Dubbelgångare i bokhandeln

När musiken tystnar

Peter Robinson hör till mina favoritförfattare inom deckargenren. Och nu har hans nya bok utkommit på svenska. Men låter inte titeln bekant? När musiken tystnar. För mig är den nog så välkänd. När musiken tystnar är nämligen titeln på en av mina egna böcker, utgiven 2007 men fortfarande möjlig att beställa i bokhandeln eller köpa direkt från förlaget – se här!

Får man göra så? Bara sno en titel så där? Juridiskt är det kanske möjligt. Men nog hör det väl till god ton i förlagsvärlden att man i så fall först hör av sig till den författare som skrivit den tidigare boken och diskuterar saken! Jag skrev till bokförlaget Forum. Och fick ett trevligt och beklagande brev tillbaka. Så vi har rett ut det hela. Dessutom fick jag Peter Robinsons bok med posten. Ska just börja läsa den.

När jag nu sitter vid mitt köksbord och bläddrar i böckerna ser jag en del tematiska likheter. De handlar båda om unga flickors sårbarhet och tidiga död, om än på olika sätt. Robinsons bok är fiktion. Min är en biografi. Över Kyllan Sundelin, en högst verklig tjej som dog vid tio års ålder i tuberkulos. Under tio års tid sökte jag material om henne. Det blev, i mitt tycke, en av de mest angelägna böcker jag skrivit. Och faktiskt ganska spännande, den också. På sitt eget vis.

Så varför inte läsa båda?

Andlig hälsa – vad är det?

”Varför mår barn inte lika bra som de har det?”

Den frågan fick bli undertitel till boken Välfärdslandets gåta, författad av mina kolleger Frank Lindblad och Carl Lindgren. Den kom ut redan 2010 på Carlssons förlag, och frågan har sedan dess blivit alltmer aktuell. För visst är det märkligt: I normala fall finns det ett starkt samband mellan levnadsomständigheter och hälsa. Ju bättre man har det, desto bättre mår man. Men just i Sverige finns ett annat mönster också. Enligt de jämförelser som UNICEF gör har våra barn det bättre än de allra flesta. Ändå kommer allt fler rapporter om en försämrad psykisk hälsa, främst bland tonårstjejer.

Men är det rätt att kalla det vi ser för ”psykisk ohälsa”? För vad är det ungdomarna berättar om? Förutom stress handlar det om en allmän vilsenhet i tillvaron. Med frågor som: Behövs jag? Varför ska jag bli vuxen? Vad är det för mening med att leva? Vem är jag egentligen? Vad ska jag tro på?

Allt fler forskare har börjat använda andra begrepp för att beskriva en vilsenhet av det slaget. Några talar om en försämrad ”andlig hälsa” (spiritual health), andra om en försämrad ”existentiell hälsa” (existential health). Och så finns det de som menar att vi borde frigöra oss lite från hälsotänkandet. Man kan vara vilsen, förvirrad och till och med Barnets mänskliga rättigheter i kyrkanolycklig utan att det alltid är tecken på ”ohälsa”. Snarare kan det vara ett hälsotecken att känna så ibland – när nu livet ser ut som det gör och världen är som den är. Och vilka är bättre på att känna av vad som rör sig i tiden än just våra ungdomar?

Det här är frågor som jag kommer in på i min nya bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan, som utkommer på Verbums förlag efter sommaren. I boken funderar jag över kyrkans ansvar för barn och ungdomar. FN:s barnkonvention får då fungera som ”dagens text”. I den finns skrivningar om barnets rätt både till religionsfrihet, till andlig utveckling – och till ”bästa uppnåeliga hälsa”. Det är frågor som fram tills nu diskuterats alldeles för litet och som har aktualitet långt utanför kyrkans värld. Det har därför varit både en utmaning och en stor glädje att få skriva den här boken!

Boken kommer alltså ut i början av september, men det går redan nu att lägga en bevakning på den på t ex adLibris eller Bokus. Och vill du testa ett smakprov för att se om det här kan vara något för dig så har förlaget nu anrättat ett sådant – se länken nedan!

Smakprov Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan

Har vi tappat vår moraliska kompass?

Imorgon ska riksdagen rösta om förslaget till ny flyktinglagstiftning. Om regeringens förslag går igenom kommer det att drabba barn hårt. Möjligheterna till permanenta uppehållstillstånd och till familjeåterförening kommer att minska drastiskt. Barnombudsmannen och flera barnrättsorganisationer har protesterat och påpekat att förslaget strider mot FN:s barnkonvention som är tänkt att bli lag 2018.

DN Debatt idag instämmer landets samtliga biskopar i kritiken. Ett välkommet inlägg, där biskoparna vädjar till riksdagens majoritet ”att ompröva sina ställningstaganden och rösta så att barnens intressen säkerställs”.

Och på samma tidnings kultursidor har min vän och kollega Henry Ascher skrivit ett djupt personligt och starkt berörande inlägg på samma tema.

Just idag rapporterar UNHCR nya siffror över flyktingsituationen i världen. 65 miljoner är nu på flykt, fler än någonsin tidigare. Hälften av dem barn. Och de som inte lyckas fly från till exempel Syrien lever ofta i något som kan liknas vid ett helvete.

Jag abonnerar på det innehållsrika nyhetsbrev som produceras av UNICEF:s Mellanösternkontor. I ett statement den 8/6 skriver direktorn för kontoret, Dr Peter Salama följande (i min översättning):

Var och en av oss måste ställa oss frågan var humaniteten tagit vägen, när nyfödda barn måste tas ur sina kuvöser då sjukhusen attackeras.

UNICEF kan bekräfta att tre medicinska vårdinrättningar i Aleppo attackerades idag under loppet av tre timmar. Sjukhusen al-Bayan och al-Hakim, belägna 300 meter från varandra, och kliniken Abdulhari Fares, samtliga i stadens östra delar, blev alla träffade.

Al-Hakim-sjukhuset får stöd från UNICEF och är att av de få sjukhus som fortfarande erbjuder barnsjukvård. Det här var andra gången sjukhuset blev attackerat.

Den förödande krigföring som pågår i Syrien tycks nu ha löpt utom all kontroll och allt vett.

De sista fem årens krig har fört med sig dagliga tragedier som drabbat miljoner av Syriens invånare. Barn, varav många nyfödda, har mist sina liv då föräldrarna trots riskerna sökt vård för dem. Sjukvårdspersonal har skadats eller dödats då de varit i tjänst.

Hundratals vårdinrättningar som erbjudit akut och livräddande vård har skadats eller förstörts. Bara under de senaste två veckorna har sex sådana vårdenheter attackerats på olika håll i landet.

Detta borde verkligen skaka om världens moraliska kompass. Hur länge ska vi låta Syriens barn lida på det här viset?

Ja, var finns vår moraliska kompass? Vilket utslag ger den för de riksdagsledamöter som ska rösta imorgon?

När staten låser in barn

Just nu sänder Sveriges Radio program och inslag som handlar om isolering av barn på statliga ungdomshem. Daniel Velasco har lagt ner ett stort arbete på att få fram material. Jag vill varmt rekommendera, eller snarare bestämt uppmana, alla som intresserar sig för frågor som har med barnets rättigheter att  göra att lyssna på programmet Matilda och isoleringscellen, som sänts i Tendens – lyssna här. Vi är, som jag ser det, alla skyldiga att lyssna noga på vad Matilda har att säga. Ska vi ha det så här?

Både Ekoredaktionen och P1 Morgon har följt upp på olika sätt. Tidigt i förrgår morse fick jag möjlighet att kommentera – går att lyssna på här.

Barnombudsmannen har haft de här frågorna uppe sedan flera år tillbaka, och mot den bakgrunden är det djupt beklämmande att så lite gjorts för att komma till rätta med de här problemen. Och dessutom mer än sorgligt att höra den ignorans, gränsande till arrogans, som präglat kommentarerna från Statens institutionsstyrelses företrädare.

Läs vad BO Fredrik Malmberg har att säga i frågan här!

Fusk när barn ska höras

Barnkonsekvensanalys – ett långt och krångligt ord. Men med sprängkraft. Enkelt kan man uttrycka det så här:

Så snart politiker, en myndighet eller en organisation ska fatta ett beslut som rör barn ska de först utreda vilka följder beslutet kan få för de aktuella barnen. Och då räcker det inte med att de vuxna tar sig en funderare på egen hand – de måste också låta barnen själva komma till tals.

Här fuskas det mycket. Ett par aktuella exempel på det har jag skrivit om i en artikel i Sydsvenskan igår.

Samma regler gäller inom Svenska kyrkan. Också här råder en del förvirring om hur det hela ska gå till. Ska verkligen barnen ha så mycket att säga till om i en gammal ärevördig institution som kyrkan? Ja, det ska de! Om det handlar min nya bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan, som utkommer i september på Verbum. Mer om den inom kort.

Gripande och nyanserat om barnäktenskap

Ikväll såg jag den jemenitiska filmen Nojoom. i regi av Khadija Al Salami. Den bygger på en verklig händelse och Nojoomberättar om hur tioåriga Nojoom blir bortgift och utsätts för förtryck och upprepade våldtäkter. Men på grund av en ovanlig inre styrka, tursamma omständigheter och en human domare lyckas hon till slut få äktenskapet ogiltigförklarat.

Det är en djupt gripande film, svindlande vackert fotograferad i Sana och Jemens bergstrakter. Filmen ger en fin inblick i hur livet kan te sig i en bergsby. Jag har varit i sådana byar och känner igen mig. Vi får också veta en hel del om vad som ligger bakom barnäktenskapen, där urgamla seder och traditioner är en del av det hela, fattigdomen en annan. Filmen förklarar men ursäktar ingenting – det är barnets perspektiv som hela tiden står i centrum.

När flickans pappa och den brutale ”äkta mannen” i domstolen hänvisar till Koranen tillrättavisas de av domaren, som undrar om de verkligen läst på. Jag tänkte då på den överenskommelse som nyligen träffats mellan den kristna koptiska kyrkan och det muslimska Al-Azhar-universitetet – se min förra bloggnotis.

Att fattigdomen spelar en viktig roll för att barnäktenskapen fortsätter och på sina håll till och med blir fler framgår också av färska rapporter från UNICEF. Där oroar man sig för att utblottade familjer i de stora flyktinglägren i Jordanien och Libanon nu gifter bort sina döttrar alldeles för tidigt, dels för hemgiftens skull, dels för att få en mun mindre att mätta. Ett av många tecken på att situationen i de överfulla lägren nu är på väg att bli alldeles ohållbar. Samtidigt som Europa stängt dörren.

Budskapet i filmen Nojoom är att barnäktenskapen måste bort och att det främst är kunskap som behövs. Barnen, också flickorna, måste få gå i skola. Barnkonventionen måste göras känd och barnfientliga traditioner bekämpas. Men det är naivt att tro att de målen kan nås om vi inte också satsar mycket mer på fattigdomsbekämpning och en solidarisk flyktingpolitik.

Fred, kärlek, tolerans… var kommer barnen in?

En ökande misstro och polarisering präglar den tid vi lever i. Därför gäller det att ta vara på alla hoppets signaler. Här kommer en:

Idag offentliggjordes tre skrifter som växt fram i samarbete mellan Al-Azhar-universitetet i Peace Love ToleranceKairo, den koptiska kyrkan och UNICEF. Framstående muslimska auktoriteter från universitet , jurister, islamkännare, läkare och imamer, har formulerat islams syn på barn i skriften The Islamic perspective on protecting children from violence and harmful practices. Motsvarande expertis från den  koptiska kyrkan har beskrivit den kristna synen i The Christian perspective on protecting children from violence and harmful practices. Och tillsammans, med bistånd från UNICEF:s experter, har man sedan enats om den så viktiga skrift, vars omslag finns här till höger. Mer information om detta finner du här.

I skriften Peace, Love, Tolerance har de muslimska och kristna auktoriteterna ringat in tolv områden där de först redovisar islams respektive kristendomens syn på saken och sedan uttalar sig gemensamt som följer (i kort sammanfattning):

  1. Våld mot barn. Alla former av våld mot barn fördöms. Föräldrar har ansvar för att barnen ska få växa upp i en kärleksfull miljö där de kan få utvecklas kroppsligen, emotionellt, intellektuellt och andligt.
  2. Barnäktenskap och påtvingade äktenskap. Det finns inget stöd för barnäktenskap i någon av religionerna. Barn ska få bli arton år innan de gifter sig och ska då få välja fritt.
  3. Kvinnlig omskärelse. Båda religionerna är överens om att Gud skapat människan som hon är tänkt att vara och att hon därför ska skyddas från alla former av stympning. Att överge denna kulturellt skapade sedvänja är därför en moralisk och religiös plikt.
  4. Diskriminering mot och bland barn. Båda religionerna erkänner principen om alla människors lika värde. Alla former av diskriminering måste fördömas. Diskriminerande behandling av kvinnor är kulturellt betingad och har inte stöd i någon av religionerna. Viktigt med information om detta.
  5. Barnarbete. Också här finns en gemensam syn. Allt barnarbete där barn  exploateras och berövas barndom och skola fördöms. Lättare arbetsuppgifter inom familjens ram kan accepteras.
  6. Sexuellt utnyttjande av barn. Båda religionerna anser alla former av sexuellt utnyttjande som ett av de allvarligaste brotten mot barnets mänskliga rättigheter.
  7. Övergivna barn och gatubarn. Staten har ett ansvar för att barn utan vårdnadshavare och gatubarn tas om hand och erbjuds alternativ omvårdnad.
  8. Våld inom familjen. Här finns en gemensam syn som innebär att barn har rätt att få växa upp i en kärleksfull och vänlig atmosfär. Inga former av våld inom familjen kan accepteras.
  9. Våld i skolor och på andra institutioner. Inget våld får accepteras, vare sig lärares våld mot elever, elevers våld mot lärare eller elevers våld mot varandra. En skola ska vara ”en lärandets trädgård”, ingenting annat.
  10. Barn i väpnade konflikter. Båda religionerna stödjer reservationslöst det tilläggsprotokoll till barnkonventionen, där det bland annat sägs att barn inte får delta i strider innan de fyllt 18 år.
  11. Handel med barn. Båda religionerna tar bestämt avstånd från all handel med människor. Inte minst barnen ska fredas.
  12. Våld mot barn på TV och internet. Båda religionerna erkänner värdet av ny teknik och sociala medier men manar till vaksamhet över de negativa följder de kan får för barnen.

Bra jobbat, UNICEF! Och heder åt företrädarna från Al-Azhar-universitetet och den koptiska kyrkan. Hoppas skrifterna får spridning, inte bara i Mellanöstern!