Mäns skuld och mäns ansvar

Vågen efter #metoo sveper fram med oförminskad kraft. Ledande män faller som käglor. Vi som ännu står någorlunda upprätta lyssnar, funderar och försöker ibland formulera oss.

Det möte jag skrev om i mitt föregående inlägg ägde rum i Domkyrkoforum i förrgår kväll. Det blev ett fint samtal, lett av Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lund. Maria Isberg, präst i S:t Petri kyrka i Malmö, såg #metoo och #vardeljus som en enastående möjlighet för kyrkan att ändra på de strukturer som håller kvinnors erfarenheter och berättelser tillbaka. Hennes kollega Jessica Menzinsky berättade om de #metoo-gudstjänster man börjat med i S:t Petri. Och Eva Wulff, stiftskonsulent i Lund berättade utifrån den erfarenhet hon har som kontaktperson för personer som utsatts för sexuella trakasserier eller andra kränkningar. Kent Wisti och jag, som egentligen skulle ha samtalat om att vara man idag, satt tysta i publiken men deltog i de gruppsamtal som följde. Själv kände jag mig bekräftad i att vi fattat rätt beslut när vi den här gången steg ner från scenen för att lyssna i stället.

Men visst behöver vi män nu efter hand komma in i samtalet. Frågan är bara hur det ska ske. Jag tänker på mina erfarenheter från 1993, då jag var med och bildade Manliga nätverket, mot mäns övergrepp. Det som sedan utvecklades till föreningen Män för jämställdhet, eller bara MÄN. Vi fick mycket kritik då, främst från andra män. Varför skuldbelägga alla män, när det bara var några få som utförde övergreppen?

Vårt vanligaste svar var att det var skillnad på skuld och ansvar. Ingen ska skuldbeläggas för något en inte har gjort. Men eftersom män är så kraftigt överrepresenterade när det gäller våldsbrott av alla slag har vi som män ett ansvar för att tillsammans reflektera över varför det är så och vad som kan göras för att ändra på det hela.

Den ledare som Ivar Arpi idag skrivit i Svenska Dagbladet under rubriken Ondskan är en man är nästan spöklikt lik den kritik vi mötte då för snart ett kvartssekel sedan. Arpi avslutar sin artikel med orden:

Men detta kollektiva skuldbeläggande, och skuldpåtagande, minskar paradoxalt nog skuldbördan för dem som faktiskt har begått övergrepp, och ökar den för dem som inte har gjort det. Det är konsekvensen av att placera synden hos män som kollektiv.

Jag tror Ivar Arpi har fel. Efter alla de vittnesmål som nu publicerats i de olika uppropen tror jag inte det räcker med att tala om mäns ansvar. Vi måste nog också vara beredda på ett mått av kollektivt  ”skuldpåtagande”. För att vi inte varit mer vaksamma utan låtit detta pågå. Och i en sådan omfattning.

Just nu ska vi nog mest lyssna. Sedan måste vi börja reflektera tillsammans på nytt. Män emellan. Men främst i goda samtal mellan kvinnor och män. Ny tillit måste byggas. Det kommer att ta tid. Men vad har vi för alternativ?

I spåren efter #vardeljus

Ett av alla de upprop som kommit efter #metoo är det som författats av ett antal kvinnor inom Svenska kyrkan. Det har fått namnet #vardeljus, och Kyrkans Tidning har förmedlat det till oss alla, tillsammans med alla vittnesmål som offentliggjorts efter hand. Det är tung läsning som knappast kan lämna den oberörd som orkar läsa igenom alltsammans. SÅ mycket att reflektera över!

Ett problem för min egen del var att jag sedan länge var kontrakterad för ett samtal i Domkyrkoforum här i Lund den 6 december på temat Att vara man idag. Tillsammans med prästerna Kent Wisti och Jonas Persson. Det kändes till slut helt omöjligt att genomföra detta just nu, och efter samråd med mina samtalspartners sände vi därför igår nedanstående brev till arrangörerna S:t Lukas, Lunds domkyrkoförsamling och Sydsvenskan:

Den 6 december skulle ett samtal på temat Att vara man idag och med vår medverkan äga rum på Domkyrkoforum i Lund. Arrangörer är Sydsvenskan, S:t Lukas i Lund och Lunds domkyrkoförsamling. Planerna för samtalet drogs upp i augusti. Sedan dess har mycket hänt. Kampanjerna #metoo och #vardeljus har helt ändrat förutsättningarna för det samtal som var planerat. Kampanjerna pågår fortfarande, nya vittnesmål publiceras dagligen.

Som män ser vi det som både respektlöst och ansvarslöst att just nu offentligen och oss emellan föra ett samtal om dessa frågor. Alla de kvinnor som nu tar till orda måste först på tala till punkt. Vår uppgift är då inte att ignorera, dvs hålla vårt samtal som om ingenting hänt. Inte heller att mansplaina, dvs att efter ha lyssnat till en del av budskapen ta ordet och börja reda ut och förklara. Inte heller att tupprepa, dvs att instämma i allt som sagts i uppropen, påpeka att vi själva alltid tyckt så, att vi tar avstånd från dessa män som betett sig illa och att vi är glada för det stöd vi nu fått i vårt fortsatta arbete med de här frågorna. Nej, vår uppgift är att nu lyssna, och att lyssna mycket noga, med full koncentration.

Vi har därför gemensamt beslutat att avstå från medverkan den 6 december. Vi skulle önska att den tiden i stället ställs till förfogande för de kvinnor i Lund som undertecknat uppropet #vardeljus, där de får berätta om denna aktivitet som vi ser som något av det viktigaste som hänt i samhället och i kyrkan på mycket länge. Om det kan ordnas på det sättet kommer vi att finnas på plats för att lyssna och lära. Sedan vi gjort det och mer i detalj studerat innehållet i alla de vittnesmål som nu läggs fram är vi beredda att någon gång under våren 2018 återkomma med ett samtal av det slag som nu var planerat. Vi är övertygade om att det samtalet då kommer att bli långt mer konstruktivt och meningsfullt än om vi skulle försöka föra ett nu.

Lund den 27 november 2017

Lars H Gustafsson         Jonas Persson                Kent Wisti

Nu är det bara att hoppas att detta uppfattas på rätt sätt. Vi vill inte dra oss undan ansvaret. Vi vill gärna ha det här samtalet. Men vi vill lyssna och reflektera först.

Tillägg den 2/12 2017

Nu är det klart: Programmet den 6/12 i Domkyrkoforum har ändrats. I stället för det planerade samtalet mellan Kent Wisti, Jonas Persson och mig blir det nu ett samtal mellan stiftskonsulent Eva Wulff samt Maria Isberg och Jessica Menzinsky, båda präster i Malmö. Samtalet leds av domkyrkokaplan Lena Sjöstrand.

Det samtalet ser jag verkligen fram emot. Mer information finns här.

Läkaren som statens hjälpreda

Idag utkommer årets femte nummer av Socialmedicinsk tidskrift. Här finns en lång rad SMT Nr 2017artiklar av stort intresse, inte minst för oss som på olika sätt engagerar oss för barn på flykt. En artikel handlar om nyanlända barns hälsobehov, en annan om den sjukvård som bedrevs på Stockholms Central hösten 2015 och en tredje om vården av finska sjuka barn i Sverige 1942 – 1949 – och om spelet kring de 70 000 finska krigsbarnen. Se mer om allt detta här.

Alla artiklar på Socialmedicinsk tidskrift är fritt tillgängliga utan särskild inloggning!

Själv bidrar jag med en artikel som fått titeln Läkaren som statens hjälpreda – om yrkesetik och mänskliga rättigheter. Jag tar där upp frågan om läkares medverkan vid åldersbedömningar och tvångsavvisningar och hur vi ska se på sådana uppgifter och åtaganden utifrån yrkesetiska utgångspunkter. Svåra ställningstaganden men viktiga att reflektera över.

Min artikel kan laddas ner här.

Kärleken, musiken och åldrandet

Den enda fördelen med att ligga sjuk några dagar är att högen med böcker på nattygsbordet blir lite tunnare. Också böcker som kräver lite extra energi kan få en chans. Om febern inte är för hög och allmäntillståndet inte alltför nedsatt.

Alltså började jag läsa Kazuo Ishiguros Nocturnes. Jag har tidigare inte hört till dem Nocturnessom kastat mig över av mig tidigare olästa nobelpristagare. Men så hände något när Patrick Modiano fick priset. Jag läste – och blev överväldigad. Nu har jag säkert läst närmare tio av hans romaner och har just beställt den som senast översatts till svenska, Straffeftergift.

Så då tänkte jag att jag skulle ge Ishiguro samma chans. Som så många andra hade jag sett filmen Återstoden av dagen men inte läst boken. Men när jag så läste vad olika litteraturvetare skrev om hans olika verk fäste jag mig snabbt vid Nocturnes. Nu har jag läst. Och det är bara ett bekänna: Det blev en riktigt stor läsupplevelse för mig!

Nocturnes består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Men i samtliga berättelser finns ett likartat tematiskt material, som varieras på olika sätt. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång. Det märkliga är att den vemodsfulla sinnesstämning som lätt infinner sig vid läsandet aldrig helt får ta över. Här finns samtidigt en tillbakahållen humor och en ömsinthet i människoskildringen som gör åtminstone mig varm om hjärtat.

Allra mest berörd blir jag nog av den sista berättelsen i boken, Cellists. Kanske inte så konstigt, eftersom jag i min ungdom spelat cello själv. Här funderar Ishiguro över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Mer vill jag inte berätta. Boken är full av överraskningar. Jag läste den på engelska, men jag ser att boken nu kommit också i svensk utgåva, Nocturner, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Mina åtta råd om barnuppfostran

Idag finns en artikel i Expressen om mina åtta råd om barnuppfostran. I artikeln berättas om Lisa Brundell som hade fött sitt andra Växa inte lydabarn och då fick med sig hem en lapp med råden. Hon gillade dem och och lade ut dem på Facebook, där de snabbt fick spridning. Så roligt!

Råden är hämtade från min bok Växa – inte lyda. Per Johansson, min redaktör på Norstedts, kom på att vi kunde utforma dem som en hustavla. Man kan lätt ta loss det lösa omslaget till boken, vända det ut och in och sätta upp det på väggen eller kylskåpsdörren. Boken finns i bokhandeln. Jag har också själv läst in den som ljudbok.

I Expressen återges råden i förkortad form. Och i den version som nu spritts på Facebook har ett lustigt fel insmugit sig i råd nummer 4. I min ursprungliga version sägs att ett barn behöver ”en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på”. Ordet ”storsten” är nog lite norrländskt. Det är helt enkelt en stor sten! Typ ett så kallat flyttblock. När vi bodde på Ljusåker i Västerbottens inland fanns en sådan härlig storsten på gården, och där satt barnen ofta uppflugna med utsikt ut över hela dalen. Men i Facebookversionen har det blivit en ”skorsten” – och på en sådan ska kanske barnen ändå inte vara!

Så här kommer nu originalversionen:

Tro alltid barnet om gott!
Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!
Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har hur mycket tid som helst!
Finn en återkommande stund, till exempel strax innan barnet somnar, och låt den bli helig!
 Läs, berätta och sjung!
Läs för barnet varje dag! Berätta egna sagor, historien om dig själv och om hur det var när barnet var litet! Sjung de sånger du hörde som barn – och gärna några nya!
Lek – och låt barnet leka!
Lek gärna tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand! Ge det en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på!
Respektera ditt barns integritet!
Erkänn barnets rätt att ha sina tankar och drömmar i fred! Kräv inte full insyn i barnets liv, minnen eller framtidsplaner! Läs aldrig barnets brev eller dagbok!
Ha så få fasta regler som möjligt – men gott om tålamod!
Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!
Bevaka barnets rätt till en känsla av värdighet och värde!
Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet, och låt ingen annan göra det heller! Be om förlåtelse om du gör bort dig!
Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskolan och skolan!
Lär känna och respektera andra barn än ditt eget så kommer du att bli känd och respekterad tillbaka!

Konsten att kontakta en vårdcentral

För någon vecka sedan var jag med om en mindre operation. En hudförändring skulle tas bort för säkerhets skull. Allt gick bra, och jag blev ombedd att kontakta min vårdcentral för att ta bort stygnen. Och nu börjar det snart bli dags.

Jag tänker på hur det gick till på den vårdcentral i Härjedalen som jag jobbade på en gång för länge sedan. Då dök den som ville få stygn borttagna upp på morgonen och satte sig i distriktssköterskans väntrum. Visst kunde hen få vänta en stund, men det fanns alltid någon att prata med. Och stygnen togs bort!

Idag är det lite krångligare. Jag ringer upp min vårdcentral för att beställa tid och möts av ett telefonsvar som berättar vart jag i stället bör ringa om jag vill komma till en specialistmottagning eller om jag vill bli vaccinerad mot vissa sjukdomar. Så erbjuds jag ett knappval. Alternativ 5 är just tidsbeställning. Jag får fram mobilens knappsats och trycker på femman.

Efter en stund kommer en ny röst. Nu får jag välja mellan att vänta kvar (vilket kan ta sin rundliga tid) eller bli uppringd vid en tid som jag själv väljer. Det senare låter ju bra, så jag väljer det alternativet. Jag uppmanas då att avsluta samtalet och invänta ett sms med vidare instruktioner.

Några minuter senare anländer sagda sms. Här finns en länk som jag ska klicka på. När jag gjort det uppmanas jag att legitimera mig via Bank-ID, som jag lyckligtvis har installerat i telefonen. När det är gjort ombeds jag att vänta – jag ska kopplas vidare. Efter någon minut kommer jag till ett frågeformulär. Jag ska först ange anledningen till att jag söker. Några huvudalternativ anges, men inget av dem passar. Jag får då skriva orsaken med egna ord. ”Ta bort stygn”, skriver jag. Men det alternativet är inte giltigt så jag uppmanas att försöka på nytt. ”Stygn”, skriver jag – utan framgång.

Jag erbjuds då en alfabetisk lista över giltiga orsaker till att söka vård. Där finner jag ”hud” som alternativ och klickar på det. Här får jag på nytt välja, och eftersom jag inte ser något om att ta bort stygn chansar jag på ”eksem och andra förändringar”. Nu funkar det, och jag kommer vidare till ett antal frågor om vilka besvär jag har. Jag skriver att jag bara vill ta bort några stygn. Då kommer frågor om det är något särskilt som jag oroar mig för eller om jag har några speciella förväntningar inför besöket. Jag skriver ”nej”.

Jag får ett tack för att jag fyllt i alla uppgifter och kommer nu till en sida där jag får välja mellan olika tider att bli uppringd på. Klockan är 09.20 på morgonen, så jag väljer första bästa tid som är 09.50. Slut.

Efter en stund anländer ett nytt sms: Jag kommer att bli uppringd omkring kl 09.54. Kl 10.18 kommer signalen – och där finns nu en alldeles levande röst i form av en vänlig distriktssköterska:

”Hej, jag ser att du lämnat en så bra beskrivning här, så jag har egentligen inga fler frågor. När vill du komma?”

Vi kommer snabbt överens om en tid. Men jag blir sedan sittande en stund och funderar över artikeln på DN Debatt i förrgår, Var femte äldre stängs ute i det nya digitala samhället. Vi som fortfarande är ”knapphändiga” klarar oss bra, även om det kan kännas krångligt ibland. Men för dem som varken har dator eller smartphone hoppas jag vårdcentralen kan erbjuda andra smarta genvägar. Som att helt enkelt komma dit på morgonen, sätta sig i väntrummet och be om hjälp.

Kris för barnets rättigheter

Mitt förra inlägg handlade om den lagrådsremiss som regeringen sänt som förberedelse inför en proposition om att göra barnkonventionen till svensk lag. För en dryg vecka sedan kom Lagrådets svar. Inte helt oväntat sätter Lagrådet tummen ner. Förslaget sågas jäms med fotknölarna. Jag har respekt för att rådet kommer till den slutsatsen. Men jag har svårt att smälta att en juridisk instans på den nivån gör det med så slarvig argumentering och i en så nedlåtande, för att inte säga raljant ton. Läs gärna och gör din egen bedömning! Utlåtandet kan laddas ner här.

Frågan är vad regeringen tänker göra nu. Jag hoppas fortfarande på att konventionen kan bli lag. Men jag håller med Lagrådet om att det inte räcker med det. Så mycket mer måste göras. Sedan kan man diskutera i vilken ordning det ska ske.

Ibland känns det som om hela frågan om barnets rättigheter har hamnat i bakvatten. Eller gäller det mänskliga rättigheter över huvud taget? Vi får allt fler rapporter om hur barnets grundläggande rättigheter kränks på ett minst sagt upprörande sätt. Igår kom till exempel en ny rapport som utarbetats av UNICEF tillsammans med IOM (International Organization for Migration). Den har fått namnet Harrowing Journeys (Hemska resor) och handlar om vad de barn och ungdomar som kommer med båtar över Medelhavet kan råka ut för.

Det är en både initierad, läsvärd och omskakande rapport. Den visar bland annat attHarrowing_Journeys_Children_and_youth_on_the_move_across_the_Med riskerna för sexuella kränkningar och handel med barn är mycket vanligare på rutten via Libyen till Italien än på rutten via Turkiet till Grekland – och att det främst är de ungdomar som kommer från området söder om Sahara som råkar riktigt illa ut. Rapportförfattarna menar att rent rasistiska motiv finns med som en viktig orsak till det.

I rapporten beskrivs den sexpunktsplan som UNICEF antagit för arbetet med barn på flykt. Här kort sammanfattad och min översättning:

  • Skydda barn på flykt från exploatering och våld.
  • Sluta ta barn på flykt i förvar och skapa barnvänliga boendealternativ.
  • Håll ihop familjerna och se till så att alla barn blir registrerade och får legal status.
  • Ge alla barn på flykt, oavsett status i övrigt, rätt till skolgång samt till hälso- och sjukvård.
  • Öka ansträngningarna för att undanröja orsakerna till att barn tvingas på flykt.
  • Bekämpa främlingsfientlighet och diskriminering.

Låter självklart. Men är det långtifrån. Hela rapporten kan laddas ner här.