KD:s julbudskap slår hårt mot utsatta barn

Igår presenterade Göran Hägglund på DN Debatt ett antal förslag till förändring av svensk flyktingpolitik. Ett av förslagen formuleras så här:

Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd. Om skyddsbehovet kvarstår efter tre år permanentas uppehållstillståndet.

Det är ett förslag som kan komma att slå hårt mot våra mest utsatta flyktingbarn. Jag ska förklara varför:

Flera av de barn som nu kommer till Sverige från krigsdrabbade länder, till exempel från Syrien, Irak. Afghanistan eller södra Sudan, har varit med om mycket svåra upplevelser under lång tid. Om de ska kunna landa och rehabiliteras efter sådana upplevelser krävs ett kompetent mottagande där deras behov kartläggs. Familjen behöver sedan hjälp med att så snabbt som möjligt komma till ro i en ordnad tillvaro. Förskolan och skolan har en viktig roll för att skapa struktur, mening och sammanhang. Ibland behövs också terapeutiska insatser.

Det här arbetet tar tid. En av grundförutsättningarna för att det ska lyckas är att barnen själva upplever tillvaron som lugn, trygg och förutsägbar. All ovisshet om framtiden är av ondo och påminner bara barnen om den kaotiska situation som rådde innan de kom hit. Om barnen inte vet om de ska få stanna – vad är det då för mening med att gå till skolan, lära sig svenska och knyta an till nya kompisar? Det kommer bara att göra det uppbrott som väntar om tre år ännu mer smärtsamt. Och de här barnen har fått nog av smärtsamma uppbrott.

För ett litet barn är dessutom tre år en mycket lång tid. Ett barn som kommer hit som treåring är sex när de tre åren har gått, har då tillbringat halva sitt liv i Sverige, har mycket få minnen kvar från hemlandet och har hela sitt sociala nätverk i Sverige.

Förslaget innebär att de föräldrar som fått arbete i Sverige kan få stanna. Men min erfarenhet, efter många års arbete med traumatiserade flyktingfamiljer, är att de föräldrar som mår sämst, och där barnen därför också ofta mår sämst, är de som det tar längst tid att rehabilitera och som också har svårast att få arbete. Konsekvensen blir att de barn som har det bäst kanske kommer att få stanna medan de mest traumatiserade och sårbara barnen blir de som kommer att avvisas.

Förslaget är alltså ogenomtänkt och saknar helt barnperspektiv. Det är förvånande och oroande att det kommer just från KD. Maria Larsson var ju barnminister i den tidigare regeringen. När vi sågs i Almedalen i somras berättade hon stolt att KD kommer att stödja kravet på att barnkonventionen blir svensk lag. En följd av konventionen är att en barnkonsekvensanalys alltid ska göras innan nya förslag läggs fram. Var tog den analysen vägen nu?

Det känns också beklämmande att just KD bara en vecka före jul lägger fram ett förslag som slår så hårt mot våra kanske mest utsatta barn. Borde man inte kunna vänta sig att KD tog julens evangelium lite mer på allvar?

Opsis Barnkultur i fara

Apropå Opsis Barnkultur, denna ovärderliga kulturtidskrift, unik i sitt slag. Igår fick jag följande brev från Birgitta Fransson:

Rädda kulturtidskriftsstödet

Enligt kulturutskottets ordförande Per Bill (M) har Alliansen justerat sin budget och de föreslår nu att de 15 miljoner som enligt planen skulle sparas Opsis Barnkultur 2014-4in på litterturstödet under nästa år i första hand ska tas från kulturtidskriftsstödet. Detta innebär om det går igenom att kulturtidskriftsstödet i stort sett skrotas helt. 2014 delade dryga hundratalet tidskrifter på 19 miljoner inom ramen för produktionsstödet till kulturtidskrifter.
Opsis är helt beroende av tidskriftsstödet från Kulturrådet och det här förslaget hotar hela vår existens. Och inte bara Opsis utan även många andra kulturtidskrifter i en tid  när dagspress och andra medier  avskedar journalister och fotografer och drar in på all kultur. Det är en fråga om yttrandefrihet och demokrati och för vår del även om barns rätt till kultur, som även alliansen säger sig värna så väldigt om.
Här finns ett upprop att skriva på för alla som vill protestera mot detta svårbegripliga förslag.
Mycket oroande, tycker jag. Efter att på lite håll ha följt arbetet med Opsis vet jag att tidskriften lever med knappa marginaler redan nu. Man är beroende av både ideella krafter och det statliga stödet. Det vore en stor förlust för alla som är intresserade av barnkultur om tidskriften skulle försvinna. Det får helt enkelt inte ske! Så skriv under och sprid uppropet!

Before Christmas

Idag släpper min dotter Nora, eller Non Tiq, som hennes artistnamn lyder, en singelBefore Christmas på Playground. Titeln är Before Christmas. Lyssna gärna på låten på Spotify! Den är fin, tycker jag! Och läs texten till låten här!

Opsis Barnkultur 2014-4Och idag läggs också en artikel jag skrivit om Malala ut på Opsis barnkulturs hemsida. Artikeln finns annars att läsa i det nyutkomna numret, 2014-4, av tidskriften, som förstås är ett måste för alla barnkulturintresserade. Artikeln om Malala kan du läsa här.

 

Before Christmas… jag läste i Independent att ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, blivit rejält omskakad sedan han besökt ett soppkök och insett hur många som faktiskt svälter också i ett välfärdsland som England. Det är frivilligorganisationerna som står för hjälpen. Samtidigt som julhandeln pågår för fullt och massor av bra mat kastas i restaurangernas och stormarknadernas containers.

Bara i England?

Från Aten till disputation i Lund

20141206_141626

Ett par osedvanligt intensiva och arbetstyngda veckor (åtminstone för en 72-åring!) har medfört att bloggen blivit dåligt uppdaterad. I söndags kom jag hem från Aten, där jag haft den stora förmånen att som stipendiat få bo i Ariane Wahlgrens hus alldeles intill Filipápposkullen med fin utsikt mot Akropolis. Jag var där för att skriva på en ny bok, och miljön var perfekt för det ändamålet. Återkommer om det.

Shrines and Souls

 

Dagen efter hemkomsten  disputerade min son Linde här i Lund som den förste svenske doktoranden i mänskliga rättigheter. Avhandlingen har titeln Shrines and Souls och handlar om artikel 18, den om religionsfrihet, i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Själva disputationen bestod av ett levande och intressant samtal mellan Linde och hans opponent, Samuel Moyn, professor vid Harvard University (Linde till höger i bild, vid mobilkameran: Anna Wallberg Gustafsson). Efteråt blev det fest förstås!

 

Linde och Samuel Moyn

En stad, många städer

Staden vi är i består av många städer, sammansmälta till en storstad. Men också i ett annat avseende. Så många bilder som inte riktigt går ihop.

Igår vandrade vi runt torget. En stor grupp syriska flyktingar, varav många barn, hade slagit läger mitt framför parlamentsbyggnaden. En frivilligorganisation fanns på plats och berättade för oss om flyktingarnas belägenhet.

”De har inga papper. De får inte uppehållstillstånd här och vill vidare, men myndigheterna 20141127_141722ger dem inte utresetillstånd. Så här är de fast i ett ingenmansland.”

Medan vi talade kom säkert 300 motorcyklar körande runt torget. Bara ungdomar.

”Det är en annan demonstration. Till förmån för en kille som hungerstrejkar. Han går på universitetet men får inte papper så att han kan avlägga sina examina. Han finns på sjukhus nu, de är på väg dit.”

Och samtidigt kan vi sitta i den bleka vintersolen på den blå terrassen, dricka vårt kaffe och se ut över den vackra staden. Och jag får mycket skrivet.

Skrivande pågår

Huset ligger högt uppe på en kulle med utsikt över stan.20141126_152710

När jag går uppför alla trapporna måste jag hämta andan ibland. Och se på blommorna. Det har regnat och grönskan på kullen är fin.

Jag skriver igen. En ny bok på gång. Kanske. Men det var länge sedan det kändes så lätt att skriva. Vad det än blir – vilket privilegium att få sitta så här. Och på eftermiddagen gå ut i staden.

Just nu på ett kafé med wifi, på torget där så många suttit före mig. Men polisbilarna tjuter runtomkring och helikoptrarna hovrar här ovanför.

Den gråtande flickan

20141121_130114Jag har inte riktigt kunna släppa tankarna på den gråtanden flickan på Göteborgs C – se mitt tidigare inlägg. Eller rättare sagt: Skylten ovanför hennes huvud provocerar mig. Den ställer alltså frågan: ”Lek eller allvar? Vilket barnperspektiv har du?” Jag tolkar frågan så här: ”När du ser den här flickan – ser du då en flicka som leker kurragömma och just nu räknar? Eller ser du en förtvivlad flicka som gråter?”

När jag såg henne var min spontana reaktion stark och direkt: Det här är en mycket ledsen flicka. Hela hennes kroppsspråk talar för det. Av skylten framgår också att flickan ingår i en skulpturgrupp utformad av Laura Ford med titeln Weeping Girls. Saken borde alltså vara klar.

Nu har jag forskat vidare. Gruppen består av fem flickor och skapades 2008 för skulpturparken Jupiter Artland i Skottland. På parkens hemsida har Laura Ford skrivit att hon inspirerats av en väninnas berättelse om sin dotter, som efter en tråkig händelse börjat gråta och blivit helt otröstlig. Men samtidigt fick hon se sig själv i en spegel och blev då än mer påverkad av vilket intryck gråten hade på både henne själv och omgivningen.

Ja, vad händer när jag först känner något och spontant ger uttryck för det - och sedan, bokstavligen eller i min fantasi, ser mig själv utifrån? Fylls jag av skam och försöker gömma det jag känner för att inte bli patetisk? Eller ser jag en möjlighet att dramatisera, att ”låtsasgråta”, för att göra intryck? Vad säger det om mig som gråter vilket ”val” jag gör? Och vad säger det om mig som betraktare när jag ”väljer” hur jag förstår och närmar mig den som gråter? Vill jag hålla om eller är jag mer benägen att avfärda?

Se gärna alla fem flickorna här medan du funderar vidare. Starkt berörande konst är det i vilket fall. Och kanske kommer den än mer till sin rätt i det lite öde landskapet på Jupiter Artland än på Göteborgs central.