Övervintring igen

Nu är den tid då vi bereder oss för att övervintra. Igen. Så flyttar vi fokus. Från utomhus20141020_124436 till inomhus.

Som på bilden här, tagen med mobilen idag på förmiddagen. Min engelska pelargon står redan inomhus i köket och väntar. På de vanliga pelargonerna, zonale-kompisarna, som stått i min rabatt under sommaren men som nu intagit vänteläge på altanbordet. Ännu ingen risk för frost. Så vi avvaktar ett tag till. Jag går ut och pratar med dem varje dag. Inte in än, säger de.

Och där ute lyser de sista löven på rönnsumaken i solen. Den började som ett rotskott efter trädet som blåste omkull. Nu är den 2,5 meter hög. Ett nytt träd på gång. Död och pånyttfödelse. Det uppnosiga livet som aldrig ger sig.

Time-in bättre än time-out

Växa inte lydaDet är alltid roligt när åsikter man framfört så småningom får stöd av stabil forskning på området. I min bok Växa – inte lyda från 2010 tog jag bestämt avstånd från avskiljande time-out, det vill säga att placera ett argt och ledset barn ensamt på en stol, i en skamvrå eller bakom en stäng dörr. Däremot menade jag att en gemensam time-out, det vill säga att gå undan med barnet till ett mer rofyllt ställe och stanna där tillsammans med barnet tills allt blivit lugnare igen, kan vara befogat i vissa fall.

Det är just detta de amerikanska hjärnforskarna NoDrama_approved_compDaniel J. Siegel och Tina Payne Bryson nu också kommit fram till genom att med olika former av hjärn-scanning undersöka vad som händer i barns hjärnor när de utsätts för olika former av bestraffning. Det visar sig bland annat att det som händer i hjärnan vid en påtvingad isolering som vid avskiljande time-out påminner om det man kan se om ett barn utsätts för kroppslig bestraffning. Om detta kan man läsa i Siegels och Brysons nya bok No-Drama Discipline. Författarna har också sammanfattat de viktigaste budskapen i en artikel i TIME.

De båda forskarna menar alltså att time-out-bestraffningar kan vara direkt skadliga. Dessutom motverkar de sitt eget syfte. Man kan med hjälp av dem kortsiktigt kuva barnet – men det lär sig ingenting. Upplevelsen barnet får är att ha blivit övergivet i en situation när barnet behövde den vuxne som bäst. I stället förordar de något som i hög grad liknar den gemensamma time-out jag skrivit om i min bok:

Nästa gång ett behov av ordning uppstår bör föräldrarna överväga en ”time-in”: sträva efter en kärleksfull kontakt, sitta tillsammans, prata med barnet, trösta. Det kan vara ett stort värde för ett barn att få komma till ro och av föräldrarna få lära sig hur man kan göra en paus och reflektera över vad som hänt. Särskilt för mindre barn skapas förutsättning för det i gemenskap, inte i isolering. Insikten om det kommer att både påverka barnet gynnsamt och göra föräldraskapet mer positivt. (Min översättning)

 

 

Lilla Döden hälsar på

Unga TeaternIdag har jag varit på teater. Den återuppståndna Unga Teatern i Malmö ger som sin första produktion Lilla Döden hälsar på baserad på Kitty Crowthers bilderbok med samma namn.

Kitty Crowther fick ta emot ALMA-priset 2010, och Lilla Döden hälsar på är en av hennes allra finaste böcker. Att tala med barn om döden kan vara en upplevelse, berikande för både barnet och den vuxne. Kitty Crowther gör det på ett ömsint, lekfullt och överraskande sätt. Hon tar verkligen barn på allvar, och också som vuxen blir jag varm inombords av den här berättelsen. Jag har tidigare skrivit om boken här, liksom i min bok Leka för livet.

Unga Teaterns version ligger nära förlagan men har samtidigt med enkla medel fått en friLilla döden scenisk form som snarast förhöjer både djupet och det lekfulla i berättelsen. De tre skådespelarna Sissela Benn, Susanne Karlsson och Ellen Norlund gestaltar flickan, tanten och Lilla Döden precist och med känsla. Jag såg pjäsen tillsammans med en grupp sexåringar från Rosengård, tydligt engagerade i vad som utspelades på scenen.

Jag vill också nämna scenografen Erika Magnusson, som funnit ett sätt att utnyttja rummet på ett ovanligt fyndigt sätt. Liksom de sparsamma men effektfulla musikinslagen signerade Stefan Johansson.

Jag hade nästan önskat att Kitty Crowther kunde få se den här föreställningen! Jag tror hon skulle bli glad. För regissören Ada Berger har verkligen fångat både budskapet och stämningen i berättelsen. Den 20 oktober kl 19 kommer Ada Berger och jag att samtala om pjäsen och de frågor som den väcker. Hur kan vi vuxna hjälpa barn att få grepp om tankar som är både svindlande stora och ganska hotfulla? Hur talar vi med barnen och med varandra om allt detta och hur kan litteraturen, konsten och teatern vara en hjälp på vägen? Om detta samtal kan du läsa mer här.

Bokmässan dag 2 och 3: Migration, livet, döden och förlåtelsen

Så är jag hemma igen efter några intensiva dagar på bokmässan. Utbudet är gigantiskt och det är bara möjligt att återge ett axplock av mina egna upplevelser.

20140925_151608

Ett viktigt tema under bokmässan var migration. På bilden ovan ses Erik de la Reguera (i mitten), aktuell med Gränsbrytarna, när han redan på torsdagen diskuterade frågan på DN:s scen tillsammans med Lennart Pehrson (till höger), som just kommit ut med Den nya världen: utvandringen till Amerika. Samtalsledare var Björn Wiman.

En spännande uppföljning på detta tema, men från helt andra utgångspunkter, kom på fredagen då Theodor Kallifatides under Rakel Chukris ledning samtalade med Pooneh Rohi. Kallifatides nu aktuella bok, Med sina läppars svalka, handlar om Elena som kom till Sverige efter andra världskriget, medan Pooneh Rohi i sin kritikerrosade debutroman Araben, berättar om hur olika tillvaron kan te sig för dem som kommit till Sverige från Iran. Det blev ett spännande samtal, och jag fick lust att läsa båda böckerna. Inte minst blev jag nyfiken på Pooneh Rohis bok – det korta avsnitt hon läste ur boken var nästan omtumlande starkt.

Det är utmärkt att frågorna om migration nu blir belysta från flera håll. Jag tror, precis som Erik, att de kommer att höra till våra verkliga ödesfrågor under de närmaste decennierna. Det är viktigt att vi lyssnar noga på vad migranterna själva har att berätta, och att vi sedan vågar tänka nytt!

Ett annat tema, som jag själv fick återkomma till vid flera tillfällen, rörde frågorna om liv och död. På lördagen deltog jag i ett välbesökt seminarium med titeln Kan man vara förberedd inför döden? Jag fick där på nytt samtala med Owe Wikström, men nu också med Annika Koldenius, vars bok Vi var alltid beredda jag skrivit om i ett tidigare inlägg – se här. Det kändes som ett bra samtal, där vi fick tid att både lyssna till varandra och berätta en del om hur vi tänker. En stor sel av äran i så fall tillkommer Anna Lindman, som ledde seminariet på ett både följsamt och lagom auktoritativt sätt. Seminariet sändes direkt på Kunskapskanalen och kan ses i efterhand här.

Efter seminariet blev jag visad till ett bord, där jag skulle signera böcker. Alldeles intill mig satt en av mina favoritförfattare, David Grossman, vars bok På flykt från ett sorgebud gjorde ett djupt intryck på mig när den kom på svenska 2011 (och som jag för övrigt skrivit om här). Nu var Grossman här för att lansera sin nya bok Fallen ur tiden. Båda böckerna handlar om rädslan för att förlora ett barn – och om vad som händer sedan när det ändå sker. David Grossman har själv förlorat en son i Libanon och har, liksom kollegan Amos Oz, engagerat sig för fredsrörelsen i Israel. När vi signerat klart fick vi några minuter tillsammans, och jag fick hans bok med en personlig hälsning som jag sätter stort värde på.

På en liten scen placerad fem meter över golvet fick jag också tillfälle att samtala med 20140926_163733Pamela Andersson (se bilden till höger), vars bok Jag ska inte dö idag jag skrivit om här. Samtalet sändes direkt via UR Play och kommer senare att läggas ut på nätet. Det blev ett kort men fint möte med ett rakt och öppet samtal om viktiga frågor.

(Eftersom vi ändå är inne på döden och min bok Det blå arkivet vill jag här skjuta in att dagens Filosofiska rummet i radions P1 också handlade om boken och de frågor som den tar upp. Jag samtalar i programmet med filosofen Jeanette Emt och programledaren Lars Mogensen. Läs mer om programmet här, där du också kan lyssna på det i sin helhet.)

Jag måste ändå avsluta den här korta tillbakablicken med några rader om det som för mig blev bokmässans höjdpunkt: fredagens seminarium Att bli hel igen – om förlåtelse och försoning med Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu. De har tidigare tillsammans gett ut boken Om godhet – och varför den gör all skillnad i världen. Och nu har de kommit ut med ett slags fortsättning, Förlåtelse: Den fyrfaldiga vägen till HELANDE FÖR OSS och vår värld. Det var KG Hammar som ledde samtalet, som blev ovanligt levande och faktiskt riktigt intressant, mycket för att KG vågade utmana och problematisera de budskap som finns i boken. Han ställde bland annat frågan om inte försoning ibland både kan och måste vara möjlig utan förlåtelse. Är det inte ett orimligt krav på offret att hon inte bara ska försonas och gå vidare – utan dessutom verkligen förlåta förövaren? Men både far och dotter var obevekliga. Det går aldrig att nå verklig försoning utan förlåtelse. Mpho menade att man ska se förlåtelsen som ett viktigt steg på vägen ut ur offerrollen. Ungefär så här: ”Jag kommer aldrig att glömma det du gjorde mot mig. Men jag förlåter dig nu. För nu lämnar jag det här bakom mig. Jag var ditt offer då, men jag tänker inte vara det längre. Så jag förlåter dig mycket för min egen skull. Se det som chans. Ska vi kunna försonas krävs en del av dig också.”

Det är verkligen ett utmanande budskap. Jag måste få tänka igenom det innan jag riktigt vet var jag står. Så jag läser boken och återkommer!

Bokmässan dag 1

Första dagen på bokmässan blev intensiv. Jag hann lyssna på ett intressant seminarium om barnets rätt till kultur, där jag främst fäste mig vid ett inlägg av Pernilla Stalfeldt, som kraftfullt underströk att den rätten inte bara ska handla om barnets rätt att få konsumera kultur utan i väl så hög grad om rätten att få vara delaktig och skapande på barnets egna villkor

Så fick jag möjlighet att lyssna på min son Erik de la Reguera, som samtalade om sin nya bok Gränsbrytarna (som jag skrivit om här) med DN:s tidigare korrespondent i USA, Lennart Persson (som är aktuell med den första delen i en trilogi med titeln Den nya världen: utvandringen till Amerika). Erik och jag kramade om varandra – det känns så fantastiskt roligt att vi får vara på bokmässan tillsammans med var sin nyutgiven bok!
Dagen avslutades för min del med att jag och Owe Wikström samtalade om våra nya böcker på Se Människan-scenen med Anna Lindman som lyhörd samtalsledare. Det samtalet kan du se och lyssna till här!
Så nu är jag trött. Nya tag imorgon!

På väg till Bokmässan

Tidigt imorgon bitti sätter jag mig på tåget för att åka till Göteborg och Bokmässan. Med mig i ryggsäcken har jag fyra böcker:

Det blå arkivet – liten bok om liv och död. Förstås. Min egen bok, som jag nu får tillfälle att presentera på flera olika scener.

Den dolda dörren: om undran inför döden av Owe Wikström. Boken kom tidigt i våras, och jag har skrivit om den här. Jag kommer på mässan att få möjlighet att samtala med Owe vid två tillfällen om våra böcker, nu först imorgon kl 16.30 på Se Människan-scenen.

Vi var alltid beredda av Annika Koldenius. En naken, stark och mycket personligtvi-var-alltid-beredda skriven bok om sonen Sam, som var svårt sjuk under hela sitt liv och som dog innan han hunnit fylla elva år. Boken har gett mig mycket att tänka på. I första hand som medmänniska - men också som barnläkare. Hur kan vi bäst möta ett barn som Sam – och hur kan vi möta hans syskon och föräldrar för att vara till verkligt stöd och inte göra ont värre? Owe Wikström och jag kommer att samtala med Annika Koldenius vid ett seminarium på lördag kl 11 – ett seminarium som sänds direkt i Kunskapskanalen och som leds av Anna Lindman (som också leder Owes och mitt samtal på Se Människan-scenen).

jag-ska-inte-do-idagJag ska inte dö idag av Pamela Andersson. Liksom Annika Koldenius är Pamela Andersson journalist och bloggare, nu chefredaktör för ToppHälsa. Boken handlar om den kamp Pamela sedan ett par år har fått föra mot sin hjärntumör, som inte varit möjlig att operera bort i sin helhet. Också detta är en stark och berörande bok, om än på ett lite annat sätt. Det är lätt att smittas av författarens obändiga livsvilja, kamplust och – humor. Hon har en ovanlig förmåga att mitt i det värsta hitta en poäng att le åt. Jag kommer att samtala med Pamela Andersson på Utbildningsradions scen på fredag kl 16.45.

Jag ser verkligen fram emot Bokmässan i år. Som alltid ett rikt och varierat program. Jag kommer bara att hinna lyssna på en liten bråkdel och återkommer med spridda intryck efter hand.

 

Jazz, lek och barnglädje

Idag fyller jazzgitarristen Johan Norberg 55 år. Grattis!

Johan Norberg kommer från Lycksele och har bland annat gjort sig känd för sina tre folktonsinspirerade skivor Norrland I – III i samarbete med saxofonisten Jonas Knutsson.

En annan av Johan Norbergs spelkompisar är Nisse Landgren – de uppträder ofta som duon Chapter Two. Lyssna gärna till Youtube-klippet nedan! Jag hörde Chapter Two för tre år sedan i samband med Ystads jazzfestival – en ovanligt informell och trivsam konsert. Jag minns hur Johan i ett mellansnack sa ungefär så här: ”Ni fattar inte hur privilegierade vi är. Här står vi och leker medan ni lyssnar. Kan man ha det bättre?” Jag skrev förresten om den konserten här.

På senare tid har de tillsammans på samma lekfulla sätt också närmat sig barockmusiken.

I dagens Sydsvenskan finns en intervju med anledning av Johan Norbergs födelsedag. Där berättar han bland annat om sin glädje över att vara tillsammans med sina barn:

En dag med barnen är roligare än årets roligaste film, mer komplex än den mest invecklade filosofibok och innehåller allt som livet har. Om man upptäcker det vill man inte missa det.

Jazz, lek och barnglädje – en svårslagen kombination!