De medkännande barnen

Ett viktigt tema i min bok Relationsrevolutionen är förmågan till medkänsla: hur den uppstår, och vad som behövs för att den ska växa och inte tröttas ut. Om detta finns ny forskning som jag berättar om.

Nu har UR med anledning av boken gjort en intervju med mig om ”de empatiska barnen”, alltså de barn som i skolan tar på sig ett stort ansvar för att kompisar och lärare ska må bra – skolans egna jourhavande socialarbetare vid sidan av kuratorn. Hur ska vi kunna stödja dem så att de inte förtröttas? Utan deras insatser skulle skolan bli en mycket sämre plats att vara på.

Det är Natanael Derwinger som gjort intervjun. Den finns som pod på Didaktorns iTunes-konto, men du kan också nå den via UR:s hemsida. Klicka här!

När böcker får vingar

Det har varit en intensiv vecka. Så blir det alltid för en författare när en ny bok kommit ut.relationsrevolutionen_omslag.indd Och det är som det ska vara. Det är ju ett tecken på att det finns intresse för boken. För mig har den senaste månaden varit speciell. Det är nog både första och sista gången som jag ”släppt” två böcker under samma månad!

Först Relationsrevolutionen. Det har redan skrivits en del om den, senast nu idag, då Insidan i DN ägnade en hel sida åt boken. En fint skriven artikel av Thomas Lerner, som läst, reflekterat och funnit en vinkel som borde kunna intressera: frågan om barns rösträtt. Läs artikeln här.

Sent igår kväll blev jag också intervjuad om boken i programmet Karlavagnen i radions P4.

Möta barn på flyktSå har jag varit i Stockholm och utbildat de volontärer som på olika håll i landet arbetar för UNICEF Sverige. Vår lilla handbok Möta barn på flykt – enkel handbok för alla tycks ha blivit populär. Hela första upplagan på 5000 ex tog slut på en vecka! Nytryck pågår.

Igår morse var gäst i TV 4:s Nyhetsmorgon. Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist intervjuade. Det blev ett fint samtal. Jenny är ju också UNICEF-ambassadör med stort engagemang för frågorna. Se inslaget här!

Nu blir det skönt med helg!

Islossning för Sápmi

Idag är det den samiska nationaldagen. Och sällan har den känts så viktig och aktuellsamisk flagga som just idag. För äntligen börjar det hända något i de samiska frågorna. Så glädjande – om än alldeles för sent.

Häromdagen kom utslaget i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby vann över staten om vem som ska få bestämma om jakten och fisket i fjällområdena. Domen lära vara innehållsrik och historiskt intressant. Jag har beställt den och återkommer när jag läst.

Och idag lanseras så den första boken i det försoningsprojekt Svenska kyrkan nu har inlett. Den första boken har fått den långa men talande titeln ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”. Den handlar om nomadskolorna. Läs mer om den här. Den andra delen, en vitbok, utkommer i mars. Jag är glad att kyrkan tagit det här initiativet. Staten borde förstås följa efter.

Det har varit en lång process. I samiska kretsar har kraven på en uppgörelse med alla de övergrepp som skedde i nomadskolans namn rests sedan länge. Under den av FN proklamerade Urfolksdekaden 1995-2004 gjorde man från samiskt håll stora ansträngningar för att få majoritetssamhället att börja reagera. Själv minns jag den starka och omskakande teaterföreställning som Giron sámi teáhter producerade och som också visades på Dramatiska teatern i Stockholm i samband med att dekaden avslutades. Jag var med då och deltog i en paneldiskussion.

Den som läst Maja Hagermans bok Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta kan inte heller annat än ta sig för pannan och undra över hur allt detta varit möjligt och varför det tagit så lång tid att syna det som hände i sömmarna.

Men låt oss nu på nationaldagen i första hand vara glada över att något nu faktiskt börjar hända. Kanske början på en islossning av det befriande slaget. Låt oss hoppas det!

Möta barn på flykt

Nu är den klar  Möta barn på flykt – enkel handbok för alla! Så här var det:Möta barn på flykt

Jag är med i Svenska Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn och också medlem av Barnombudsmannens expertråd. När den stora strömmen av flyktingbarn nådde sin kulmen under hösten 2015 nåddes vi av en del oroande rapporter. Många volontärer gjorde en fantastisk insats i hamnar, på järnvägsstationer och tillfälligt upprättade mottagningscentra. På de boenden som etablerades anställdes ny personal, ofta ungdomar med stort engagemang. Men många hade liten eller ringa erfarenhet av att arbeta med barn i kris. En studie som Barnombudsmannen gjorde visade att många av de nyanlända barnen for illa på ankomstboendena – läs BO:s rapport här.

Och det är inte så enkelt att möta dessa barn och ungdomar på rätt sätt. Många har svåra upplevelser bakom sig, antingen från hemlandet eller från den ofta långa och mödosamma resan hit. Några har blivit utsatta för grova övergrepp, andra har förlorat nära anhöriga. De flesta har sovit dåligt, ätit oregelbundet och plågats svårt av väntan, ovisshet och ibland ovänlig behandling.

Jag tog då initiativ till en enkel handbok, avsedd för dem som inte har så stor erfarenhet av att möta dessa barn. En rad kunniga personer ställde genast upp som stöd. Min barnläkarkollega Tor Lindberg anmälde sig som medredaktör. UNICEF Sverige tände på idén och åtog sig att stå för bokens produktion. UNICEF:s barnrättsjurist Karin Ödquist Drackner har också bidragit med ett kapitel om det svenska regelverket. Stort och varmt tack till alla som medverkat!

Nu är alltså boken redan klar! Och så fin den har blivit! Kolla själv! Du kan ladda ner handboken fritt här. Och vill du ha pappersutgåvan kan du också beställa den från UNICEF Sverige utan kostnad.

Tillägg 5/2 2015

Jag var idag intervjuad om boken i Studio Ett i radions P1. Du kan lyssna på inslaget här.

Alla barns rätt till skolgång

En av de stora svagheterna med utredningen Framtid sökes – slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6) som presenterades igår är att barnperspektivet saknas. Barnkonventionens bestämmelser avfärdas på ett både godtyckligt och okunnigt sätt. Ett exempel på¨det är utredaren Martin Valfridssons resonemang som resulterar i slutsatsen att också barn som vistats mer än tre månader i Sverige och därmed är här som papperslösa, eller tillståndslösa, normalt inte ska ha rätt till skolgång.

Hans argument är identiska med de som för några år sedan fördes fram av representanter för regeringen när frågan om papperslösa barns skolgång diskuterades. Sverige fick då skarp kritik från FN:s barnrättskommitté och tvingades till slut acceptera att rätten till skolgång är absolut. Därför är det minst sagt förvånande att samma debatt ska behöva uppstå nu igen.

Som väntat kommer idag också upprörda och välgrundade reaktioner från flera håll. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ställer på BO:s blogg frågan om inte Valfridssons förslag är början på ”ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer” och underkänner sedan helt utredningens analys av hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas. Barnrättsjuristen Karin Ödquist-Drackner är inne på liknande tankegångar i ett inlägg på UNICEF Sveriges blogg:

Samordnaren säger uttryckligen att alla människor är lika inför lagen och att detta är en viktig princip att hålla fast vid. Det är därför beklagligt att se hur lite utredningen stödjer sig på grundläggande mänskliga rättigheter och inte minst barnkonventionen i sina rekommendationer till regeringen.

Och i en intervju i Dagens Arena skräder Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin inte orden:

Att göra Sverige till ett ogästvänligt land genom att inte tillgodose barn deras rättigheter är inte ett värdigt sätt att behandla minderåriga EU-medborgare i utsatta livssituationer.

Tre tunga barnrättsbevakare har sagt sitt. Kommer det att påverka hur regeringen går vidare med dessa frågor? Man kan ju hoppas. Men barn-och äldreminister Åsa Regnérs uttalanden så här långt bådar inte gott.

De som gör världen lite bättre

Det är lätt att tappa modet nu. Vintern i Skåne är mörk och blåsig. Och nyhetsrapporteringen är fylld av pessimism och uppgivenhet. Idéer om humanitet och mänskliga rättigheter är satta på undantag. Idag kommer regeringens särskilde utredare, Martin Valfridsson, med en rad förslag som kommer att drabba många romska familjer hårt, inte minst barnen.

Då behöver vi ord av tröst och påminnelser om att medkänsla och godhet fortfarande finns. Bob Hansson gjorde vad han kunde i dagens Tankar för dagen i radions P1:

Varje dag arbetar tusen och åter tusen hjälparbetare över hela världen med ett enda uppdrag: att göra världen lite bättre, hälla in hjälp till dom som hjälp behöver. Det finns ju fler hjälparbetare än terrorister. Dom kommer inte få rubriker, men ändå gör dom skillnad.

Och idag kom också den bok jag beställt med posten, Katherine Patersons och Pamela DaltonsBrother Sun Sister Moon Brother Sun, Sister Moon. Katherine Paterson fick Alma-priset 2006 och är mest känd för sin odödliga bok Bron till Terabitia. Läs mer om henne här. Jag lärde känna henne lite när hon kom till Stockholm för att ta emot priset. Under en middag då vi satt intill varandra kom vi snart in i viktiga samtal om existentiella frågor. Trots att hon fyller 84 år i år har hon fortsatt skriva. 2009 utkom The Day of the Pelican, som jag skrev om här.

Och nu ligger alltså Brother Sun, Sister Moon från 2011 framför mig på bordet. Den bygger på den berömda Solsång som Franciskus av Assisi skrev strax före sin död 1226. Katherine Patherson har bearbetat den med varlig hand och anpassat den till den tid vi lever i. Pamela Daltons illustrationer bidrar till att det blivit en ovanligt vacker bok med både lekfullhet och djup, en bok för alla åldrar. Och se där… mina ögon landar på en strof som ansluter till Bob Hanssons morgontankar:

We praise you that in this world of hatred and war,
you still give us courageous brothers and sisters
who offer their lives to the making of peace.
They are indeed your beloved children.
Godhet finns. Det gäller bara att vi ser den. Att vi, som Bob Hansson uttrycker det, tar makten över vår blick. Låt oss göra det. Och låt oss hoppas på en svensk översättning av Katherine Patersons bok. Vi behöver den mer än någonsin.

Relationsrevolutionen

Så är det 2016, och jag vill önska alla läsare en riktigt God fortsättning på det nya året!

”År 2015 har varit ett år av prövningar men också ett år av fantastiska vändpunkter”, skrev Sverker Sörlin i en tänkvärd debattartikel på nyårsafton i DN. Han menade att det som ofta kallas ”flyktingkris” i själva verket är en enastående möjlighet för Sverige som det nu gäller att ta vara på utan rädsla: ”Jag är övertygad om att vi som vill göra detta val är en stor, överväldigande, medmänsklig majoritet. Det är vi som är Sverige.”

Jag tycker om hans beslutsamhet. Det räcker inte med att hoppas att 2016 ska bli ett bra år, vi måste helt enkelt bestämma oss för att det ska bli det!

För mig är i varje fall det här årets början både intensiv och lovande. I dagarna kommer relationsrevolutionen_omslag.inddmin nya bok ut, Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna. Läs mer om den här! Flera medier har redan hört av sig. Den 14/1 får jag möjlighet att berätta om boken i Gomorron Sverige.

I slutet av månaden ska också  Möta barn på flykt vara ute, en enkel handbok för alla, producerad av UNICEF Sverige. Mer om den när det blir så dags.

Och mitt upp i allt detta flyttar jag! 25 meter närmare bestämt, till huset intill. En lite mindre lägenhet, 6 trappor upp, med fin utsikt bort mot Sankt Lars-parken. Hur jobbigt som helst just nu – så mycket som ska sorteras och slängas. Men det blir säkert bra, bara jag är på plats om någon vecka eller så.