Otto Forsslund – en tonsättare vid sidan om

Under åren som gått har jag blivit alltmer fascinerad av det jag ibland kallar vidsidanom-människor. Med det menar jag människor som försöker finna en väg med fast mark under fötterna men som samtidigt drömt eller fortfarande drömmer om ett annat liv, en annan verklighet. För min del har det ofta handlat om musik, kanske för att jag själv en gång i min ungdom drömde om att bli organist.

Min vän Dick Burvall var en sådan vidsidanommänniska. Han var en lysande musikbegåvning men vågade aldrig riktigt tro på sin egen förmåga. I stället läste han teologi och blev sedan folkhögskolelärare. Men det var musiken som var hans egentliga språk. När han satt vid orgeln eller ledde en kör var han – Dick. Jag har skrivit en bok om honom, Vemodet mitt i musiken.

Otto Forsslund (1896-1942) var en person av liknande slag. Bankman och tonsättare! Barcarolle 1Honom hade jag aldrig hört talas om förrän min kusin Lydia Holmdahl satte mig på spåret. Han hade nämligen dedicerat en av sina tonsättningar, en Barcarolle för piano, till Uno Sundelin. Uno var min mormors bror och framstående pianist på 1910- och 1920-talet. Också honom har jag skrivit om i min bok  När musiken tystnar, som egentligen handlar om hans dotter Kyllan.

Otto överlämnade ett exemplar av sin Barcarolle med personlig tillägnan till Unos syster Mittan, som alltså var min och Lydias gemensamma mormor. Också Mittan var en duktig pianist. Det var de noterna Lydia nu hade funnit. Jag fick dem av henne mot löfte att försöka ta reda på mer om denne för oss båda tidigare okände tonsättare. Det visade sig bli ett spännande uppdrag. Ottos livsöde ger nämligen en del att fundera över. Du kan läsa vad jag kommit fram till genom att klicka på nedanstående länk.

Otto Forsslund tonsättare och bankman

Etik på olycksplatser

Under de senaste dagarna har det skrivits mycket om hur folk beter sig på olycksplatser. I Italien är man chockad över en bild som nu sprids viralt. Den visar en man som stående på en perrong tar en selfie med en svårt skadad kvinna på spåren som bakgrund. Hon har av misstag stigit ut genom fel dörr från det tåg hon åkte med och då blivit påkörd av ett annat tåg. Räddningsarbete pågår. Jag vill inte lägga ut bilden här, men vill du se den och läsa mer om det hela kan du göra det här i DN:s version.

Om jag hade varit läkare på platsen skulle jag ha vrålat till mannen att genast lägga ner mobilen och ge sig iväg! Liksom jag skulle ha gjort om jag varit med vid de nu aktuella drunkningsolyckorna i Degerfors och Landskrona. I första hand eftersom fotografering av det slaget visar sådan fullständig brist på respekt för både offer och anhöriga.

Ofta beskrivs den här tendensen som ett uttryck för en samhällsutveckling, där selfien, självbespeglingen, står i centrum och där medkänslan och hjälpsamheten kommer i andra hand. Eller som ”en cancer som fräter sönder internet inifrån”, för att citera en kommentar i La Stampa, återgiven av BBC. Det är möjligt att det är så. Det måste vi samtala om. Och vi behöver verkligen en diskussion om hur man beter sig på en olycksplats. Praktiskt och etiskt.

Ändå vill jag utifrån mina egna erfarenheter nyansera den diskussionen en smula. Jag är läkare och därmed bunden av läkaretiken. Det innebär att jag är skyldig att agera om jag råkar befinna mig i närheten när en olycka inträffar. Under de senaste åren har jag fått ingripa vid säkert närmare ett tiotal tillfällen. Vid resor med buss, tåg eller flyg (”Vi söker en läkare, kontakta personalen!”), på stan och i kyrkan där jag är gudstjänstvärd.

Varje gång jag ingripit har jag snabbt fått hjälp. Ibland av andra sjukvårdskunniga  – vi är många! Men ännu oftare av ungdomar i åldrarna 15 – 25 år, förvånansvärt hjälpsamma, kompetenta och handlingskraftiga trots att de saknat sjukvårdsutbildning. När jag tackat dem efteråt har de ofta förklarat att de i skolan fått lära sig hjärt-lungräddning (eller HLR som de säger) och att det är självklart för dem att hjälpa till om de kan.

Lika slående har det varit hur passiva många medelålders och äldre åskådare varit. Kanske för att de känt sig osäkra. Har jag i alla fall försökt tänka. Men då är det bättre att de går därifrån, i stället för att stå i vägen för oss som försöker hjälpa till i väntan på ambulans och räddningspersonal. Några som tagit bilder har jag lyckligtvis ännu inte råkat ut för. Men en gång blev jag av en äldre dam hindrad från att ta mig fram till en man som  förlorat medvetandet i en kyrkbänk. Hon menade att jag störde  – det pågick ju konsert.

Så låt inte det här samtalet hamna i klagovisor över vad som är på väg att hända med våra ungdomar. Det här gäller oss alla.

Om krisen eller kriget kommer – del 2

Idag är det den första måndagen i juni, och klockan 15 testas Hesa Fredrik, också här på Klostergården i Lund. Och plötsligt slår det mig att det finns en fortsättning på mitt tidigare blogginlägg i frågan om kris- och katastrofberedskap.

1983 publicerades den skrift jag författat för Socialstyrelsens räkning, Omsorg omOm kriget eller katastrofen kommer barn under beredskap och krig. Åtta år senare, 1991, kom Socialstyrelsen ut med en ny skrift i ämnet, nu med titeln Om kriget eller katastrofen kommer: vad gör vi med barnen? (SoS-rapport 1991:21). Den här gången var vi två författare som samarbetet kring texten:  förutom mig också Ulf Otto, docent och överläkare i barnpsykiatri i Kristianstad. Ulf hade tidigare också varit försvarsöverpsykiater. Jag satte stort värde på att få samarbeta med den numera framlidne Ulf. Han var en både kunnig och mycket trevlig person.

Barn krigDet hade hänt en hel sedan 1983. Resultat från forskning om posttraumatisk stress, inte minst grundad i erfarenheter från kriget i Vietnam, hade börjat dyka upp i de vetenskapliga tidskrifterna. Själv hade jag nya erfarenheter från kriget i Beirut. Tillsammans med Agneta Lindkvist och Birgitta Böhm hade jag skrivit boken Barn i krig, utgiven av Rädda Barnen 1987. Där presenterade vi den så kallade STOP-modellen, som nu också blev användbar i det här nya sammanhanget.

Skriften från Socialstyrelsen innehåller åtta viktiga principer för hur samhället bör planera med tanke på att barnen ska komma till minsta möjliga skada i ett kris- och katastrofläge. Och så de fyra grundregler som enligt STOP-modellen bör gälla vid alla möten med barn i sådana situationer.

Du som blir nyfiken på STOP-modellen – läs gärna Möta barn på flykt, utgiven 2016 av Möta barn på flyktUNICEF Sverige med mig och Tor Lindberg som redaktörer. Den kan beställas kostnadsfritt från UNICEF här. Här presenteras STOP i uppdaterad och aktuell form.

Arbetet med barn på flykt, både här hemma och internationellt, har lärt oss massor om hur vi bäst ska planera om vi själva skulle hamna i ett kris- och katastrofläge. Det är bara att hoppas på att vi kan ta vara på den erfarenheten då.

Och visst vore det väl bra med en ny skrift i ämnet från Socialstyrelsen, gärna lika konkret som den som Ulf och jag fick till 1991. Det har ändå gått 27 år sedan dess, och mycket har hänt på forskningsfronten.

Om krisen eller kriget kommer

”Den där åker direkt i papperskorgen! Varför ska dom stressa mig med sånt nu också? Om krisen kommer (2)Räcker det inte med den stress jag har ändå som småbarnsförälder?”

Det var den spontana reaktionen från en av mina döttrar. Och jag är benägen att hålla med henne. Inte minst sedan jag bläddrat igenom foldern hon talar om. En så märklig blandning av smått och stort! Från tips om vad jag bör ha lagrat i kylskåpet till en högstämd alarmism:

Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Men så hamnar jag i en sådan där tidsresa som väl hör min ålder till. Och plötsligt är det 1983. Det kalla kriget pågår. Berlinmuren står kvar och Sovjetunionen har ännu inte rasat samman.

Barn idagSjälv har jag gjort en resa från att under 1960-talet ha  fullgjort min grundläggande värnplikt som bataljonsläkare till att bli vapenfri. Den resan, som långt ifrån var smärtfri, har jag beskrivit i min bok Barn idag föräldrar imorgon. Men nu är det början av 1980-talet, och mina  repmånader som vapenfri tillbringar jag på Socialstyrelsen i Stockholm. I det civila arbetar jag på Rädda Barnen och kommer snart att göra min första resa till Beirut.

Jag har börjat undra över varför ingen tänkt på barnen när planerna gjorts upp för hur Sverige ska hantera en hotande krigssituation. Många bär fortfarande på minnen från andra världskriget, då vi utan att vara förberedda fick ta emot 70 000 finska krigsbarn. Borde vi inte tänka igenom de här frågorna så att vi är bättre rustade nästa gång?

Mina bemödanden resulterade i skriften Omsorg om barn under beredskap och krig.Omsorg om barn  Med förord av Barbro Westerholm som då var Socialstyrelsens generaldirektör och som också skrev förordet i Leva med barn, som kom ut samma år.

Jag läser igenom skriften på nytt. Visst, den är 35 år gammal, och det finns mycket i den som inte är aktuellt. Det finna inga ”barnstugeföreståndare” längre för att nu bara ta ett exempel. Men ändå: de grundläggande tankegångarna känns faktiskt ganska moderna.

Jag börjar söka på nätet. Har det kommit någon uppföljande skrift av samma slag? Från Socialstyrelsen eller Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap? Med samma tydliga barnfokus? Jag finner faktiskt ingenting. Men motbevisa mig gärna, du som läser det här!

För visst kanske det är klokt att ge allmänheten råd och dåd om hur vi ska förbereda oss för det ena och det andra. Och jag kommer nog att behålla den folder som nyss hamnade också i min brevlåda. Kanske på grund av att jag hör till en generation som växt upp i krigens skugga. Jag minns Kaj, vårt finska krigsbarn.

Men viktigast är det väl att våra myndigheter ligger steget före! Både efter Estoniaolyckan och efter Tsunamikatastrofen påtalade både jag och många andra de stora bristerna i samhällets katastrofberedskap. Är det bättre nu? Och var kommer barnen in?

Dokumentären om Anna Wahlgren

Anna Wahlgren

Bilden ovan är en skärmdump från inledningen av del 2 i Kristina Hedbergs dokumentär om Anna Wahlgren, Hela Sveriges mamma. Båda delarna kan alltjämt ses på SVT Play.

Jag har fått många frågor om vad jag tycker om den här dokumentären, möjligen på grund av att jag själv figurerar i ett par korta avsnitt just i del 2. Mitt spontana svar har varit att Kristina Hedberg har porträtterat Anna Wahlgren på ett både ömsint och nyanserat sätt. ”Men”, har då några replikerat, ”i filmen framställs det ju som om ni varit kombattanter genom åren.”

Ja, ordet ”kombattant” kommer igen i en speakertext. Frågan är vad som menas med det. Det är sant att vi har haft olika uppfattningar i en rad frågor. Men ovänner har vi aldrig varit. I alla fall har inte jag upplevt det så.

Annas Barnaboken och min Leva med barn kom ut samma år, 1983. Vi stod för två olika perspektiv. Anna gav klara och tydliga råd om hur man skulle göra, medan min bok var mer öppet resonerande. Många hade fått nog av den beskäftiga rådgivning som till exempel Socialstyrelsen stod för (”Ät åtta brödskivor om dagen!”) och uppskattade därför min odogmatiska ton. Men andra föräldrar ville ha klara råd, och då föreslog jag ibland att de skulle läsa Annas bok i stället. Föräldrar är olika, och därför tyckte jag det var bra att det fanns två böcker.

I slutet av 1980-talet hade Anna och jag en del kontakt. Anna hade reagerat mot att många läkare skrev ut sömnmedel till barn på ett alldeles för lättvindigt sätt. Jag hade själv kommit till samma slutsats och skrev inte längre ut medicin för att barn skulle sova bättre. Så där var vi helt överens.

Men så kom Anna Wahlgrens nya bok Internationella sova hela natten ut år 2008. Våren 2009 blev jag uppmärksammad på innehållet i den och på de råd som gavs via Annas nätbaserade forum. Jag skrev om det på min blogg då – se här och här. Jag var kritisk, det är sant. Men jag var, och är fortfarande, lika kritisk mot den så kallade femminutersmetoden, en metod som många barnavårdscentraler då rekommenderade och som inte heller Anna gillade.

I november 2009 arrangerade GrowingPeople tillsammans med Barnhälsovården i Malmö en stor konferens om barns sömn. I samband med den offentliggjordes en protestskrivelse från barnläkarnas och barnsjuksköterskornas yrkesföreningar riktad mot Anna Wahlgrens fortsatta råd om att spädbarn skulle sova på mage. Det fanns då sedan flera år tillbaka en kompakt vetenskaplig bevisning för att ryggläge under sömn kraftigt kunde minska antalet fall av plötslig spädbarnsdöd. Du finner både ett kort referat från seminariet och protestskrivelsen i sin helhet här.

Att döma av Kristina Hedbergs dokumentär menar Anna Wahlgren fortfarande att barn tryggt kan sova på mage. Här har hon alltså Sveriges barnläkare och barnsjuksköterskor emot sig. I dokumentären sade jag också tydligt ifrån på den punkten.

Men det är en sak. Det får inte leda till att Anna Wahlgren frånkänns allt positivt hon gjort och stått för genom åren. Hon har betytt mycket för många föräldrar. Hon är värd all respekt och jag önskar henne allt gott i hennes fortsatta liv.

Life with children

Min förra bloggnotis handlade om föräldrasajten Life with Kids. Den som kommer här handlar om boken Life with children!

1983 utkom min bok Leva med barn. Jag har skrivit om hur boken boken kom till och om vad som hände sedan här. Kort sammanfattat:

Boken gavs ursprungligen ut av Socialstyrelsen. Sedan tog Folkhälsoinstitutet över. Nu ges boken ut av Gothia Fortbildning.

Under de första 24 åren stod jag ensam som bokens författare. År 2007 klevLife with Children min vän och kollega Marie Köhler in som medförfattare. Och 2013 lämnade jag över boken helt till Marie – tillsammans med Johanna Tell och Antonia Reuter. Ett starkt team som har skött om boken på ett alldeles utmärkt sätt!

År 1987 kom den första översättningen av boken, till norska. Det var det norska Helsedirektoratet som nu gav ut boken med titeln Leve med barn: en bok om små barns helse og utvikling. Jag har ett fint minne av releasen i Oslo. Jag var föräldraledig då med Nora. Hon var 10 månader när jag tog henne med på flyget från Umeå till Oslo. Arrangörerna hade bokat ett dubbelrum åt oss, och jag kan fortfarande se hotellreceptionistens min framför mig när vi dök upp och hon till slut förstod att det inte fanns någon mamma med på resan! Så fick jag sedan vid releasen tillfälle att tala om den svenska föräldraförsäkringen. Pappaledighet var ingen vanlighet i Norge på den tiden.

I år fyller Leva med barn 35 år. Och nu har den äntligen kommit ut på engelska. Det var något jag aldrig lyckades få till stånd under mina år med boken. Marie, Johanna och Antonia har lyckats bättre. Stort Grattis! För så fin den blev!

Kanske en utgåva på arabiska blir nästa steg?

Livet med barn

För några veckor sedan tog jag tåget upp till Stockholm. Ett av målen var att spela in ettLWK podbild par podd-avsnitt för Life with Kids. Det är en rådgivningssajt om föräldraskap som fått en hel del uppmärksamhet under den senaste tiden. Sajten drivs av tjejerna Anna, Lina, Helena och Fanny. Ja, det är så de presenterar sig, utan efternamn.

Det här är en ambitiöst upplagd sajt med en rad kunniga experter engagerade. Här finner jag bland flera andra Bo Hejlskov Elwén och Petra Krantz Lindgren, båda väl kända från debatten om föräldraskap och barns uppväxtvillkor. Sajtens ton är positiv med en humanistisk grundsyn och, åtminstone mellan raderna, ett tydligt barnrättsperspektiv.

LWK LarsTill sajten är knuten en podcast. I stort sett varje torsdag läggs det ut ett nytt avsnitt. Och nu finns alltså två där jag är med, Avsnitt 67: Att uppfostra ett barn och Avsnitt 73: Föräldraskap och barnsyn. Vårt samtal kom mycket att kretsa kring innehållet i mina böcker Växa – inte lyda och Relationsrevolutionen. Båda böckerna finns som både vanlig bok och ljudbok. Som jag förresten själv fått förmånen att läsa in.

Många nyblivna föräldrar lyssnar på ljudböcker och poddar idag. Jag vill ju tro att vanliga böcker i pappersformat, både de om föräldraskap och andra, fortfarande ska bli lästa. Men jag ser både ljudböcker och poddar som bra komplement. För att samtalet föräldrar emellan ska utvecklas och berikas. Är det något vi behöver idag så är det just samtal!

Det var fint att få besöka Life with Kids som jag önskar allt gott framöver! Hur användbara podinslagen blev får andra bedöma. Men roliga samtal blev det. Tycker i alla fall jag.