligen inte var riktigt mogna för. Men under Per Eriks ledning sjöng och spelade vi av hjärtats lust, och Trefaldighetskyrkans låga valv vidgades en aning.

Jag har haft kontakt med Per Erik också under senare år och smittats av hans värme och vitalitet. Han hjälpte mig med underlag till boken om Dick Burvall, Vemodet mitt i musiken. Och när jag, tillsammans med min bror Bengt, nu forskat en del om Uppsala musikskola och Böckkvartetten, som under mer än 30 år spelade Haydns Jesu sju ord på korset i Trefaldighetskyrkan, var det förstås självklart att lyssna på vad Per Erik hade att berätta.

Våra samtal kom då ofta in på Vega, Per Eriks hustru, en gång sopran i vår kör, ofta med solistuppdrag. På gamla dar blev Vega dement. ”Jag har fått en ny livsuppgift”, sa Per Erik till mig. ”Livet har alltid nya uppgifter i beredskap.”

Vega dog tidigare i år. Och nu är också Per Erik död. Gud har hämtat hem sin speleman. Jag saknar honom mycket men är glad och  tacksam att jag fick lära känna honom.