När lag står mot lag

I mitt tidigare inlägg skrev jag om gränspolisens begäran om att socialtjänsten ska lämna ut adressuppgifter om familjer som hotas av utvisning. Nu har socialtjänsten på flera håll börjat lämna ut sådana uppgifter. Sydsvenskan kan idag rapportera om vad som då händer – familjer lämnar sina hem och barnen sin skola för att bokstavligen gömma sig i skogen. Läs mer om detta här.

Men gör verkligen socialtjänsten rätt? Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, sätter ett frågetecken för det i en artikel i Sydsvenskan igår. Så hur ligger det egentligen till? Jag hade igår kontakt med Christina Heilborn, chefsjurist på UNICEF. Så här ser det ut, så vitt jag kan förstå:

I Utlänningslagens 17 kap, §1 står följande:

Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.

I medierapporteringen om detta sägs att socialtjänsten inte får ta kontakt med de utpekade och informera om att polisen begärt ut uppgifter om dem. På direkt fråga är de dock skyldiga att berätta. Men varifrån denna uppgift kommer är i skrivande stund oklart. Någon som kan informera mig om det?
Anders Ygeman har alltså rätt i att gränspolisen följer svensk lag. Samtidigt är det uppenbart att denna lagtext kommer i direkt konflikt med viktiga principer i barnkonventionen – se mitt tidigare inlägg om detta. Man kan lite förenklat uttrycka det så att lag här står emot lag, eftersom Sverige också åtagit sig att följa vad som finns skrivet i barnkonventionen. UNICEF har i sitt remissvar på utredningen om att göra barnkonventionen till svensk lag påpekat detta och yrkat på en ändring av den svenska lagtexten. (Läs hela remissvaret här.)
Hur ska man då göra i dagsläget när det uppstår konflikter av det här slaget? FN:s barnrättskommitté har sin uppfattning klar. I sin senaste granskningsrapport från 2015 av hur Sverige lever upp till barnkonventionen skriver man så här:
The Committee urges the State party to accelerate the inquiry set up in March 2013 and take all the necessary measures to bring national legislation into full conformity with the Convention, and that the Convention should always prevail when provisions of domestic law conflict with the Convention.
Barnkonventionen ska alltså alltid ges företräde! Så vad skulle hända om socialtjänsten med sina politikers stöd helt frankt deklarerade att man tänker avvisa gränspolisens begäran, eftersom man i en konflikt av det här slaget väljer att följa barnrättskommitténs rekommendation?
Jag tänker på ett samtal jag en gång hade med dåvarande JO Tor Sverne, som på 1980-talet ledde en stor statlig utredning om barns rätt. Jag befann mig som barnläkare i en situation då jag stod i valet mellan att följa lagen och svika barnet eller att värna barnets rätt oavsett vad lagen sa. Han svarade: ”Om du är säker på vad som är barnets bästa och utgår ifrån det så skulle jag vilja se den domstol som sätter dit dig. Och då får du väl ta den risken. För då behövs kanske en lagändring.”
Det handlar om civilkurage. För enskilda. Och för myndigheter.

Anders Ygeman har missförstått barnkonventionen

För någon vecka sedan kom uppgift om att gränspolisen i en skrivelse uppmanat socialtjänsten i Malmö och flera andra kommuner att sända över adresser på familjer som är aktuella för utvisning. Man hänvisar till en paragraf i Utlänningslagen som medger undantag för den starka sekretess som socialtjänsten normalt ska tillämpa.

Det rör sig ofta om familjer som efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl valt att gå under jorden. Ofta för att de bedömt det som livsfarligt att återvända. Eller för att de då skulle hamna i total misär, eftersom deras tidigare hem är raserade och tidigare anhöriga och vänner nu antingen är döda eller skingrade för vinden.

Jag har mött många sådana familjer. De lever ofta under mycket svåra förhållanden, och deras barn hör till de mest utsatta vi har i vårt samhälle. För just dessa barn är FN:s barnkonvention därför särskilt viktig. Den stadgar att alla barn som befinner sig inom ett lands ”jurisdiktion”, alltså som vistas i landet, ska garanteras alla de rättigheter som finns angivna i konventionen. De ska bland annat ha rätt till skolgång, en skälig levnadsstandard, ”bästa uppnåeliga hälsa” och rehabilitering. De får aldrig diskrimineras och principen om barnets bästa ska alltid tillämpas. De ska dessutom ha rätten att få komma till tals.

Vi är många som kämpat hårt för att papperslösa och gömda barn ska få dessa rättigheter. Det dröjde till exempel länge innan de fick rätt till skolgång. Gränspolisens skrivelse riskerar nu att drastiskt försämra tryggheten och livsbetingelserna för dessa redan hårt prövade barn. Familjerna kommer inte längre att våga be socialtjänsten om hjälp om de hamnar i nöd. De kommer inte att våga låta barnen gå till förskolan eller skolan. Förskolepersonal, lärare och personal inom hälso- och sjukvården kommer att tveka att göra anmälningar till socialtjänsten om barn som far illa, eftersom barnen då riskerar att råka ännu värre ut.

Detta har redan påpekats från flera håll, bland annat av UNICEF:s chefsjurist Christina Heilborn i ett inslag i SVT Skånes nyhetssändning den 1 december.

Då stiger vår inrikesminister Anders Ygeman ut på scenen:

Den risken finns. Samtidigt handlar det här om familjer som befinner sig illegalt i Sverige och som själva kunde ha valt att återvända … Unicefs jurist har missförstått svensk lagstiftning.

Åter ett flagrant exempel på avsaknad av barnrättsperspektiv! ”Familjer … som själva kunde ha valt att återvända…” Men barnen då? Vilket val har de?

Ygeman, liksom flera av hans kolleger, missar en av de viktigaste grundprinciperna i barnkonventionen, nämligen att ett barn ska ses som egen individ och att barnet därför aldrig får straffas för föräldrarnas agerande. Statens uppgift är i stället att så långt möjligt hålla barnet skadeslöst, oavsett vad barnets föräldrar tar sig för.

I andra sammanhang ser nog också Anders Ygeman det som självklart. Om till exempel ett barn far illa på grund av föräldrars missbruk skulle jag vilja se den inrikesminister som lämnade barnet åt sitt öde med argumentet: ”Familjen får skylla sig själv, de kunde ha valt ett annat sätt att leva.”

Men för gömda och papperslösa barn gäller tydligen en helt annan måttstock.

Barnkonventionens poäng är att det enskilda barnets rättigheter och bästa alltid ska sättas i centrum. Gränspolisens agerande går helt på tvärs med den idén.

Sverige har ratificerat barnkonventionen och vi har därmed åtagit oss att fullt ut respektera den i både lagstiftning och praxis. Det är nog inte UNICEF som har missförstått svensk lagstiftning. Däremot tycks Anders Ygeman ha missförstått barnkonventionen. Dags att läsa på!

Guds speleman är död

Idag jordfästes Per Erik Styf i Uppsala. Han dog den 13 november, 93 år gammal.

Jag tror det var pappa som en gång kallade Per Erik ”Guds egen speleman”. Det var ett högt betyg för att komma från pappa, och för mig kändes omdömet klockrent.

Jag lärde känna Per Erik Styf på hösten 1957. Jag var 15 år då, Per Erik 34. Jag hade konfirmerats i Undersåker, och den sommaren började jag spela orgel. När jag kom tillbaka till Uppsala ville jag fortsätta med det. Pianolektionerna för Otto Lehner på Uppsala musikskola fick vara, och jag började i stället gå varje vecka till Trefaldighetskyrkan, där Per Erik då var ny som organist. Jag var en av hans första orgelelever.

Per Erik lärde mig spela orgel på riktigt. Han gav mig nycklar till kyrkan och orgeln. Allt oftare tillbringade jag kvällar vid kyrkans stora orgel. Eller vid den lilla 1700-tals-orgeln i koret, då ofta tillsammans med min syster Anna-Karin som spelade flöjt. Båda sjöng vi också med i Trefaldighetskyrkans kör. Per Erik introducerade oss i de stora körverken. Att som tonåring få sjunga med både i Bach-kantaterna Wachet auf ruft uns die Stimme och Christ lag in Todesbanden liksom i Mozarts Requiem – det kom att påverka mig för livet. Det var också Per Erik som ordnade så att jag under mina första år som läkarstuderande samtidigt fick vara tillförordnad kantor i Sant Olofs kapell.

Pappas benämning ”Guds egen speleman” var inte gripen ur luften. Per Erik var en spelman i kyrkan. Han förmedlade ett slags religiös spelmansglädje som inspirerade oss som fick vara med till insatser som vi väl egentligen inte var riktigt mogna för. Men under Per Eriks ledning sjöng och spelade vi av hjärtats lust, och Trefaldighetskyrkans låga valv vidgades en aning.

Jag har haft kontakt med Per Erik också under senare år och smittats av hans värme och vitalitet. Han hjälpte mig med underlag till boken om Dick Burvall, Vemodet mitt i musiken. Och när jag, tillsammans med min bror Bengt, nu forskat en del om Uppsala musikskola och Böckkvartetten, som under mer än 30 år spelade Haydns Jesu sju ord på korset i Trefaldighetskyrkan, var det förstås självklart att lyssna på vad Per Erik hade att berätta.

Våra samtal kom då ofta in på Vega, Per Eriks hustru, en gång sopran i vår kör, ofta med solistuppdrag. På gamla dar blev Vega dement. ”Jag har fått en ny livsuppgift”, sa Per Erik till mig. ”Livet har alltid nya uppgifter i beredskap.”

Vega dog tidigare i år. Och nu är också Per Erik död. Gud har hämtat hem sin speleman. Jag saknar honom mycket men är glad och  tacksam att jag fick lära känna honom.

 

En bra start för nytt tänk

20161124_203201

Kolla på bilden här ovanför! Den är tagen i Gavlerinken, Brynäs IF:s hemmaarena, i torsdags kväll. Jag står omgiven av två kompisar från UNICEF, Cecilia Åhl och Katharina Eisen. Längst till höger står Johan Cahling, vice klubbdirektör i Brynäs IF. Vi har gemensamt just genomfört ett kvällsprogram för 160 åhörare från olika verksamheter med anknytning till barn. Jag talade på temat Möta barn på flykt, och som tack har jag fått en matchtröja. Och inte vilken som helst. Vad som inte syns på bilden är att tröjan på ryggen har nummer 5 och namnet Kilström – den tillhör alltså Brynäs assisterande lagkapten Lukas Kilström.

Eftersom inte hela tröjan syns i bild framgår inte heller att all tidigare reklam på Brynäs matchtröjor numera ersatts med nyckelord ur barnkonventionen, ord valda av barn. På Kilströms (och min!) tröja står ordet ”frihet”.

Allt är ett resultat av verksamheten En bra start, ett samarbete mellan Brynäs IF och UNICEF. En imponerande och bred satsning riktad mot alla barn i omgivningen och med barnkonventionen som grund. Läs mer om den här.

I den mörka tid vi lever i nu är det satsningar av det här slaget som får mig att tro på framtiden igen. När många talar om folkrörelsernas död är det befriande att se hur nya rörelser växer fram, lite på tvärs och i samarbeten av nytt slag. Fräckt, idérikt – och kul! Kör på!

Barnkonventionen 27 år – och lång väg kvar att gå

Idag, den 20 november, fyller FN:s barnkonvention 27 år. I ett uttalande nu på morgonen påminner UNICEF:s högste chef Anthony Lake om hur stora utmaningar vi står inför när det gäller att tillförsäkra barn i världen deras grundläggande rättigheter. Lake nämner särskilt barnen i Syrien, Jemen, Nigeria och Sudan men understryker sedan att brott mot barnets rättigheter sker i alla länder, så snart barn utsätts för våld och övergrepp, hindras från att gå i skolan eller utsätts för diskriminerande behandling av något slag. Så ställer han den viktiga frågan:

Hur ska dessa barn kunna lära sig respektera andras rättigheter, när deras egna rättigheter kränks? Hur kommer de att se på världen och det ansvar de har för dess framtid? (Min översättning)

Läs Anthony Lakes tal i sin helhet här!

Igår avslutades de välbesökta MR-dagarna i Malmö som gick i barnkonventionens tecken. Själv medverkade jag i ett seminarium i fredags. Tillsammans med Karin Ödquist-Drackner från UNICEF Sverige ledde jag ett samtal om barn på flykt. Det var fullsatt i lokalen, och i diskussionen gav många uttryck för både oro och ilska över vad som håller på att hända i Sverige i kölvattnet till den tillfälliga lag som begränsat möjligheten till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Antalet barn med uppgivenhetssyndrom ser ut att öka – just nu handlar det om minst 150 barn, och vi som mött sådana barn vet vilket lidande det tillståndet för med sig för både barn och familj. Också antalet gömda och försvunna barn tycks öka nu. Här saknas statistik – vi vet inte hur många de är och än mindre orsakerna till att de försvunnit.

”Jag vet inte om jag vill leva i det här landet längre”, sa en av deltagarna och gav nog uttryck för hur många kände det. Karin och jag försökte peka på nödvändigheten av inte ge upp. Mer än någonsin behöver vi hålla ihop och stödja varandra i den fortsatta kampen. Den handlar om barnets rättigheter men ytterst om det samhälle vi vill leva i och om den människosyn vi vill ska råda där.

Var dom som vi – och är vi som dom?

Hade medeltidens föräldrar svårare att fästa sig vid sina de-sma-dabarn, eftersom barnadödligheten var så hög? Det menade den franske historikern Philippe Ariès i sin smått klassiska Barndomens historia från år 1960. Men i De små då går Eva Österberg tillrätta med sådana föreställningar, som hon kallar ”en sorglig skrivbordskonstruktion”. Författaren, tidigare professor i historia i både Uppsala och Lund, undrar varför vi ska tro den tidens föräldrar om en sådan kallsinnig rationalitet: ”Hade inte fäder och mödrar desto större anledning att älska och vårda sitt spädbarn – just därför att de mist barn tidigare eller kände till andra som gjort det?”

Med de orden inleder jag en positiv recension av Eva Österbergs nya bok De små då – perspektiv på barn i historien (Natur & Kultur), recensionen publicerad i Kyrkans tidning Nr 44 2016. Det är så lätt att vi mäter tidigare generationer med nutidens måttstockar och tillskriver dem egenskaper som de själva skulle stå främmande inför. Det räcker med att tänka på hur vi ser på våra föräldrar och vad de stod för.

1947En mer rimlig utgångspunkt är väl att de var ungefär som vi är nu. Så mycket har människan inte förändrats. Det kan ibland kännas trösterikt att tänka så. Och samtidigt hotfullt. För det innebär ju också att vi är som de. Och kanske, i vissa lägen, kan agera precis lika våldsamt och destruktivt som de en gång gav prov på.

Det tänker jag på när jag läser Elisabeth Åsbrinks aktuella bok 1947, där vi påminns om den totala förvirring och förödelse som rådde i stora delar av Europa då. Det är inte så länge sedan. Jag var fem år då. Boken ger en skrämmande relief till valresultatet i USA.

Har mänskligheten blivit klokare? Hur rädda ska vi vara? Hur behåller vi hoppet, modet och handlingskraften?

Den enda kvinnan

Påvens besök i Lund blev en stor framgång – åtminstone för Lunds domkyrkoförsamling. Jag är gudstjänstvärd i domkyrkan. Vi vanliga lekmän fick följa gudstjänsten via TV-skärmen för att alla inbjudna dignitärer skulle få plats. Men också så blev gudstjänsten en stor upplevelse. Att påven kunde fira gudstjänst med en kvinnlig ärkebiskop vid sin sida och till och med omfamna henne offentligt – det kändes stort.

Dagen därpå firades mässa på Malmö Stadion. Maria Schottenius beskriver den i en krönika i DN. Nu fick Antje Jacklén sitta på läktaren. Det var en katolsk mässa. Maria Schottenius citerar vad ärkebiskopen sa efter mässan: ”Jag är van att vara den enda kvinnan. Det finns för- och nackdelar med det.”

Så långt ändå allt någorlunda väl. Därför var det så onödigt av påven att fälla sådana kommentarer som han gjorde på väg tillbaka till Rom. Att på en fråga om katolska kyrkans syn på kvinnliga präster börja tala om svenska män som gifter sig med utländska kvinnor för att undkomma svenska kvinnors frigjordhet och kompetens – vilket trams! Antje Jackléns lågmälda kommentar till SVT om att alltför lång vistelse i en enkönad kultur kan försvåra en balanserad människosyn har fog för sig.

En artikel på sportsidan i dagens Nerikes Allehanda (som jag just läst under en hotellfrukost i Örebro) illustrerar detta. Artikeln handlar om Elin Magnusson, tidigare en av av nyckelspelarna i Kif Örebro och numera lärare på fotbollsgymnasiet. Hon har sedan ett år varit tränare för Yxhults IK:s herrlag i division 4. Det har varit ett framgångsrikt år: Yxhult vann serien och spelar nästa år i division 3! I artikeln berättar Elin Magnusson om glädjeämnen och svårigheter i tränarjobbet. I sin egen förening har hon mött respekt. Men inte alltid på andra håll:

Redan på försäsongen var vi i Eskilstuna och spelade en träningsmatch. Det andra lagets tränare verkade inte fatta att det var jag som var tränaren. De snackade med vår materialare, tittade knappt på mig förrän en av dem vände sig och sa: ”Ska inte du vara hemma och kolla på melodifestivalen”, berättar Elin.

Elin och Antje har en del att tala med varandra om på temat ”den enda kvinnan”. Vi andra, inte minst påvar och småpåvar av alla de slag, borde lyssna noga.