Tänk att få öppna mot sommar’n sin dörr…

Så är då sommaren äntligen här, och det är dags för mig att som vanligt göra en Det blå arkivetmånads uppehåll i mitt bloggskrivande. Men innan dess tar jag mig friheten att puffa lite för min nya bok, Det blå arkivet – liten bok om liv och död. Den ges ut av Libris förlag och finns i bokhandeln från mitten av augusti. I september får jag möjlighet att berätta om den på Bokmässan i Göteborg. Jag och Owe Wikström ska då ha ett par samtal om våra böcker. Owe kom tidigare under våren ut med sin Den dolda dörren – om undran inför döden. Jag skrev om den här. Samtalen kommer att ledas av Anna Lindman, som nyligen svarade för en rad uppmärksammade TV-program om döden.

Det finns två saker vi kan vara alldeles säkra på: Vi kommer alla att dö. Och vi kommer alla att leva tills vi dör. Det finns anledning att tänka igenom hur vi ska förhålla oss till döden. Men minst lika viktigt att fundera över är vad vi vill göra med den tid vi har kvar. Det finns alltså inte bara ett vitt arkiv, utan också ett blått (och ett rött, men det får ni läsa mer om i min bok). De kompletterar varandra.

Sommaren blir så otroligt underbar just för att vintern finns. Med sista strofen i Tore Littmarcks Visa till sommaren önskar jag er alla några riktigt sköna veckor framöver! Och på återhörande i augusti!

Daggen i gräset och doften av jord,
skiraste blomster nu pryder vårt bord.
Sommar’n är här och den är mig kär.
Kärast av allting, min älskling, är du.
Tiden den går men sommar’n är vår.
Sommar’n är här och sommar’n är nu.

 

 

Tips om sommarläsning från Filosofiska rummet

I söndags medverkade jag i Filosofiska rummet i radions P1. Den här gången handlade3321050_640_360 programmet om boktips inför sommaren. Samtalet leddes av Lars Mogensen, och vi som skulle tipsa syns på bilden här intill. Från vänster jag själv, Karin Malmström, Bo Isenberg och Cathrine Felix (bilden tagen av Thomas Lunderquist, programmets producent). Du kan lyssna på programmet via länken här nedan. Där kan du också se vilka böcker vi tipsar om.

Ethics-in-Light-of-Childhood-coverJag valde att berätta om John Walls Ethics in Light of Childhood. Det är i den här boken han myntar begreppet ”childism”, som jag skrev om här och som jag säkert återkommer till. För mig har Walls bok känts som en bekräftelse samtidigt som den gett mig material för att tänka vidare kring de här intressanta frågorna, som har med vår barnsyn att göra.

 

Filosofiska rummet 22 juni 2014

Nattmusik med avbrott

Här står han, Johann Sebastian! Utanför Thomaskyrkan i Leipzig, där han verkade som 20140621_212927kantor mot slutet av sin levnad. Här ligger han också begravd.

Jag är här på Bach-festival. För tredje gången, faktiskt. Jag gillar Leipzig, Thomaskyrkan och Bach. Två av de senaste dagarnas höjdpunkter har varit här i kyrkan. Nyss lyssnade jag på avslutningskonserten, som vid de här festivalerna alltid består av h-mollmässan, den här gången i ett helt underbart framförande av Amsterdams barockorkester och kör med Ton Koopman som dirigent. Spänstigt, osentimentalt men med stort uttryck – just som Bach ska spelas, tycker jag.

Och sent igår kväll var jag här och fick lyssna till pianisten Zhu Xiao-Mei, som framförde Bachs Goldbergvariationer, ett verk som hon är väl förtrogen med och som hon framfört mer än 200 gånger runtom i världen. Det blev en stark upplevelse. Verket inleds och avslutas med en aria, som är grunden för alla variationerna. Zhu spelade arian meditativt, i pianissimo. Just när hon skulle spela arian på nytt som avslutning kom ett utryckningsfordon med sirenerna påslagna upp mot kyrkan. Zhu avbröt då sin spelning och satt alldeles stilla med knäppta händer och slutna ögon. Först efter någon minut, när allt var alldeles tyst igen, spelade hon arian, med extra känsla.

Zhu fick långa stående ovationer. När hon fått ta emot ett fång med rosor gick hon fram med dem mot altaret, lade rosorna på altarringen och knäböjde länge med ryggen mot oss. Vi stod där och applåderade, lite handfallna men djupt berörda. En ovanlig och stark musikupplevelse att leva länge på.

Stärkande samtal

Som läkare har jag ofta undrat över vad som händer i mötet mellan mig och mina patienter. Känner de sig stärkta och förtröstansfulla när de lämnat mig, eller har jag sagt något som bara ökat deras osäkerhet – eller i värsta fall till och med sårat? Inom vården talar vi ofta om ”empowerment”, förmågan att ingjuta kraft, mod och tron på den egna förmågan. Men hur kan vi veta när vi som personal lyckas förmedla något av det? Och vad är det som är hemligheten när vi ibland faktiskt lyckas?Anna 20140614

Det är frågor som min dotter, språkvetaren Anna W Gustafsson närmat sig i en nyss utgiven skrift, Stärkande samtal – fyra fallstudier av invandrarfamiljers läkarbesök i barndiabetesvården – kan laddas ner här.

I studien har fyra läkarkonsultationer spelats in med videokamera på två olika diabetesmottagningar i södra Sverige. Ett av samtalen har skett med hjälp av tolk. Samtalen har analyserats med språkvetarens verktyg. En vecka efter samtalen har Anna intervjuat dem som medverkat efter att först ha visat filmerna.

Det rör sig om ett litet material och om en speciell situation inom sjukvården. Ändå har jag fått mycket att fundera över då jag läst rapporten. Anna drar slutsatsen att det tycks vara väl så viktigt att stärka som att motivera föräldrarna och att det inte är möjligt om man inte lyckas skapa en tillitsfull relation. I de inspelade samtalen finns exempel på hur en sådan kan uppstå – och på hur den ibland kan brista.

Jag tror många av oss läkare skulle ha nytta av att utsätta oss för en granskning av det här slaget. Hur lyssnar vi? Vad är det vi säger och vad är det vi förmedlar utan ord?

Anna är universitetslektor i Nordiska språk vid Språk- och litteraturcentrum i Lund, och hennes hemsida finns här.

RIE – gamla idéer i ny förpackning

Igår kväll fick jag som gäst i SVT:s Aktuellt kommentera ett reportage om RIE – Resources for Infant Educarers. RIE presenterades som den senaste trenden inom barnuppfostran och med tydlig anticurlingprofil: aldrig tala babyspråk med barn, inga pipmuggar, inga nappar. Flera skådespelare i Hollywood har tillämpat programmet, sades det. Och Vanity Fair har nyligen haft en stor artikel om det.

Men RIE är alls inte något nytt program. Och det innehåller helt andra och viktigare Magda Gerberdelar än dem som nu lyftes fram. Programmet utformades av Magda Gerber, en lingvist från Ungern. Tillsammans med sin familj flyttade hon till USA i slutet av 1950-talet. Hon var passionerat intresserad av små barns utveckling och tillsammans med några likasinnade utvecklade hon programmet RIE. Hon dog 2007, men RIE drivs nu vidare av andra.

Viktigast för Gerber var respekten för barnet och tron på barnets egen kompetens. Genom närhet och noggrann observation av barnet byggs en ömsesidig tillit upp, och föräldern lär känna barnet som den unika och autentiska individ det är.Tron på barnets förmåga ger också insikten om att man inte för snabbt ska ingripa för att hjälpa barnet – bättre att vänta lite, finnas tillhands och så hjälpa barnet när det ber om det eller visar att det verkligen vill ha hjälp. Magda Gerber tog starkt avstånd från den auktoritära och förtryckande fostran hon sett i både Ungern och USA. Man fick aldrig slå barnet, menade hon, inte heller isolera det eller ignorera det på ett avsiktligt sätt. I samspelet med barn gäller ”time in”, sa hon, aldrig ”time out”! Grundprinciperna i RIE finns sammanfattade här.

Emmi PiklerMagda Gerber hade hämtat sina idéer från den ungerska barnläkaren Emmi Pikler (1902-1984). Gerber hade från början Emmi Pikler som läkare för sitt nyfödda barn men blev sedan Piklers nära vän och elev. Emmi Pikler hade judisk bakgrund och fick några svåra år under andra världskriget, då hennes man satt fängslad. Tidigt utvecklade hon idéer om hur små barn skulle mötas, idéer som också fanns hos den polske barnläkarkollegan Janusz Korczak. En viss släktskap fanns också med Maria Montessoris tänkande.

Emmi Pikler betonade främst fyra ”värden” i allt umgänge med barn: värdet av barnets spontana aktiviteter, av en nära anknytning byggd på stunder av odelad uppmärksamhet, av att stärka barnets självkänsla genom att ta med barnet i så många av den vuxnes aktiviteter som möjligt och då uppmuntra barnet att komma med egna initiativ samt av att skapa en trygg och säker miljö för barn där de kan röra sig fritt och upptäcka världen på egen hand – läs gärna vidare här.

Så det som nu framställs som en ny modefluga från USA är alltså i själva verket gamla idéer med centraleuropeiskt ursprung. De behöver inte vara sämre för det. Många tillämpas sedan länge både av föräldrar och inte minst inom förskolans pedagogik. Det som bekymrar mig är om program av det här slaget lanseras som ett slags religion, en doktrin som man måste acceptera i sin helhet. Jag är smått allergisk mot frågor av typ: ”Vad skulle Maria Montessori (eller Magda Gerber eller Emmi Pikler) ha sagt om det här?” Om mobiltelefoner för att ta ett exempel.

Nu är det vi som förvaltar ett gammalt idégods. Nu är det vår tur att tänka.

Glesbygdskonstnärer och skapandets villkor

Vad händer med det barn som föds med en särpräglad konstnärlig begåvning men som befinner sig i en miljö där det är helt andra förmågor som värdesätts? Och vad kan deras erfarenheter lära oss om skapandets villkor? Det är frågor som engagerat mig länge och som jag berört i mina biografier När musiken tystnar och Vemodet mitt i musiken. Och just de frågorna tas nu upp i tre av vårens mest uppmärksammade romaner.

Harold är en ung gitarrist som har en viktig roll i Anneli Jordahls Låt inte den här stan Låt inte den här stanplåga livet ur dig, Mona (Norstedts). Boken handlar om Mona, som i tonåren, år 1959, lämnar Dalarna för ett arbete som hembiträde i Östersund. Mannen i huset, Ove, spelar med i ett jazz- och dansband, och via honom får Mona kontakt med bandets blyge gitarrist, Harold. Han kommer från Södra Blåsjön i norra Jämtland och är självlärd men med stora ambitioner. De blir förälskade och Mona blir gravid. Men förhållandet blir kortvarigt. Boken är en stark skildring av tillvaron för en ung ensamstående mamma i den tidens Östersund. För mig är igenkänningsfaktorn hög – jag kom till Östersund som ung barnläkare bara några år senare.

Bandet där Harold finns med får göra en spelning på Nalen som sänds via radion. Harold drömmer om att få ägna sig åt jazz, men då bandets ledare av ekonomiska skäl väljer att spela enklare populärmusik (som att ackompanjera Jokkmokks-Jokke) får Harold nog. Av hans drömmar blir det inte mycket av , inte heller av hans liv i övrigt . Och  Mona får ta hand om dottern på egen hand.

lomjansgutenOckså i Lars Anderssons Lomjansguten (Albert Bonniers förlag) är kollisionen mellan det konstnärliga livet och familjelivet ett av flera teman. Romanen bygger på den värmländske spelmannen Per Jönsson Lumiainens märkliga livsöde. Han var en tekniskt ovanligt driven musikant, upptäcktes av Ole Bull och fick spela med i dennes orkester i Christiania (nuvarande Oslo). Efter ett kort mellanspel i hemtrakterna hamnade han som restaurangmusiker i Sundsvall och blev borta från hustru och barn i sju långa år. När han kom hem var han både alkoholiserad och sjuk i lungsot.

Lars Andersson har skrivit en kort (136 sidor), precis och samtidigt poetiskt skimrande roman fylld av ömsint förståelse för både spelmannen och hans familj. Måste priset för att få spela bli så högt?

Samma kärva ton och språkliga knapphet finns också i Torgny Lindgrens Klingsorklingsor (Norstedts). Här får vi möta en västerbottnisk bildkonstnär från släkten Klingsor. Efter att ha sett ett drickglas som efter många år i skogen, stående på en stubbe, rätat upp sig för att inte falla bestämmer han sig för att bli konstnär. I alla hans verk finns detta glas med i någon form. Klingsor lär sig hantverket via kurser per korrespondens. Hans lärare och handledare, Fanny, blir småningom hans hustru och medhjälpare.

Klingsor reser till Paris för att förkovra sig. Men frågan är om inte hans utställning i Avaträsk blir den enda? Åtminstone om man bortser från allt som sker i hans fantasi. En rörande, humoristisk och samtidigt uppfordrande bok.

Det här är tre mycket olika böcker, som ger läsupplevelser av skilda slag. Men är det en tillfällighet att alla ställer liknande frågor: Hur ser vi på fantasin, skapandet och konsten idag? Och hur ser vi på dem som får betala ett orimligt högt pris, både ekonomiskt och personligt, för att utöva den?

Rutiner speglar kompetens och människosyn

Det är en rad brister, främst bristande kunskap och spridning om gällande rutiner och riktlinjer, samt i någon mån arbetsbelastningen, som i samverkan lett fram till det som inträffat. Missförhållandena som kommit fram är allvarliga.

Så står det på Karlskrona kommuns hemsida idag, då den lex Sarah-utredning presenteras som blev följden av den åttaåriga flickans död. Gott och väl att man erkänner ”allvarliga missförhållanden”. Samtidigt börjar jag bli alltmer skeptisk mot begreppet ”rutiner”. Som om rutiner vore ett slags högre väsen som befriar enskilda medarbetare från personligt ansvar.

En enkel kontroll i SAOL visar att en första betydelse av ”rutin” är ”förvärvad färdighet eller skicklighet, yrkesvana”. Med utgångspunkt från sådan skicklighet kan sedan skapas ett ”vanemässigt arbets- eller tillvägagångssätt”.

Men rutiner kan aldrig kompensera för oskicklighet och bristande omdömesförmåga! Hur rutiner skapas och upprätthålls speglar bara den kompetens och den människosyn som finns inom en organisation.

Här behövs något helt annat, och inte bara i Karlskrona: en breddad och fördjupad brottdiskussion om hur vi ska kunna värna våra mest sårbara barns grundläggande rättigheter. I en ny nationell kartläggning från BRÅ, Brott i nära relationer. Rapport 2014:8 (kan laddas ner här) uppskattas minst 150 000 barn leva i hushåll där det förekommer våld.

Låt oss i samtalet om dessa barn slippa ord som ”rutiner”, ”riktlinjer” och ”samverkan” – såvida inte de orden fylls med verkligt innehåll och kompletteras med ord som ”människosyn”, ”respekt för barnets perspektiv” och ”personligt ansvar”. Alltså ett i grund förändrat tänkande i riktning mot det som John Wall kallar childism.