Självmord beror inte alltid på psykisk ohälsa

Idag medverkade jag i programmet OBS i radions P1. Jag blev ombedd att reflektera över varför självmorden bland barn och unga nu ökar på nytt. Du kan lyssna på inslaget eller läsa texten här.

I kort sammanfattning:

  • Det är en oroande utveckling vi ser.
  • Självmord bland unga beror ibland men inte alltid på psykisk ohälsa. Lika ofta rör det sig om en omöjlig livssituation, impulshandlingar under alkohol- eller drogpåverkan – eller en sviktande framtidstro och ovilja att bli vuxen. De unga ser på oss och det liv vi lever – och blir inte inspirerade.
  • Varje självmord är en katastrof för dem som står närmast.
  • Efter ett självmord bör alltid ett slags haveriutredning ske, där man tillsammans försöker klarlägga vad som hänt – så gott det går. Sker alltför sällan idag.
  • Mer forskning behövs.
  • En statlig myndighet bör få det uttryckliga ansvaret för att samordna det förebyggande arbetet.

I programmet nämner jag tre viktiga organisationer i detta sammanhang, BRIS, Suicide Zero och Mind.

Releasekaffe med tårta

Idag har vi haft releasekaffe hemma i köket för att fira min nya bok. Vår förträffligeTårta Det blå arkivet konditor här på Klostergården i Lund överträffade sig själv. Trots att konditoriet egentligen har stängt på söndagar fick jag i morse smyga in bakvägen och där hämta den vackra tårtan på bilden härintill. Och när vi dukade fram fick den gamla Ostindiaservisen från mitt föräldrahem komma till heders igen. Det blå porslinet!

Väl bekomme!

Jag kommer att berätta om boken på bokmässan i Göteborg. Och som det ser ut nu också i både Umeå och Lund. Ni som är intresserade av tider och sammanhang – håll ett öga här på bloggen, på sidan om boken, så kommer jag efter hand att ge besked om tid, plats och sammanhang för både dessa evenemang och kommande.

Förtvivlan är ett alltför stort ord…

… men när jag lyssnar till Dagens dikt idag, då Pontus Plaenge läser dikten av Claes UnderAndersson, kastas jag tillbaka till en tid av både sorg och förtvivlan. Jag köpte diktsamlingen Under (Alba) så snart den kommit ut 1984. Det hade gått fem år sedan min syster dog, och så mycket annat smärtsamt hade hänt i mitt liv. På ett nog så brutalt sätt hade jag tvingats fundera över skillnaden mellan förtvivlan och sorg.

När Plaenge läst klart går jag till min lyrikhylla, och… jovisst, där står den. Min mest tummade diktbok. Och se där…mellan sidan 36 och 37 en gulnad lapp. De båda dikterna Det konkreta dödshotet i min upplevelse… och så den dikt som lästes idag blev som uppenbarelser av tröst. Jag märker hur jag påverkats av dem – budskapen i dem finns också insmugna i min nya bok Det blå arkivet. Så här skrev Claes Andersson för 30 år sedan:

Förtvivlan är ett alltför stort

ord, men jag vet inte… Ty sorgen är

obotlig, den går aldrig över

Därav dess styrka, dess bördighet för det

som ännu inte förstörts inne i oss

Den som inte har sorgen har intet

Den som inte har sorgen kan ta sig till

med vad som helst! Med vem som helst!

Den som inte har sorgen har aldrig förlorat

någonting, aldrig ägt någonting

Smärtan och försoningen finns inte hos den

som aldrig har haft sorgen  Och dikten

växer bara ur sorgen, ur den sorg

som beretts ett rum i glädjens hjuls nav

och där klarnat till blick och förlåtelse

 

Tala med barn om sjukdom och död

Som barnläkare har jag ofta fått frågan om hur man bäst kan tala med barn om sjukdom och död. Frågan blir akut när någon inom familjen eller i den nära vänkretsen drabbas. Jag brukar då ofta ge förslag på bra böcker som man kan läsa tillsammans med barnen. Här på bloggen har jag bland annat skrivit om Kitty Crowthers Lilla döden hälsar på, en av mina absoluta favoriter, och om Erika Hedmans ovanliga fotobok Den finaste skatten. I fjol kom så Ulf Starks Ett syskon från yttre rymden, känsligt bildsatt av Sara Gimbergsson – en riktig pärla i denna genre.

I år har det kommit ut ett par bilderböcker som jag också gärna vill tipsa om. De når kanske inte fullt de nyss nämndas konstnärliga nivå. Men de är bra nog och har andra kvaliteter som gör dem både läsvärda och högst användbara.

I Sara Gallis Får hundar korvar i himlen? (Idus förlag), med bilder av Mats Molid, Får hundar korvar i himlenskildras en händelse välbekant för många familjer. Hunden Musse får vid 14 års ålder en obotlig tumör, och efter en tids begrundande beslutas om avlivning hos veterinären. Allt är skildrat ur femåriga Alvas perspektiv. Det är, trots ämnet, en varm och humoristisk bok. I samtalen mellan Alva och hennes föräldrar kommer en rad etiska och existentiella frågor upp utan att göras övertydliga eller tillrättalagda, frågor som berör människor i lika hög grad som hundar.

Mammas livMammas liv av Mi Tyler (Barnboksförlaget Nimmi), bildsatt av Malin Ahlin, är en rak och osentimental berättelse om en mammas cancersjukdom och den pärs hela familjen får gå igenom under behandlingen med bland annat cellgifter och de biverkningar sådan behandling för med sig. Den som berättar om detta är Liv, också hon fem år. Även i denna bok finns mycket värme. Livs fantasi och gemenskapen i familjen ger den kraft som behövs under den svåra tiden. Boken slutar hoppfullt – kanske kan allt bli bra till slut.

Det som ger de här böckerna särskild styrka är att de bygger på egen erfarenhet. Både Sara Galli och Mi Tyler har i andra sammanhang berättat om hur de hamnat i dessa situationer. De har funderat på hur man bäst talar med barnen om det hela, de har sökt litteratur men har haft svårt finna den som passat just dem. Därför har de valt att skriva själva.

Det är modiga beslut. För att skriva bra barnböcker är verkligen inte lätt. Författarna är, liksom de båda bildmakarna, värda en eloge för att de lyckats så bra. Det här är två böcker som jag kommer att ta med i den bokväska där jag lägger bra böcker för barn i svåra livssituationer.

Föräldraskap i katastrofens skugga

Just nu visas Ruben Östlunds film Turist på biografer runtom i landet. Det är en stark skildring av vad som kan hända i en familj när den utsätts för ett plötsligt och oväntat katastrofscenario. Inte minst barnens situation gestaltas levande och tonsäkert. Ja, vad händer egentligen? Kan vi veta det? Och kan vi på något sätt förbereda oss?

Två av de böcker jag läst i sommar berör liknande frågor men från andraNär kejsaren var gudomlig utgångspunkter. Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig (Albert Bonniers förlag) berättar om hur de japanska invandrarna i USA under andra världskriget sågs som fiender och internerades i olika läger. Julie Otsuka blev känd hos oss genom romanen Vi kom över havet, som ur ett kvinnligt perspektiv skildrade uppbrottet från Japan, resan över havet och den första tiden i USA fram till det var dags för gripande och internering. När kejsaren var gudomlig skrevs ett tiotal år tidigare men kan ses som en uppföljning. För nu beskrivs vad som hände sedan.

Otsuka har en sällsynt förmåga att berätta om dessa händelser så att mödrarnas och barnens situation blir tydlig, inte minst genom de detaljer hon återger. Jag blir djupt gripen av den fantasifullhet många ger prov på för att överleva. Och skakad över vad man kan utsätta människor för, sedan man först utmålat dem som oönskade och som ett hot.

I Almudena Grandes Pojken som läste Jules Verne (Norstedts) förflyttas vi till spanskaPojken som läste Jules Verne Andalusien några år senare, till åren efter kriget och de väpnade motsättningarna mellan Francos civilgardister och gerillan i bergen. Bokens huvudperson är pojken Nino, som halvvägs in i romanen fyller elva år. Det är en alltigenom lysande skildring av hur ett känsligt och reflekterande barn försöker finna en väg i en situation präglad av våld, svek och de vuxnas lögner och ofta tafatta försök att skydda barnen mot ondskan. Att boken, trots sina hemskheter, ger så mycket hopp beror på att vi får lära känna en i sann mening modig pojke med en ovanlig förmåga att ta vara på de möjligheter som ändå erbjuder sig. Han hämtar styrka hos två lite udda personer, som lyckats bevara sin integritet trots de risker sådant innebar. Och genom att läsa!

Jag har alltid varit intresserad av barns överlevnadsstrategier. Och på nytt kan jag bara konstatera att riktigt bra skönlitteratur och film kan levandegöra dessa bättre än all facklitteratur i världen.

Inpå livet, inför döden

 

Inpå livet 20140825

Idag finns en stor artikel i Sydsvenskan om min nya bok Det blå arkivet – liten bok om liv och död. Artikeln är införd på sidan Inpå livet och bygger på en intervju Kristin Nord gjorde med mig för en dryg vecka sedan. Intervjun avslutades med att vi for ut till den gamla kyrkogården intill möllan i Flackarp. Här begravdes de patienter som vårdats länge på S:t Lars mentalsjukhus och som man av olika skäl inte ville ha begravda på andra kyrkogårdar. Jag vandrar ofta runt här – det är en plats som jag tycker mycket om men som samtidigt ger mycket att tänka på. Här tog Julia Lindemalm den bild som ger intervjun relief.

Läs artikeln i Sydsvenskan här.

 

Flickan, kråkan och branden

Idag tar min syster med mig till Engelsberg, alldeles intill det skogsområde som 20140822_103629ännu brinner. Vi vandrar igenom den lilla konstpark som ligger nära ån. Och det är här hon står, flickan med kråkan, en skulptur av Emma Ströde.

Kanske är det den svaga doften av brandrök som gör att jag läser in både oro och ömsinthet i skulpturen. Lever kråkan eller är den död? Vad är det som händer? Med naturen, med våra liv, med det klot som är vårt enda? Vad ska det bli av fåglarna? Och hur ska det bli för mig?

”Vi finns här”, säger jag till flickan. ”Branden är snart släckt.”

Hon ser på mig: ”Och sen?”

Då går jag. Jag vill inte att hon ska behöva höra mitt: ”Jag vet inte.”