Manlig hemmablindhet

Skärmklipp Agenda 20170219

Kolla noga på den här bilden! Den är en skärmdump från gårdagens Agenda i SVT 2. Jan Björklund debatterar med Bilan Osman, utbildare på Expo. Med ryggen mot kameran står programledaren Anders Holmberg. Debattämne: Hur klädsel kan vara symbol för kvinnoförtryck.

Av någon märklig anledning kom samtalet att begränsas till ett enda plagg: slöjan. Se på Bilan Osman! Ser hon ut att vara ett offer för kvinnoförtryck? I programmet utstrålar hon självständighet, stolthet och integritet. Det hela blir alltmer absurt. För se på Jan Björklund! Tala om symboler för manlig maktutövning! Helt oblygt bär han hela den patriarkala uniformen: mörk kostym, vit skjorta och slips. Så här har de sett ut, alla de män i Västvärlden som fattat beslut där kvinnor utestängts från makt och inflytande. Klädda på detta uppstyltade vis har de vandrat mellan direktionsrum, herrklubbar och plenisalar.

Hade jag varit Bilan hade jag bett Jan ta av sig kavajen. För att se om han till och med bär bälte – denna den mest utpräglade symbolen för det manliga förtrycket. I mitt jobb har jag fått se både kvinno- och barnryggar randade efter slag med bältet. Och, Jan Björklund, det har inte varit i ”förorten” utan i helt andra områden.

Men Bilan Osman är inte ute efter att ge igen. Lugnt och tålmodigt upprepar hon att det är sakfrågor hon vill diskutera, inte symboler hit eller dit. Medan Jan Björklund vill hålla sig till slöjan. Skulle han ge sig in i en allvarligt menad debatt om kvinnoförtryck finns ju risken att den inte bara kommer att handla om ”Iran” eller ”förorten”.

Allteftersom samtalet fortskrider blir jag mer och mer fundersam över Anders Holmbergs roll. Varför ställer han inga frågor om de maktsymboler Jan Björklund pryder sig med? Tills det slår mig att Anders själv är likadant klädd. Här står de alltså, två uniformerade män med makt och inflytande, blinda för sina egna attribut, fixerade vid en slöja.

Modern föräldraförsäkring

Just nu pågår en statlig utredning vars arbete jag kommer att följa med stort intresse, nämligen Utredningen om en modern föräldraförsäkring. Medialt uppmärksammades utredningen i höstas, eftersom den bland annat hade i uppdrag att snabbt föreslå begränsningar för föräldrar som kommer till Sverige med barn.

Men utredningen har ett långt vidare uppdrag. Man ska bland annat

  • Analysera och föreslå de åtgärder som behövs för att uppnå en jämn fördelning mellan föräldrarna av föräldraledighet, föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.
  • Identifiera problem och undersöka möjligheterna för olika familjekonstellationer att använda föräldraförsäkringen och vid behov föreslå förändringar.

Bakgrunden är förstås det ojämna uttaget – och att synen på vad en familj är har ändrats under åren. Vad som ur min synpunkt känns betryggande är att principen om barnets bästa och barnets rätt till omvårdnad och kontakt med sina föräldrar ska vara vägledande

Vad som också är bra är att utredningsuppdraget getts till Lars Arrhenius, som tidigare varit både Barn- och elevombud (BEO) och generalsekreterare för organisationen Friends. Lars har skrivit förordet till min bok Förskolebarnets mänskliga rättigheter, och jag känner honom som kunnig, engagerad och med tydligt barnrättsfokus i allt han gör. Runt honom finns en lång rad sakkunniga och experter, listade på utredningen hemsida. Uppdraget ska vara slutfört i oktober 2017.

Ett fräscht grepp som man tagit är att låta de olika experterna blogga på utredningens hemsida.Lars-och-Lars-31-1100x825 Först ut är LO:s utredare Joa Bergold. Och så har man också startat den så kallade Föräldraförsäkringspodden. Här fick jag förtroendet att vara Lars Arrhenius första samtalspartner. Det blev ett fint samtal, tycker jag. Vi hann komma in på flera av de möjligheter och svårigheter som jag haft anledning att fundera över under åren. För det här är inga lätta frågor!

Du kommer direkt till podden genom att klicka på länken här nedan! Lyssna – och hör gärna av dig med synpunkter till utredningen direkt! Kontaktuppgifter finns på utredningens hemsida.

Föräldraförsäkringspodden

Bilden är tagen av Bengt Hansell

Vid Flackarps mölla

Vid Flackarps mölla

En dag i mitten av februari går jag en promenad bort till Flackarp. Vid möllan intill den gamla kyrkogården stannar jag och sätter mig på en bänk, vänd mot solen. Här var det kafé i somras. På bordet framför mig får jag syn på en liten snöskulptur. Visst är det en ekorre? Det är flera grader varmt, snön smälter, snart finns ingenting kvar av konstverket.

Ingenting kvar … allt finns ju kvar! Snön blir till vatten som snart återgår till kretsloppet. Kanske används vattenmolekylerna till nya snöskulpturer någon annanstans. Eller till att ge olivträd och slåtterblom möjlighet att växa och berika oss.

Hemma på nattygsbordet ligger Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Konsten-att-bli-gammalSchmid (i fin översättning av Peter Handberg). En underfundig liten bok som jag känner mig hemma i. Ett viktigt begrepp för Schmid är jämnmod. Han beskriver tio steg på vägen mot detta jämnmod, ett slags fördragsamhet med livet som det är. Jag har just kommit till det tionde steget som handlar om jämnmod inför döden:

Jämnmod är känslan och tanken att veta att man är trygg i en oändlighet som det inte spelar någon roll vad den bär för namn. Viktigare är att kunna försona sig med ändligheten under den tid då slutet närmar sig, kanske till och med på ett barnsligt vis känna en tillit att man tillhör en större helhet, precis som ett barn känner tillit till att det är en del av den värld som det kommer ifrån.

Det får gärna bli vår nu.

Mer fokus på nyanlända barns hälsa

Den här veckan håller vi tummarna. Barnombudsmannen har kallat Migrationsverket, IVO och Socialstyrelsen till ett möte kring nyanlända barns hälsa. Och riksdagens socialutskott kommer också att ha en överläggning med ett antal myndigheter. De självmord bland ensamkommande som det rapporterats om har säkert skyndat på processen.

I Sydsvenskan idag finns en viktig artikel av barnpsykiatrikerna Karima Assell och Björn BO Rapport-nyanlanda-barns-halsaRamel: Efter självmorden bland ensamkommande flyktingar – stärk barnpsykiatrin.

Och samtidigt har Magnus Kihlbom och jag en annan artikel införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt: Låt inte flyktingbarnen fara mer illa. De båda artiklarna har lite olika perspektiv och kompletterar varandra bra.

Idag släpper också Barnombudsmannen rapporten Nyanlända barns hälsa. Den bygger på intervjuer med närmare 600 barn samt på en enkät till ett tusental skolsköterskor. Inte minst ger den en bra bild av hur man inom elevhälsan ser på de här frågorna. Rapporten kan laddas ner här.

Här behövs både mer resurser och bättre samordning. Men det räcker inte. Vi avslutar vår artikel i Svenska Dagbladet med orden:

Vi utgår därför ifrån att åtgärder nu snabbt vidtas för att få en säkrare bild av läget och för att förhindra att fler barn kommer till skada. Våra professioner är beredda att ta sin del av ansvaret. Men ska vi klara det krävs lagstiftning, rättspraxis och myndighetsutövning präglad av humanitet, tydligt barnperspektiv och respekt för mänskliga rättigheter.

Tillägg 15/2 2017 kl 15

Det möte som Barnombudsmannen kallat till ägde rum idag. Ett första referat från det mötet finns i nu på Dagens Nyheters hemsida. Mest anmärkningsvärt är de siffror som Socialstyrelsen presenterade, byggda på en rundringning i början av denna vecka till 50 slumpvis utvalda kommuner. Läs mer om den här! De som svarat känner till 3 fullbordade självmord och 68 självmordsförsök i den aktuella gruppen under år 2016 – 2017. I 50 kommuner – det finns 290. Och kopplingen till asylprocessen tycks vara alldeles klar.

I DN-artikeln pekar BO Fredrik Malmberg på några angelägna åtgärder. Frågan är hur långt de räcker. Det här är också i högsta grad en politisk fråga, och det blir därför nu av största vikt att se hur riksdagens socialutskott senare i veckan kommer att hantera den.

Tillägg 15/2 2017 kl 22

Barnombudsmannens summering av dagens överläggningar med BO:s egna åtaganden och synpunkter kan nu läsas här.

När medkänsla kriminaliseras

Idag talas och skrivs det mycket om medkänsla. Eller ”compassion” som det numera kallas. Och jag tänker på vad som hände Lisbeth Zornig Andersen och Fredrik Önnevall.

När jag i tonåren kom i kontakt med bibeln och evangelierna – ingen tog mig till kyrkan när jag var barn – fick jag höra berättelsen om den barmhärtige samariern. Jag förstod den direkt. För där jag växte upp – om du var lycklig nog att ha bil och fick se någon gå längs vägen var det självklart att stanna och erbjuda skjuts.

Så skriver (i min översättning) Lisbeth Zornig Andersen, Danmarks tidigare Den barmhärtige samaritenbarnombudsman, i en ovanligt tänkvärd essä i tidskriften Granta den 7 december 2016. Lisbeth hade i början av september 2015 varit på ett uppdrag i närheten av Rødby. På hemvägen hamnade hon mitt i den enorma flyktingström som till fots var på väg norrut. En syrisk mamma med två barn i femårsåldern såg trött ut. Lisbeth stannade och frågade om de ville ha skjuts, något de tacksamt tog emot. För säkerhets skull hörde också Lisbeth med en polis om det var okej att hon tog upp familjen i bilen, och han nickade bara trött.

Familjen var på väg till Helsingborg, där barnens pappa och en bror väntade på dem. De fick nu följa med till Lisbeths hem i Köpenhamn, där de fick lite mat innan Lisbeths man körde familjens medlemmar till stationen och satte dem på ett tåg till Sverige.

Lisbeth har nu blivit dömd till 45 000 danska kronor för människosmuggling. Hon skriver:

Den danska statskyrkan är protestantisk, och vi kallar oss själva kristna. För våra barn berättar vi om den barmhärtige samariern som inte vände ryggen till. Av våra immigranter kräver vi att de ska tillägna sig danska värderingar. Hur ska de då förstå att vi i Danmark bestraffar människor för medkänsla?

För bara några dagar sedan fälldes Fredrik Önnevall i Malmö tingsrätt. Brott: människosmuggling. Tillsammans med två kolleger hjälpte han den 15-årige Abed ur en svår och farlig situation i Grekland och erbjöd honom skjuts till Sverige, där pojken hade släktingar. I en intervju med Dagens Nyheter säger Fredrik:

Jag och mina kolleger var de enda som kunde ändra hans situation. Det handlade om vad jag som medmänniska i grunden skulle kunna leva med. Hade jag sagt nej hade det varit med vetskapen att jag lät bli att sträcka ut en hand till en pojke som vädjade om hjälp.

Så hur är det nu med ”svenska värderingar” – vem står för dem idag? De böcker om ”compassion” som kommer ut nu handlar till stor del om ”självmedkänsla”. Den behövs kanske också. Men den kollektiva självmedkänsla vi numera ägnar oss åt börjar kännas svår att stå ut med. Vem eller vilka är det som ligger där vid sidan av vägen? Är det vi?

Tillägg den 14/2 2017

Berättelsen om den barmhärtige samariern finns i Lukasevangeliets 10:e kapitel, vers 25 – 37. Du som inte har en bibel tillgänglig kan klicka på länken här nedanför, så får du texten direkt.

Den barmhärtige samariern

På tunn is

Slottsparken 20170211

Jag vandrar genom Slottsparken i Malmö. Det är februari, vindstilla, lite krispig luft och temperatur strax under noll. Så blir jag stående vid en av dammarna. Tunn is, skyltar varnar för att beträda den. Men där ute sitter fåglarna, blick stilla, som om de inte vågar röra sig av rädsla för att gå genom isen.

Plötsligt är det inte fåglar jag ser, utan barn. Ensamkommande från främmande länder. Nu sitter de här på vår tunna is. Stilla i oviss väntan. På vad då? På riktig vinter med fastare is? På vår, islossning, värme och möjlighet att simma?

Åtminstone tre har inte orkat vänta längre. De försvann i det iskalla vattnet. Och vi var inte där.

En kämpe har lämnat oss

Dagens DN ligger på mitt köksbord, och jag blir så ledsen när jag möter din blick. Du20170208_080732 behövs ju nu, Hans, fattar du inte det? Jo, visst fattar du, men vissa öden rår inte ens en kämpe som du på.

Det var någon gång på 1970-talet jag först lärde känna dig. Jag jobbade på socialmedicinska institutionen i Uppsala, och när min chef och mentor Ragnar Berfenstam tog ledigt fick jag rycka in som tillförordnad professor. Och där, på kursen i socialmedicin, dök du upp. Och du märktes! Redan som student var du både påläst och … kanske inte påstridig … men PÅ som man säger idag. Då hade du redan läst en kurs i socialmedicin i Indien.

Du påminde mig om den här tiden när vi sågs för några år sedan. Jag hade inspirerat dig, sa du. Men det var nog mer ett uttryck för den generositet som utmärkte dig. Du ville dela med dig. Sån var du. Professor, världsmedborgare, estradör och helt vanlig Uppsalagrabb från Luthagen, allt i ett.

”Du har fel, och jag har rätt!” blev en av dina mest kända repliker. Från det där samtalet med den danske journalisten då du lade upp din sko på bordet. Självrättfärdighet? Inte alls. Du hade ju rätt! Om att barnadödligheten faktiskt är på väg ner. Om att Europa har plats för fler flyktingar. Och om den stora medelklass runtom i världen som inte behöver och inte heller vill ha bistånd men som kräver respekt och utveckling på mer jämlika villkor.

Ja, du hade mycket kvar att ge och vi hade behövt dig. Din erfarenhet och din glöd. Men du har gjort avtryck! Jag känner många ungdomar som har dig som förebild. De ger sig inte. Aldrig!