Barnkonventionen 25 år – men var finns Sverige?

I år är det 25 år sedan FN:s generalförsamling antog Konventionen om barnets rättigheter. Sverige var en av de pådrivande nationerna när konventionen kom till. Jag deltog i det arbetet som Rädda Barnens representant och var ofta stolt över regeringens intresse för frågorna. Sverige var också ett av de länder som först ratificerade konventionen i september 1990.

Men vad har hänt sedan? När Sverige fått kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi inte följt konventionens ande och bokstav, till exempel när det gäller gömda barns rätt till skolgång eller barns rätt att slippa isoleringsstraff, har det tagit orimligt lång tid att få en ändring till stånd. Och när andra länder, till exempel Norge, valt att göra konventionen i sin helhet till lag har Sverige tvekat – och tvekar ännu.

Nu har FN:s generalförsamling beslutat att komplettera Barnkonventionen med ett protokoll, som ger enskilda barn klagorätt om nationen de lever i uppenbart kränker barnets rättigheter och rättelse inte går att få till stånd i det egna landet. Ett stort steg framåt för barn internationellt! För tre dagar sedan, den 14 april, började protokollet gälla, sedan 10 länder skrivit under. Vilka länder har varit så framsynta? Jo: Albanien, Bolivia, Gabon, Tyskland, Montenegro, Portugal, Spanien, Thailand, Slovakien, Costa Rica. Fler lär följa snart. Och protokollet gäller bara de länder som skriver under.

Men Sverige då? Det värsta är att Sverige så här långt har visat ett mycket ljumt intresse för frågan. För att utrycka saken milt. Barnombudsmannen har uppmanat regeringen till mer aktivitet men med föga resultat. Irritationen är märkbar i Fredrik Malmbergs bloggkommentar på BO:s hemsida.

Ett av regeringspartierna, Kristdemokraterna, säger sig ha barns och ungas uppväxtvillkor som prioriterat område inför valet. Dags att bekänna färg i en konkret fråga! Och var finns de andra partierna?

(Läs mer om det nya protokollet på Barnrättskommitténs hemsida!)

Blåmåndag

Så är vi inne i Stilla veckan. Det är Blåmåndagen. Egentligen en benämning på den Blå måndagförsta måndagen i fastan. Då man, åtminstone i Sydtyskland, klädde kyrkorna i blått eller svart. Men numera är det lika vanligt att just denna dag, alltså dagen efter Palmsöndagen, kallas Blåmåndag.

Den ursprungliga blåmåndagen var arbetsfri, en fest- och frossardag inför den kommande fastetiden. I överförd bemärkelse kan man fortfarande säga: ”Det blev en jobbig helg, så jag tog mig en blåmåndag.” Vem har inte gjort det?

I Stig Claessons Blå måndag, en samling prosastycken (kan köpas om e-bok här), finns en liten betraktelse om en munk som sitter och mumlar bakom en tidning. Stig Claesson fantiserar om vad munken säger och tror att det kan handla om vad som ska hända i livet efter detta. Kanske ett liv utan bekymmer, men…:

Att inte göra nånting i trettio dagar kan gå an. Men att i evighet gå sysslolös i Evigheten måste bli mördande tråkigt.

Blå måndagar kan ha sitt behag. Men i längden?

Munken ber till sin gud och undrar om han kan få slippa den eviga vilan och mumlar nåt om att han hellre står vid en överjordisk svarv än sitter bekvämt i all oändlighet.

Frågor av liknande slag ställer jag i min kommande bok, som kommer ut efter sommaren. Titeln på boken? Det blå arkivet. Mer om den senare.

Vitsippor, björkar och orgelmusik

Igår lyssnade jag på Tomas Willstedt i domkyrkan. Han spelade först Bachs doriska toccata och fuga och sedan en egen improvisation över Se vi gå upp till Jerusalem. Där ingick bland annat en fuga med material från både koralen och det tidigare Bachverket. Stramt, stämningsfullt och starkt berörande. De här orgelstunderna i domkyrkan på lördagsmorgnarna har blivit omistliga för mig.

20140412_164329

Så for vi ut till Veberöd och födelsedagskalas med vitsippspromenad i backarna på åsen bort emot Körsbärsdalen. Bilden ger kanske en antydan om skönheten – som ett naturens eget orgelverk. Det är vår, stilla vecka, vemod, längtan och liv.

Den perfekta svenska modellen

 

I dagens DN finns en insändare av min värderade kollega Sophie Ekman, tidigare sveriges flaggaskolöverläkare i Solna. Hon är med rätta upprörd över att kommuner och landsting på många håll har svårt att komma överens om vem som ska stå för kostnaderna när barn med neuropsykiatriska tillstånd ska utredas. Hon avslutar så här:

Det värsta med adhd eller autism är inte handikappet i sig utan utslagningen i skolan där självkänslan knäcks effektivt då barnet ständigt utsätts för orättvisa anklagelser om att de är slarviga, glömska, störande och inte passar in i den perfekta svenska modellen.

Självklart är det viktigt att barn med svårigheter kan utredas, så att pedagogiken anpassas efter varje barns behov. Men lika viktigt måste det vara att ändra på ”den perfekta svenska modellen”. Jag är så otroligt trött på dessa fullkomlighetsideal, som knäcker självkänslan på så många idag, både barn och vuxna. I en artikel i kommande nummer av Opsis Barnkultur skriver jag:

Skolans pedagogik ska utgå ifrån de barn som finns där – inte från de barn man önskade sig! Elever ska aldrig behöva leva upp till vuxnas orealistiska drömmar, oavsett orsaken till dem.

 

De romska barnen i våra hjärtan

Idag är det romernas nationaldag. Den firas till minne av den första romska kongressen romska flaggansom ägde rum i London 1971.

Idag tänker vi på de romska barnen. Den 18 mars anordnade Rädda Barnen en konferens på temat Bryr sig EU om romska barn? Delar av konferensen sändes av TV2 idag på förmiddagen och kan ses på SVT Play här. Thomas Hammarberg höll ett engagerat anförande, där han menade att EU:s insatser så här långt varit alldeles otillräckliga. Och så uppmanade han oss att se barnen när vi möter de romska tiggarna på våra gator. Barnen finns inte med här, de är kvar i Rumänien, men pengarna i tiggarnas muggar är tänkta att gå till dem, för att ge dem rena kläder och möjligheter till skolgång.

Hans Caldaras talade om den antiziganism han och hans familj upplevt också här i Sverige. Den skepsis som många nu visar mot de romer som tillfälligt vistas här kände han igen från sin egen uppväxt – mitt ibland oss.

Och i DN idag uttrycker sig Birgitta Ohlsson i välgörande starka ordalag efter att ha fört hemliga förhandlingar med rumänska myndigheter och politiker för att få förbättringar till stånd: ”Jag blir vansinnig på det ointresse de har visat för frågan.” Och om vissa svenska debattörers inställning: ”Jag tycker det är fasansfullt och blir jätteprovocerad när folk lägger fram förslag om att förbjuda tiggeri.” Läs hela intervjun med henne här.

Romernas situation är en skamfläck för hela Europa. Konferenser och starka ord räcker inte. Men kanske kan vara en början. Om vi alla hjälps åt.

Maktens diskreta arrogans

Det här inlägget hade jag önskat att jag aldrig behövt skriva. Men nu är det som det är:

Den 13 november 2013 sändes ett brev till barn- och äldreminister Maria Larsson samt till socialutskottets samtliga ledamöter. Det innehöll skarp kritik mot Ersättningsnämndens arbete med utgångspunkt i den nya lag som antagits för att ge de vanvårdade barnen rätt till ersättning. Närmare hälften av dem som begärt ersättning hade fått avslag.

Brevet var underskrivet av 80 personer (jag var en av dem), de flesta av dem specialister inom området. Här fanns flera av dem som varit kallade som sakkunniga i Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen. Brevet utmynnade i en begäran om att lagstiftningen skulle ses över för att möjliggöra en mer liberal tolkning med syftet att ge fler möjlighet till ersättning.

Nu har svaret kommit från Maria Larsson. Det tog 4 månader och 15 dagar innan det anlände. Ett två och en halv sida långt aktstycke, vars innehåll enklast kan sammanfattas så här: Så trevligt att ni engagerar er. Men ni har fått det mesta om bakfoten och jag kommer inte att bry mig det minsta om vad ni säger.

Alltså: Maktens diskreta men tillintetgörande arrogans.

Min första tanke när jag läste Maria Larssons var: God dag yxskaft (om än ett väloljat sådant). För här fanns inte ens ett försök att bemöta de sakargument som fördes fram i vår inlaga. Men när jag läst brevet ytterligare några gånger och reflekterat över innehållet ser jag att ministern faktiskt argumenterar på en punkt, och det på ett nog så avslöjande sätt. I vårt brev till ministern citerade vi vad Upprättelseutredningen (där jag ingick) skrivit om att vanvården skulle ha varit av allvarlig art för att ersättning skulle kunna utgå:

Frågan om övergreppet eller försummelsen har varit av allvarlig art ska utifrån ett barnperspektiv bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för händelsen. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen har medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas.

Barnperspektivet var alltså viktigt för oss. I vår skrivelse används ordet nio gånger, i Maria Larssons svar finns det inte med överhuvudtaget. Och om risken för att vanvården skulle leda till ohälsa svarar Maria Larsson:

Regeringen har i propositionen gjort bedömningen att en sådan ordning hade inneburit att en riskbedömning skulle behöva göras i de enskilda fallen. Det skulle innebära en svår sammanvägning för nämnden, inte enbart av de riskfaktorer som förelåg utan också av eventuella skyddsfaktorer…

Det blir en alltför komplicerad bedömning, menade regeringen, som fann ytterligare ett skäl att inte ta hänsyn till eventuella effekter på barnens hälsa:

För detta talar inte bara svårigheterna med att visa och bedöma subjektiva omständigheter utan också att likvärdiga övergrepp eller försummelser bör behandlas på likartat sätt i fråga om ersättning och att nämndens bedömning genom att göras så enkel som möjligt medför att ärendena kan hanteras snabbare.

 

Alltså: Att göra en mer noggrann bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall skulle ta längre tid (och bli mer kostsam)! Efter att det tidigare utredningsarbetet tagit orimligt lång tid har det alltså nu blivit bråttom. Att det i sin tur leder till snabba bedömningar med risk för godtycklighet och att viktiga förhållanden förbises – det får de drabbade bara acceptera.

Ja, det var ju också ett svar! Jag kan bara säga att jag är djupt besviken. Jag hade faktiskt väntat mig ett svar som uttryckte åtminstone någon liten förståelse för de synpunkter vi lagt fram. Men icke. Här ska köras hårt så att regeringen blir av med denna kvarnsten om halsen så snart som möjligt.

Det enda positiva jag kan komma på att säga om Maria Larsson just nu är att hon ändå svarade till sist. Från socialutskottets ledamöter hörs bara en med tiden alltmer öronbedövande tystnad i frågan. Och avslagen fortsätter att dugga lika tätt som tidigare.

Skrivelse till socialutskottet och barn- och äldre minister Maria Larsson om ersättningarna till de vanvårdade (1)

Maria Larssons svar

 

Slå ut i blom

 

20140329_142148

Idag far vi ut till Måryd för att se om backsipporna slagit ut. Jo, titta! En av mina favoriter. Pulsatilla vulgaris – pappa lärde mig det latinska namnet, backsipporna växte på en gravkulle på Ultuna, bara ett hundratal meter från vårt hus.

Men nu är vi i Måryds naturreservat, bara 15 kilometer från Lund. En familj med hund har slagit sig ner i solen på en filt. ”Har ni sett backsipporna?” frågar vi. ”Jo, allt slår ut så här års”, säger mannen. ”Både blommor och människor.”

Det är väl det som är vår.