Till minne av Jesper Juul

Den 26 juli vandrar jag runt med några vänner på kyrkogården i Skarhult, då min mobil surrar till. En journalist på SVT Nyheter berättar att Jesper Juul är död och vill ha min kommentar. Det hela känns alldeles overkligt. Jesper … jag vet ju att han varit sjuk sedan en tid. Men ändå – han är yngre än jag och borde förstås ha fått fortsätta flera år till både som författare och som nyckelperson inom organisationen Family Lab . Jag försöker samla ihop mig för att säga något till journalisten, och när jag sedan läser vad jag tydligen sagt (se här) känns det ändå inte alldeles fel. Men jag vill lägga till några saker.

I intervjun med SVT Nyheter kallar jag Jesper ”en god vän”, trots att jag bara

träffat honom ett fåtal gånger. Men så kan det vara ibland. Jag har följt honom sedan hans kanske mest kända bok, Ditt kompetenta barn, kom ut på svenska 1997. Av de böcker han sedan gett ut är det några som jag personligen haft särskilt stor glädje av:

1999 kom Här är jag! Vem är du? som på få sidor sammanfattar Juuls syn på det vi brukar kalla gränssättning. Från 2003 är Relationskompetens – i pedagogernas värld där Jesper samarbetat med Helle Jensen. Och två år senare, 2005, kom så Livet i familjen.

En av anledningarna till att jag följt Jesper Juuls författarskap så noga och att jag haft stor glädje av de samtal vi haft är förstås att vi skriver om samma frågor. Det vi gemensamt och med viss förvåning konstaterat är att vi ofta kommit till samma slutsatser, trots att vi närmat oss de här frågeställningarna från helt olika håll. Jag är barnläkare och har barnrättsperspektivet som min främsta utgångspunkt, medan Jesper har utgått från sin djupa erfarenhet av familjepedagogiskt arbete.

Om jag ska försöka att kort sammanfatta de av Jespers budskap som betytt mest för mig skulle det kunna bli så här:

Små barn kan och förstår mer än vi tror. Här bygger Juul på solid spädbarnspsykologisk forskning. Den var fortfarande okänd för den stora allmänheten när Juul skrev sin bok om det kompetenta barnet i mitten av 1990-talet.

För att handla rätt i samspelet med barn måste vi fatta varför barnet gör som det gör. Det finns en logik bakom ett barns agerande, och om vi använder vår kunskap och bästa fantasi, vår relationskompetens, går det nästan alltid att förstå.

Barnet behöver förälderns tydlighet – i känsla, ord och handling! Juul förespråkar ett aktivt föräldraskap, där vi som vuxna måste arbeta på att bli klara över våra egna motiv och på att tydligt förmedla till barnet vad vi känner och står för – och varför vi gör det. Gäller också pedagoger!

Barnet är del av ett familjesystem och om familjen i övrigt inte fungerar blir det också svårt för barnet. Utmaningen blir att se barnet som en fullvärdig medlem av familjen och sedan arbeta på att familjelivet i sin helhet ska präglas av lyhördhet, respekt och en rimlig balans mellan de olika medlemmarnas intressen.

Rimliga budskap kan jag tycka. Ändå har Jesper Juul under åren utsatts för mycket kritik. Två angreppslinjer har varit vanligast: Några menar att Juuls tal om det kompetenta barnet ger risk för att barnets förmåga överskattas. Det i sin tur leder då till ett passivt föräldraskap med curlingföräldrar och flumfostran som följd. Den kritiken är, som jag ser det, orättfärdig. Vilket var och en som bemödar sig om att läsa vad Juul faktiskt skrivit borde kunna upptäcka själv.

En annan kritik är att Jesper Juul i sin beskrivning av familjen är fast i ett gammalt könsrollsmönster. Den kritiken har tidigare varit svårare att avfärda, särskilt om man bara läst de första utgåvorna av Ditt kompetenta barn. Det här är också en fråga som vi diskuterat när vi setts. Vi har helt enkelt inte tyckt lika. Men Jespers syn på dessa frågor har förändrats, åtminstone till dels, och i hans senaste böcker finns en ny syn på till exempel pappans roll i familjen.

Jesper Juul är en av dem som i positiv mening betytt mest för en förändrad syn på barn, fostran och familjeliv – både i Norden och i de övriga länder (sammanlagt 13) där Family-Lab nu är verksamma. Och vad vore det för auktoritet som inte också varit omstridd!

För mig har Jesper Juul alltid varit en viktig samtalspartner, också när vi inte samtalat mer direkt. Jag saknar honom redan. Men vet att han har flera efterföljare. Det finns ett viktigt arv att förvalta.

Erövra livet

I sommar har jag läst två självbiografiska barndomsskildringar som verkligen berört mig. De är skrivna av kvinnor som mot alla odds lyckats erövra ett rikt och värdigt liv. Nu blickar de tillbaka på sin barndom och funderar över vad det var som gjorde det möjligt – trots allt. Så långt det gemensamma. Men böckerna är också mycket olika, både till stil och temperament.

Den första boken är Emma Reyes Brev från min barndom (Norstedts 2019) i

Brev från min barndom

översättning av Manni Kössler. Emma Reyes (1919-2003) var en colombiansk konstnär, under senare delen av sitt liv bosatt i Paris. Boken består av tjugotre brev som Emma skrev till en förtrogen vän under åren 1969 – 1997. I breven berättar hon om sin uppväxt som gatubarn i Bogota, som fosterbarn i Guataque och sedan som placerad på ett barnhem i ett nunnekloster. Och, till slut, flykten därifrån.

Det är en rak berättelse utan utvikningar och så mycket reflektioner men med inslag av magisk realism, då hon beskriver den drömvärld hon flyr till för att överleva.

Allt jag fått lära mig

Den andra boken är Tara Westovers Allt jag har fått lära mig (Natur och Kultur 2019) i översättning av Peter Staffansson. Boken har snabbt blivit en internationell bästsäljare och har hyllats av bland andra Barack Obama. Tara Westover är född 1986 och arbetar som författare och historiker. Hon är uppväxt i en tungt fundamentalistisk mormonsk miljö, där hon bland annat inte fick gå i skolan. På ett ungt och spänstigt språk berättar hon om sin långa och mödosamma kamp för ett eget liv, där nyckelordet för henne är utbildning. Hon reflekterar kring all den ambivalens hon hela tiden får brottas med för att både försöka förstå sin familj och stå upp för sig själv, en ambivalens som länge hotar att slita henne i stycken.

Det finns en rad teman som är gemensamma för de båda böckerna: kontrollen och övergreppen i religionens namn, det manliga våldet, vikten av att någon utanför den inre kretsen ser och förstår, fantasins och skapandets kraft och utbildningens avgörande betydelse.

Trots att böckerna skildrar en tidvis rent förfärande verklighet ger de ändå hopp. Den överlevnadskraft som både Emma och Tara visar tar till slut nästan andan ur läsaren. Att de ändå överlevde! Och att de ändå förmått att berätta! TACK!

Författarlycka

Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag var författare. Jag var ju barnläkare, och det kunde väl räcka med det. Att kalla mig författare kändes inte bara onödigt utan dessutom ganska pretentiöst.

Men när jag nu räknar igenom listan på böcker jag haft förmånen att få ge ut ser jag att Vid orgeln Diderik Buxtehude är min 22:a titel, om jag bara räknar dem som jag står som ensam författare till. Till dem kommer ett antal där jag är en av flera upphovsmän. Och medlem i Författarförbundet är jag sedan flera år. Så nu tvekar jag inte längre. Jag är pensionerad barnläkare, nu aktiv som författare. Gott så.

En av de saker som slagit mig när jag trängt in i författaryrkets hemligheter är hur slitsamt det är. Också för en ganska liten bok som den här krävs först massor av timmar med research, sedan själva skrivandet och så den kanske längsta och mest arbetskrävande fasen: redigeringen, finslipningen av språket, alla extra kontroller, samarbetet med förlaget.

Därför är det en sådan stor sak när författarexemplaren anländer i sin låda och

jag för första gången får hålla den nya boken i min hand. Och så de timmar jag idag har fått ägna åt att lägga signerade böcker i olika kuvert som jag skrivit namn och adress på till de utvalda som ska få dem. Det är författarlycka!

Den lyckan tycker jag en författare ska unna sig efter allt arbete! Innan negativa recensioner och dåliga försäljningssiffror möjligen ger smolk i glädjebägaren. Man vet ju aldrig.

Jag önskar jag hade fler författarexemplar att sprida bland vänner och bekanta. Det har jag inte. Men boken är lyckligtvis inte så dyr. Kolla på förlagets hemsida eller på adLibris så får ni se!

Och hör gärna av er om ni läser boken! Personliga läsarreaktioner – det är också författarlycka!

Liten bok om stor musikant

Nu är den ute, min nya bok! Den har fått titeln Vid orgeln Diderik Buxtehude och

är utgiven på Artos förlag. Det handlar alltså om en tonsättarbiografi, men jag har försökt skriva den på ett språk som kan göra den intressant för en bred läsekrets. Diderik Buxtehude är en spännande person väl värd att lära känna lite närmare. Hans livsöde fängslar åtminstone mig och hans musik är helt underbar.

Jag lärde känna Buxtehudes musik redan i tonåren, då jag var orgelelev till Per Erik Styf i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Boken är också tillägnad minnet av Per Erik, ”Guds egen speleman” som pappa brukade kalla honom. Jag skrev om honom här i samband med hans död för snart tre år sedan.

Diderik Buxtehude föddes i Helsingborg 1637. Hans pappa Johannes var organist i stadens Mariakyrka, men familjen flyttade till Helsingør där Johannes nu blev organist i Sankt Olai kirke, nuvarande domkyrkan. Diderik lärde sig spela orgel där, fortbildade sig i Köpenhamn och Hamburg och fick så sin första tjänst i Mariakyrkan i Helsingborg, alltså på pappa Johannes gamla arbetsplats.

Krig pågick mellan Sverige och Danmark, Skåne blev svenskt och Diderik flyttade då – till Helsingør! Där fick han nu tjänst som organist i Sankt Mariæ kirke, en tidigare klosterkyrka som ligger bara ett par hundra meter från

domkyrkan. Under flera år hade familjen Buxtehude en dominerande roll i stadens musikaliska liv. De bodde tillsammans i det så kallade Buxtehudehuset, strax intill domkyrkan. Huset står kvar med en liten minneskylt – se bilden till vänster.

Så flyttade Diderik vidare till sin tredje Mariakyrka, Marienkirche i Lübeck. Där blev han snart vida känd för sitt innovativa sätt att utveckla kyrkomusiken, både orgelmusiken och inte minst den vokala. Legendarisk är den 40-milavandring den unge Johann Sebastian Bach gjorde för att lära av mästaren Buxtehude. Ett par år senare, 1707, var Diderik död.

Jag har följt Diderik i fotspåren och har då både sett och blivit berörd av de dilemman han hamnade i under livets gång, både vad gäller familjelivet och det musikaliska. Läs så får ni se!

När jag skrivit boken har jag haft ovärderlig hjälp av tre framstående organister, Bine Bryndorf, Mats Hultkvist och Robert Bennesh, alla mycket väl förtrogna med Buxtehudes musik. Bine Bryndorf har spelat in samtliga orgelverk av Buxtehude – se här. Kan också avlyssnas på Spotify.

Varför skriver jag en bok av det här slaget? För mig är det ingenting konstigt med det. Musiken har varit min följeslagare under alla år. Och den som känner mitt författarskap vet att jag har skrivit flera böcker tidigare med musikanknytning, till exempel När musiken tystnar, Vemodet mitt i musiken och Det blå arkivet.

Läs gärna om den nya boken på förlagets hemsida, där den också kan beställas. Den finns också både i den vanliga bokhandeln och hos internetbokhandlarna.

Till slut ännu ett musiktips. Jag har ägnat ett helt kapitel i boken åt ett av Buxtehudes märkligaste verk, kantatcykeln Membra Jesu nostri. Den finns i en rad olika inspelningar. Jag tycker mycket om en med Schola Cantorum Basiliensis under ledning av René Jacobs. Kan avlyssnas på youtube – se länken nedan!


Hoppet är det där med fjädrar

I ett tidigare inlägg skrev jag om årets ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Jag nämnde hans Kärleken vi inte förstår som exempel på böcker som kan vara stora läsupplevelser för både barn och vuxna.

Idag ska jag berätta om en annan bok med samma kvaliteter, nämligen Fjädrar

Fjädrar

av fjolårets ALMA-pristagare, Jacqueline Woodson. Boken har just kommit ut på Natur och Kultur i fin svensk översättning av Alva Dahl.

Det är elvaåriga Frannie som är bokens berättare. Vi får lära känna hennes döva bror Sean, tjejkompisarna Samantha och Maribel, den stökiga klasskompisen Trevor och några till. De bor alla på ena sidan av en motorväg. Alla där är mörkhyade i olika nyanser. På andra sidan motorvägen bor de vita.

En dag dimper en ny pojke ner i klassen. Han är blek och har långt hår. Men inte nog med det. Ibland gråter han i de mest oväntade ögonblick. Han kan teckenspråk trots att han inte är döv. Och det är något med hans blick. Många blir provocerade och snart börjar han kallas Jesus-pojken. Vem är han egentligen? Samantha, som är troende, börjar till och med fundera på om det inte är Jesus själv som kommit tillbaka, men det tror inte Frannie ett ögonblick på.

Konflikterna i klassen trappas upp, och det börjar hända saker som inte ska avslöjas här. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig – hur skulle det här sluta?

En liten dikt av Emily Dickinson med inledningsraden ”Hoppet är det där med fjädrar” fungerar som något av ett ledmotiv. Och det är en helt underbar bok som verkligen förmedlar hopp. När jag läst ut kände jag mig faktiskt lite lycklig. Över att fått lära känna en tjej som Frannie. Och över att det finns så angelägen litteratur som samtidigt är så lättillgänglig.

Pingsten och den helige ande

Imorgon är den Pingstdagen, och kyrkans bibeltexter handlar om den helige ande.

När jag var sexton år sommarjobbade jag i skogen. Jag bodde hemma hos ett äldre par i Ruskträsk. Kvinnan tyckte nog lite synd om mig, och en kväll sa hon:

”Det är bönemöte nere vid Vindelälven! Du kan få låna en cykel om du vill åka dit.”

Jag cyklade iväg och kom fram till ett stort tält där mötet just börjat. Härlig musik, salvelsefull predikan – och så var det dags att be. Jag var nog lite oförberedd. För plötsligt började alla tala på olika tungomål. Jag förstod ingenting men stod kvar ända tills en man tog tag i mig och ville att jag skulle gå fram och vittna. Då smet jag iväg och cyklade, lätt chockad, tillbaka till Ruskträsk. Jag berättade om min upplevelse, och kvinnan sa:

”Jaja, då har Den helige ande varit i farten igen!”

Under många är var jag sedan smått allergisk mot anden. Gud trodde jag på för det mesta, Jesus blev en viktig gestalt för mig, men anden …? Det är först under senare år som jag börjat tänka om. För anden kanske trots allt är det viktigaste av allt. Som närvarande här och nu.

En som tänkt i sådana banor är Anna Lindhagen (1870-1941), rösträttspionjär,

barnrättsaktivist, miljökämpe och fredsvän. Hon är en viktig person i en av mina böcker, en bok som jag just nu lägger sista handen vid och som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år.

Några månader efter Anna Lindhagens död 1941 kom hennes bok Vad vi tänkte ut på Natur och Kulturs förlag. Som minnesbok är den ovanlig på flera sätt. Författaren fokuserar på tankar och idéströmningar som varit viktiga för henne – mer än på faktiska händelser. Och hon lyckas med konststycket att nästan helt undvika ordet ”jag” när hon skriver om sig själv. Ofta använder hon det nu moderna ”en” i stället.

Boken är inte lättläst, men jag tycker mycket om den. Och i ett av kapitlen, ”En helig ande – det gemensamma”, utvecklar hon sina tankar om andens betydelse:

En fantastisk tanke kan komma över en med anledning av den tredje trosartikeln. Kan det icke ha varit så, att vid utformandet av de tre artiklarna den tredje lades till av någon för vilken det syntes, att just den helige ande behövdes såsom det fundamentala för en djupare uppfattning. Kanske denne tänkte så här: Jag vet, att de flesta människor ha behov av att tänka sig Gud som ett personligt väsen, och då finns för att uttrycka detta Jesu lära om den himmelske fadern. Vidare visste han, att samma människor hade behov av en medlare eller en försonare mellan Gud och dem själva eller åtminstone av tro på en gudomlig människa, som levt i denna världen utan att därav besmittas. Detta fanns i andra artikeln. Men så kom denne ende ihåg även de andra, som alltid hava haft och alltid komma att skapa sig en religion vid sidan av att också de skulle känna igen sig i trosbekännelsen. Och så kommo orden: Jag tror på den helige ande.

Anna Lindhagen går inte närmare in på vem denne vise ”någon”, eller ”denne ende”, kan ha varit. Men att hon själv hör till dem som vill tro men som befinner sig ”vid sidan av” gör hon ingen hemlighet av.

Också för mig står anden idag för det gemensamma, för kraften som verkar oberoende av de gränser som vi människor upprättar mellan varandra. En befriande kraft. ”Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande”, som det står i en av söndagens texter (Joel 2:29). Men främst förknippar jag numera anden med innerlighet, som för mig blivit en allt viktigare dimension av livet. Eller som Martin Buber skriver i Baalschems legender:

Allestädes och alltid kan innerligheten uppenbara sig … intet kan värja sig mot hennes makt som höjer all kropp till dess ande.

Det gemensamma, befrielsen och innerligheten – något att bära med sig i den sköra blomstertiden.

Vuxenbarnet – det tysta vittnet

Vuxenbarnet är det barn som trots sin låga ålder möter oss som en trött vuxen. Vi vet genom andra källor att barnet varit utsatt för massivt våld, att barnet gjort stora förluster, såväl konkreta som mer abstrakta, och att det utnyttjats och tidigt fått bära ett orimligt ansvar. Men barnet ger inte uttryck för rädsla (”det lönar sig inte att vara rädd”), protesterar inte mot någonting (”vad skulle det tjäna till”) och säger sig inte vara ledset (”livet är ju sånt, förstår du”).

Citatet är hämtat från boken Barn i krig, som jag skrev tillsammans med Agneta

Lindkvist och Birgitta Böhm och som gavs ut av Rädda Barnen redan 1987. Det är inledningen till ett sex sidor långt avsnitt, som handlar just om sådana tungt traumatiserade men ansvarstagande barn och som främst bygger på de erfarenheter vid gjorde under arbetet i Beirut under kriget.

Sedan dess har jag, inte minst som skolläkare, mött många vuxenbarn. Ofta har jag fått anledning att fundera över deras levnadsvillkor. Det kan handla om barn på flykt men lika ofta om barn som upplevt krigsliknande förhållanden inom sina familjer, till exempel i samband med föräldrars missbruk eller psykiska ohälsa. Och det är dem jag tänker på när jag nu sett den norsksvenska filmen Fenix i regi av Camilla Strøm Henriksen och med Ylva Bjorkaas Thedin i huvudrollen som 14-åriga Jill, för övrigt en smått enastående rollprestation.

Omslag av Fenix (Bio)

Jill har en bror i förskoleåldern och föräldrarna är skilda. Jill och hennes bror bor med mamman. Som är arbetslös, dricker och verkar deprimerad. Hemmet befinner sig i misär. Pappan är musiker, ständigt på turné och uppenbart frånvarande i barnens liv. Föräldrarnas liv är skissartat beskrivet, och vi får aldrig veta något om deras bakgrund eller om vad det är som gjort att familjen hamnat i den negativa spiral som är nära sin bottennivå då filmen börjar.

Mamman tar så livet av sig. Jill finner den döda kroppen, hamnar i chock och vågar inte berätta. Men på vuxenbarnets vis håller hon ändå samman och tycks fungera som om ingenting hänt – och ändå inte. Vi får följa henne under några dagars plågsam golgatanvandring och lämnar henne också där, även om slutet antyder att en förändring kanske till slut ska bli möjlig. Så vill jag ändå tro.

Det är alltså en mycket dyster film, en av de sorgligaste jag sett på länge. Allra sorgligast är de vuxnas frånvaro och totala brist på inlevelse och mod. Även när Jill vid ett tillfälle säger att hon vet att mamman är död vill ingen lyssna. Som gammal barn- och ungdomsläkare blir jag upprörd och rent ut sagt förbannad. Hallå, fattar ni inte? Är ni både blinda och döva? Ser ni inte att den här tjejen behöver hjälp! NU!

Jag försöker tänka att så här dystert kan det bara inte vara, nu skruvar regissören historien ett varv för långt. Någon borde väl ändå reagera till slut! Tills jag kommer att tänka på den nu aktuella historien om familjen på Österlen, som lyckades hålla en hel barnaskara gömd för omvärlden i många år innan någon förstod och ingrep.

Vuxenbarn blir ofta beundrade för sin styrka. Och de är starka och värda all respekt. Men de behöver hjälp. För vi vet att de på sikt, i vuxen ålder, kan få betala ett högt pris i form av psykisk ohälsa för den insats de gjorde som barn. Men får de hjälp i tid finns det hopp. Vi avslutar kapitlet i Barn i krig med orden:

Vuxenbarnet bör ha rätten att bli igenkänt. De behöver vårt aktiva stöd för att återvända in i livet. När det gör det sker det inte utan dramatik. När symtomen kommer är det dags att ställa till kalas!

« Äldre inlägg

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑