Barnkonventionen på väg att bli svensk lag

Den 6 juli togs ännu ett steg mot att inkorporera FN:s barnkonvention, det vill säga låta den gälla som svensk lag. Då lämnade nämligen regeringen en remiss till lagrådet om detta. Remissen i sin helhet kan laddas ner här. Jag har nu haft möjlighet att läsa den mer noggrant. Det är ett ganska omfattande dokument som på ett bra sätt sammanfattar den diskussion om dessa frågor som egentligen har pågått ända sedan Sverige ratificerade konventionen 1990. Man valde då den så kallade transformeringsmodellen, det vill säga att inte låta konventionen gälla som svensk lag utan att i stället successivt anpassa den svenska lagstiftningen till vad som föreskrivs i konventionen.

Det fanns goda skäl för det ställningstagandet då, tyckte både jag och andra som varit med vid arbetet med konventionstexten. Men erfarenheten har visat att denna anpassning har skett alldeles för långsamt och ibland inte alls. Det har påtalats alltmer bestämt av både FN:s barnrättskommitté, Barnombudsmannen och olika barnrättsorganisationer i Sverige – liksom i betänkandet från den utredning som ligger till grund för den nu aktuella lagrådsremissen, Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19). I lagrådsremissen sägs nu:

I likhet med Barnombudsmannen anser regeringen att det barnrättsbaserade synsätt som utgör kärnan i barnkonventionen, som innebär att varje barn ska ses som bärare av rättigheter, inte anammats i tillräcklig utsträckning i beslutsprocesser som involverar barn. Regeringen vill tydliggöra att Sveriges konventionsåtaganden enligt barnkonventionen ska säkerställas på alla nivåer inom offentlig verksamhet och att ett barnrättsbaserat synsätt ska genomsyra all verksamhet som berör barn och unga.

Därför vill man nu i stället inkorporera konventionen. Men helt enkelt har det säkert inte varit att nå fram till det beslutet. Visserligen har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningen varit positiva, men en rad andra instanser, framför allt de med juridisk specialkompetens, har varit mer tveksamma, för att inte säga direkt avvisande till förslaget. Man har bland annat menat att barnkonventionen är alltför allmänt hållen för att passa som lagtext.

När regeringen nu ändå vill göra konventionen till svensk lag hänvisar man bland annat till positiva erfarenheter från Norge och Finland. Dessutom understryker man att en inkorporering alls inte innebär att transformeringen av svensk lag ska upphöra – tvärtom. Regeringen avser därför att tillsätta en särskild utredning för att se över de områden där sådan fortsatt transformering är särskilt angelägen. Dessutom kommer en skriftlig vägledning att utarbetas kring hur konventionen och det folkrättsliga perspektivet ska tillvaratas i rättstillämpningen. Och så tar man initiativ till ett kunskapslyft: Barn behöver själva få mer kunskap om konventionen, liksom alla som arbetar inom stat, landsting och kommun. Barnombudsmannen har redan en nyckelroll i det arbetet, och den kommer nu att förstärkas.

Allt detta kommer att ta tid om det ska riktigt gjort, och regeringen föreslår därför att inkorporeringen ska ske först den 1 januari 2020.

Som medlem av Barnombudsmannens expertråd och tidigare knuten till både Rädda Barnen och Unicef Sverige har jag haft möjlighet att under många år följa den här processen på nära håll. Och jag måste säga att jag till stor del är nöjd med den lagrådsremiss som nu ligger på bordet. Den är välskriven och tillmötesgår de flesta av de synpunkter som förts fram från barnrättsorganisationernas sida. Äntligen!

På en punkt sätter dock regeringen ner foten. Unicef Sverige har, liksom flera andra organisationer, föreslagit att barnkonventionen ska ges företräde om det vid rättstillämpningen skulle uppstå en konflikt mellan konventionen och annan svensk lag. Regeringen motsätter sig detta. Man menar att sådana konflikter borde vara sällsynta, att de, om de uppstår, borde kunna lösas enligt vanliga rättstolkningsprinciper och att det, om inte detta skulle fungera, får bli en signal till att lagen då behöver skrivas om.

Just det. Men det är här det kan börja brännas på allvar. För hur blir det till exempel då med den tillfälliga lagen från juli 2016 där möjligheten till familjeåterförening allvarligt begränsats – trots att rätten till familjeåterförening är en fundamentalt viktig princip i barnkonventionen? I konventionen artikel 10 står det:

I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse … skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna …

Regeringen vill alltså lägga denna konflikt i domstolarnas knä, medan man från juridiskt håll menar att det är lagstiftaren, alltså Sveriges riksdag, som har ansvar för att sådana konflikter inte uppstår. Det ska bli intressant att se hur lagrådet ser på både detta och annat i remissen. Så det sista ordet är säkert ännu inte sagt i denna fråga. Vi kan bara hoppas att allt löser sig till slut. För att barnets rättigheter behöver stärkas – det kan vi väl alla vara eniga om! Eller som regeringen själv skriver i lagrådsremissen:

Trots strategiska åtgärder och trots att barnets rättigheter fortlöpande transformerats in i gällande rätt och gett avtryck i ny lagstiftning har rättigheterna inte fått tillräckligt genomslag i beslutsprocesser som rör barn. Att barnkonventionen i förhållande till barn innebär skyldigheter för verksamheter på statlig och kommunal nivå har inte heller fått tillräckligt genomslag. Regeringen anser därför att barnkonventionens starka ställning behöver tydliggöras och att ett barnrättsbaserat synsätt ska ha stort genomslag i rättstillämpningen.

En orgel med mycket att berätta

20170722_173453

En lördagskväll mitt i juli lånar jag Gunnels bil och kör till Torrlösa, en liten by nära Svalöv. Mitt i byn ligger den mäktiga kyrka som syns på bilden här ovan. Kyrkan uppfördes i mitten av 1800-talet efter ritningar av professor C.G. Brunius i Lund, känd för sitt arbete med att restaurera Lunds domkyrka. Och lite av katedralkänsla finns också i den här bykyrkan på skånska landsbygden!

Jag är här för att lyssna på musik inom ramen för Skånes orgelveckor. Men den musikaliska höjdpunkten den här kvällen är tenoren Johan Sandbergs framförande av Seven Songs from ”The Pilgrim’s Progress” av den brittiske komponisten Ralph Vaughan Williams och med Lars-Åke Norlander vid flygeln. Den senare hade dessförinnan inlett konserten med ett par kortare orgelverk av Diderik Buxtehude. Men för mig hade det gärna fått vara mer. För jag är här i första hand för orgelns och Buxtehudes skull. I Sverige finns många hörvärda orglar, men frågan är om inte den här är en av de allra märkligaste.

20170722_174130

Den första versionen av orgeln är från 1580 eller åren däromkring. Den stod då på en sidoläktare i Mariakyrkan i Helsingborg. Dit kom 1633 den tyske organisten Johannes Buxtehude från Oldesloe nära Hamburg. Johannes var inte nöjd med den gamla orgeln, och 1641 fick han inviga en ny, byggd av Johann Lorentz från Köpenhamn. Ett antal pipor och en del annat material från den gamla orgeln kom då till användning – riktigt hur mycket är inte känt.

Johannes Buxtehude och hans familj blev kvar i Helsingborg i tolv år. Två döttrar fanns redan när Diderik föddes 1637. 1645 fick Johannes en ny tjänst i Olaikyrkan i Helsingör (nuvarande domkyrkan). Där växte Diderik och hans syskon upp,och snart stod det klart för alla att Diderik hade en ovanlig musikbegåvning. Efter att från början ha undervisats av pappa Johannes fick han sedan gå i lära hos flera andra organister i Danmark och troligen också i norra Tyskland.

1657 fick Diderik vid bara 20 års ålder tjänsten som organist i Mariakyrkan i Helsingborg, alltså samma tjänst som pappan lämnat tolv år tidigare. Här fick han nu spela på samma orgel. Och likt sin pappa ville han snart renovera och modernisera den. Han lyckades precis få församlingen med på det – då han plötsligt fick en ny tjänst i Helsingör, i Mariakyrkan som ligger bara ett par hundra meter från Olaikyrkan där pappa Johannes spelade.

Orgeln i Helsingborg var färdigrenoverad 1662, och då fick Diderik komma tillbaka för att inspektera och provspela. Men han flyttade aldrig tillbaka till Helsingborg. Istället blev han 1668 organist i Mariakyrkan i Lübeck – alltså den tredje Mariakyrkan för Dideriks del! Där blev han kvar till sin död 1707.

Men vad hände då med den orgel i Helsingborg som både Diderik och hans pappa Johannes var så väl förtrogna med? Den gick skiftande öden till mötes. Ett riktigt lågvattenmärke för orgelns del nåddes 1693, då den dåvarande organisten hamnade på obestånd och rymde från sin tjänst efter att först ha plockat bort ett stort antal orgelpipor som han sålde som skrot. Orgeln renoverades på nytt, men i samband med en ombyggnad av Mariakyrkan bestämde man sig för att satsa på en större och modernare orgel, och den gamla såldes 1849 för 600 riksdaler hit till Torrlösa församling. Den forslades hit i nedmonterat skick med hjälp av häst och vagn.

I Torrlösa har man varit rädd om den gamla orgeln. Den byggdes upp igen i renoverat skick i den nya kyrkan. 1961 gjordes så på nytt en genomgripande restaurering med hjälp av den danska orgelfirman Frobenius. Målet var att behålla inte bara fasaden utan också så många gamla pipor som möjligt för att barockklangen skulle bevaras – men samtidigt uppdatera orgeln så att den motsvarar de krav man har på ett fungerande instrument idag. Det så kallade ryggpositivet är till exempel nytt – se bilden ovan!

När jag ikväll hör Lars-Åke Norlander spela Buxtehudes toccata i d-moll tänker jag på hur roligt och intressant det skulle vara att få göra en längre intervju med den här orgeln om alla de organister, orgelbyggare och kyrkorådsledamöter den fått tampas med genom åren! Strongt att ändå stå här i all sin glans. Visst kan man ana ett leende på läpparna!

Sommar i Mosul

Idag kom följande förtvivlade uttalande från  Geert Cappelaere, UNICEF:s regionchef i Amman:

Det värsta våldet i Mosul kan nu vara över, men för alldeles för många barn i området är lidandet långtifrån slut. I ruinerna, bland allt skräpet och i tunnlarna under staden påträffas fortfarande barn som befinner sig i chock. Några barn har förlorat sina familjer då de flytt för att komma undan. Enligt de rapporter vi fått har föräldrar tvingats överge sina barn eller lämna över dem till andra, barn som nu lever ensamma i ständig skräck. Många barn har tvingats delta i striderna och några att begå extrema våldshandlingar.

Rent förfärliga förhållanden råder nu för alltför många barn i Irak och andra konfliktdrabbade områden i regionen. Våld och väpnade konflikter har satt liv och framtid på spel för 27 miljoner barn (om man räknar alla de barn som drabbats direkt i Jemen, Syrien, Palestina, Irak, Libyen, Sudan och de omkringliggande länder som tagit emot barn som flyktingar).

I staden Ar-Raqqa i nordöstra Syrien har våldet ökat ytterligare under de senaste veckorna, och barn utsätts där för upprepade attacker. Mellan 30 000 och 50 000 civila är kvar i staden utan möjlighet att undkomma. Familjer som ändå försökt lämna staden beskriver fruktansvärda förhållanden med krypskyttar, landminor och odetonerade granater längs vägen.

Också för de barn som lyckats undkomma krigshandlingarna är farorna långtifrån över. På grund av de spänningar som råder tas många barn till fånga och misshandlas, misstänkta för att tillhöra en fientlig gruppering. De här ensamma barnen behöver vår omedelbara hjälp med att finna föräldrarna och återförenas med dem. Dessutom behöver de skydd, vård och omsorg oavsett familjernas ursprung eller tillhörighet. Som alla andra barn i världen har de rätt till skydd och till att registreras. Barn är barn!

Barnen kan inte vänta. Hur ska vi kunna bygga en mer hoppfull och stabil framtid för oss alla så länge barn ska behöva utstå allt detta?

(Min översättning från engelskan)

Och här klagar vi över sommarvädret.

Kammarspel om makt och blind lydnad

20170713_202312

Det här är Bjärnum Stadsteater! För tredje sommaren i rad tar skådespelaren Fredrik Gunnarsson emot, hälsar välkommen ute på gräsmattan, bjuder på kaffe och nybakta kanelbullar och smyger sedan iväg för att byta om till föreställningen.

Tidigare år har han varit ensam på scenen, men i sommar har han med sig också Lukas Orwin. Tillsammans ger de enaktaren Mathissen av Harold Pinter. Det är en riktigt fin föreställning! Jag vill inte berätta vare sig handlingen eller upplösningen. Föreställningen bygger mycket på den känsla av ovisshet som kompanjonerna Ben och Gus befinner sig i. Liksom vi åskådare. Fram till slutet då allt ställs på huvudet. Vi lämnar teaterladan omtumlade och undrande. Vad fick vi vara med om? Vad var det egentligen som hände?

Men det är förstås just det som är Harold Pinters avsikt. Han berättar om livet som det ibland kan vara. Om tillvarons oförutsägbarhet och inbyggda absurditeter. Och om den ständiga kampen om makten. Var går gränsen för när lydnaden inför kända och okända auktoriteter övergår i ren ondska? Plötsligt blir det som först kan tyckas vara en teaterbagatell i den absurda farsens form en brännande nutidskommentar. För vem är vän och vem är fiende? Kan godheten försvaras och återupprättas? Hur ser mitt eget ansvar ut?

Det här är sommarteater av högsta valör där den enkla och välkomnande inramningen både behövs och förstärker trycket och svärtan i själva föreställningen.

Sista föreställningen för i år är den 29 juli. Passa på, ni som har möjlighet, att ta pågatåget eller bilen till Bjärnum! Själva ser vi redan fram emot vad Fredrik Gunnarsson och hans vänner ska hitta på till nästa sommar.

Norrskensmusik för trötta vandrare

Igår kväll fick jag vara med om en ovanlig och stark musikupplevelse i Lunds domkyrka, nämligen uruppförandet av Fredrik Sixtens orgelsymfoni Aurora Borealis (det latinska namnet för norrsken). Verket består av sex satser: Dark, Dawn, Day, Dusk, Dark II och Divinity. I en introduktion till uppförandet beskrev Fredrik Sixten själv det hela som en dagslång pilgrimsvandring från mörker till ljus och tillbaka in i mörkret igen.

Det rör sig om expressiv musik, ofta melodisk, ibland impressionistiskt sönderriven. Här finns inslag från flera olika musikstilar. I mittpartiet dyker en trippelfuga upp som en blinkning till Bach och hans vänner. Och i de båda mörka partierna i början och mot slutet vävs den gotländska folkvisan Allt under himmelens fäste in som en påminnelse om den vemodsfulla skönhet som ryms också i det djupaste mörker.

Symphonia Aurora Borealis är skriven som ett beställningsverk tillägnat den amerikanske organisten James D. Hicks, och det var förstås Hicks själv som nu fick ge verket sin egen färgrika och personliga tolkning. I den sista satsen händer något ovanligt: orgeln kompletteras av en mänsklig röst. Det var Helena Ek som med sin fylliga sopran fyllde kyrkan med ordlös sång, både himmelsk, jordnära och djupt mänsklig på samma gång.

Jag gick hem i den sena skymningen med musiken kvar inom mig. En enda synpunkt bara: För min personliga del hade jag denna kväll gärna avstått från den inledande delen av programmet med musik av tre andra nordiska tonsättare. Ingenting ont om någon av dem. Men Fredrik Sixtens orgelsymfoni tar närmare en timme att framföra. Den är så storslagen, kompakt och innehållsrik att den behöver lyssnarens totala fokus  – och tid för en stunds tystnad både före och efter framförandet.

Aurora Borealis finns ännu inte på skiva, men planen är att den inom kort kommer att spelas in på en CD som ingår i Hicks’ serie Nordic Journey. För dig som i väntan på den vill lyssna på Allt under himmelens fäste finns många inspelningar att välja på. Här nedan finns länk till en naken och ren version med gruppen Kraja från Umeå.

 

 

Musik utan gränser

På Malmö museum visas just nu utställningen Vi är romer. Jag tycker mycket om den.romska-flaggan För det här är inte en utställning om romer. Här talar romerna själva, till varandra och till oss andra. Alla borde se den. Och lyssna noga. Inte minst till musiken.

På en av utställningens väggar får vi möta musikern Nuri Palem. Han säger bland annat:

Jag känner mig inte diskriminerad i Sverige.
Det kan vara för att jag är musiker,
och i musik finns det inte religion,
det finns inte politik.
Det är fria gränser liksom.

Jag bär med mig Nuris ord när jag går över till Skovgaardssalen. Hans Nordenborg, domkyrkoorganist i Karlstad men bosatt i Genarp, spelar på den gamla medeltidsorgeln, en av Sveriges bäst bevarade, byggd i början av 1500-talet. Vi får lyssna till 1600- och 1700-talsmusik från Italien, Frankrike och England. Men mest spännande, åtminstone för mig, är en serie småstycken av Johann Lorentz (1610-1689), funna i handskriftsbiblioteket på Carolina Rediviva i Uppsala. Lorentz var en av sin tids stora organister, verksam i Nicolaikyrkan i Köpenhamn. Lorentz’ pappa, som också hette Johann, var en känd orgelbyggare, mästare till bland annat orglarna i de båda Mariakyrkorna i Helsingborg och Helsingör. Han var också med vid en av ombyggnaderna av den orgel som Hans nu spelar på.

Efter konserten i Malmö tar jag tåget över till Köpenhamn. Jag går bort till Nicolaikyrkan. Den är byggd på 1200-talet men brann 1795, och sedan 1805 är den inte längre kyrka. Den har ändå restaurerats i omgångar, och det gamla tornet är rekonstruerat. Nu är kyrkan konsthall. I sommar visas japansk konst här.

På kvällen går jag till Tivoli och lyssnar på Jan Garbarek Group, en av konserterna inom ramen för Copenhagen Jazz. Saxofonisten och flöjtisten Jan Garbarek är från Norge, pianisten Rainer Brüninghaus från Tyskland, basisten Yuri Daniel från Brasilien och den smått legendariske slagverkaren Trilok Gurtu från Indien. De spelar fusion och world music med ett alldeles eget sound, där vi som åhörare kastas mellan norsk folkton, hinduisk andakt, ballad och våldsam boogie woogie. Hur var det nu Nuri Palem uttryckte sig? ”Fria gränser liksom.”

På vägen hem stannar tåget i Hyllie för gränskontroll. Men inga kontrollanter dyker upp. Allt är som det ska.

Kulturmöten vid orgeln

Just nu pågår Skånes orgelveckor med en lång rad konserter runtom i Skåne menSkånes orgelveckor 2017 också på den andra sidan av sundet. Igår var jag i Helsingør och lyssnade på musik i Mariakyrkan. Och idag spelade den amerikanske organisten James D. Hicks i domkyrkan här i Lund. Det var en spännande konsert på temat kulturmöten!

Hicks är uppväxt i Fredericksburg i Virginia. Under många år var han organist i Morristown i New Yersey, men under de senaste åren har han verkat som fri konsertorganist. Han har efter hand blivit alltmer fascinerad av nordisk orgelmusik. De senaste åren har han därför tillbringat mycket tid i de nordiska länderna, där han samlat in främst ny orgelmusik som han sedan spelat på konserter både här och på andra håll i världen. Det har i sin tur resulterat i en hel serie CD-skivor, Nordic Journey. Sex skivor har det hunnit bli så här långt. I år spelar han in den sjunde i Nidarosdomen i Trondheim, och nästa år siktar han på att få den åttonde och sista klar – i Reykjavik!

Vid konserten idag fick vi ett litet smakprov. Hicks började med Gottfred Pedersens Heilig Olav. Pedersen, som var en helt ny bekantskap för mig, var organist och körledare i Vadsø i norska Finnmarka. Han dog på julafton 1941, bara 30 år gammal. Heilig Olav består av melodiska variationer över en norsk folkvisa.

Konsertens andra stycke var desto mer välkänt, Nils Lindbergs As you are! Visst var det lite förvånande att Hicks valde just den här lilla balladen som exempel på svensk orgelmusik. Nils Lindberg, som är brorson till Oskar Lindberg, skriver musik i gränslandet mellan klassisk musik, jazz och folkton. Men As you are, som blivit hans kanske mest populära stycke, skulle nästan kunna ingå i The American Songbook! Den dök först upp i en TV-serie på 1960-talet. Så skrev Red Mitchell text till den, och den blev sedan känd genom att Alice Babs ofta sjöng den  – länk här nedan! Och inte bara Alice Babs – jag minns hur jag en gång älskade de inspelningar som den norska sångerskan Karin Krog gjorde av den här låten!

Nils Lindberg skrev långt senare en bearbetad version av låten för orgel, och det var den som Hicks nu spelade. Det var ganska underbart att få sitta och digga en sån låt i domkyrkan!

Så avslutade Hicks med den finländske komponisten Juhani Pohjanmies (1893-1959) orgelsonat i fiss-moll, ett betydligt ruffigare stycke musik. Hicks är tillbaka i domkyrkan redan på måndag, den 10/7, då han ska uruppföra Fredrik Sixtens Symphonia Aurora Borealis.

Jag måste till slut få nämna ett annat projekt som James D. Hicks engagerat sig i. Hans bästa vän under uppväxtåren i Fredericksburg, Christopher Gray Rawlings, dog i unga år i cystisk fibros. Hicks har hela sitt liv funderat på vad han skulle kunna göra för att på något sätt hjälpa till. Nu har han bestämt sig: Den 24 maj 2018, på den dag som skulle ha varit Chris’ 60-årsdag, börjar James en pilgrimsvandring längs Sankt Olavsleden till Trondheim. Han kommer att ge en rad konserter längs vägen. Allt som led i ett insamlingsprojekt som startade för ett par år sedan och där de insamlade medlen ska användas för att stödja forskningen om cystisk fibros. Läs mer om det här!