De efterkommande

Allhelgonahelg. Alla ljus på kyrkogården. Max von Sydow läser Karlfeldts Vinterorgel som Dagens dikt. Pappa läste den för oss så länge vi fanns i huset: Ditt tempel är mörkt/ och lågt är dess valv/ Allhelgonadag.

I år har jag haft annan allhelgonalektyr. Den sydkoreanska författaren Han

Kangs Den vita boken (Natur och Kultur 2019). Hon vandrar runt i ett vintrigt Warszawa och tänker på sin äldre syster som bara fick leva några timmar och som hon därför aldrig fick träffa. Men som kanske just därför blivit så viktig och samtidigt undflyende för sin känsliga lillasyster. Som nu söker språk för sin saknad i korta prosalyriska betraktelser kring allt som är vitt. En recensent, Deborah Levy i The Guardian, har liknat boken vid en sekulär bönbok. Också jag tycker mycket om den. Här finns en lågmäld intensitet och en meditativ stillhet som verkligen närmar sig bönens form ibland.

Han Kang är inte ensam om att beröra det här temat. Själv tänker jag på Per Agne Erkelius Efterträdaren (Norstedts 1992) som var den bok som en gång öppnade mina ögon för Erkelius särpräglade författarskap.

Boken handlar om Leonard, eller Leo som han oftast kallas, som föddes några efter att hans äldre bror Joel omkommit i en olycka. Joel – Leo … ett spegelvänt namn. Leo känner sig verkligen som en efterträdare, av sina föräldrar ständigt jämförd med sin bror. En jämförelse som han oftast upplever vara till broderns fördel. Leo är 56 år när romanen börjar, och vi förstår snart att tankarna på Joel kommit att prägla Leos hela liv.

I min senaste bok, Vid orgeln Diderik Buxtehude (Artos 2019), berättar jag att Diderik, som levde under åren 1637 – 1707, tillsammans med sin hustru Anna Margaretha fick sju döttrar, vara fyra dog i tidig ålder. Två av de efterkommande, Helena och Anna Sophia, fick bära samma namn som deras redan döda syskon tidigare haft. Så var det ofta i äldre tider, också här i Sverige. Det måste ha inneburit att känslan av att vara en efterträdare stärktes. än mer.

Den som vill läsa en riktigt ömsint och milt humoristisk skildring av hur det är att komma efter ett syskon som inte längre lever får inte heller missa Ulf Starks Min syster är en ängel (Alfabeta 1996), underbart illustrerad av Anna Höglund. Själv tycker jag den hör till Starks & Höglunds bästa och mest berörande böcker. Livsvisdom för både barn och vuxna.

Böcker med ljus som behövs den här tiden.

En vecka i Sankt Lars tecken

Som jag nämnt i min föregående bloggnotis kommer den kommande veckan att gå i Sankt Lars tecken. Eller för att vara mer precis: Den gamla kyrkogården som en gång hörde till Sankt Lars sjukhus i Lund kommer att uppmärksammas i flera olika sammanhang. Först den 7 oktober vid en kyrkogårdsdag i Ringsjö, sedan den 10 oktober kl 18 vid en temakväll om Sankt Lars sjukhus på Arkivcentrum Syd. Och söndagen den 13 oktober blir det så en lyktvandring ut till kyrkogården med samling utanför domkyrkan kl 17. Alla som vill vara med är välkomna.

Den 11 december 1895 begravdes den första patienten på kyrkogården, den blott 21-åriga Jenny Maria Ringström från Norrköping. Sedan jag började engagera mig för kyrkogårdens historia har jag alltid undrat vem hon var. Nu har jag tagit reda på mer. Och det som jag fått veta har verkligen skakat om mig. Ett stycke kvinnohistoria som sällan berättas.

Du finner den skrift som jag sammanställt genom att klicka på länken nedanför bilden. Läs och begrunda. Och lägg särskilt märke till mina avslutande ord.

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2019/10/Jenny-Marias-levnadshistoria.pdf

Rallarkyrkogården i Tornehamn

För några veckor sedan besökte Gunnel och jag Rallarkyrkogården i Tornehamn. Det blev en stark upplevelse. Inte minst mot bakgrund av vårt arbete för att bevara Sankt Lars gamla sjukhuskyrkogård i värdigt skick – se vår rapport om detta här.

Vi har nu utformat en liten rapport med bilder om vårt besök på Rallarkyrkogården. Du kan ladda ner den genom klicka på länken nedan. Vi menar att Kiruna pastorat här visar hur man utan stora åthävor kan vårda en gammal kyrkogård, som också fungerar som kulturminne, på ett både pietetsfullt och värdigt sätt.

Den 7/10 kommer jag att berätta om Sankt Lars-kyrkogården vid en temadag om kyrkogårdarnas många funktioner i Skånes hembygdsförbunds regi. Och den 10 oktober blir det en temakväll om Sankt Lars sjukhus på Arkivcentrum Syd i Lund då jag också medverkar, tillsammans med Malin Appelquist, överläkare i psykiatri samt arkivarien Krister Hansson.

Och långsamt rör det sig framåt när det gäller frågan om hur Sankt Lars kyrkogård ska tas om hand framöver. En antikvarisk undersökning är snart klar och sedan får vi se. Jag återkommer om detta.

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2019/09/Rallarkyrkogården-i-Tornehamn-1.pdf

Vandringens dag

Gearggevággi

Idag är det Vandringens dag. Får STF som man vill kommer den 14 september också i fortsättningen att vara en dag för vandring – se mer om det på STF:s hemsida!

För mig får vandringen nog ändå vara idag, eftersom jag nyss är tillbaka i Lund efter en resa till Tromsö, Björkliden och Jokkmokk. Tillsammans med min livs- och vandringskamrat Gunnel gick jag bland annat en tur upp till Rissajávri, Den blå sjön, ofta kallad Trollsjön. Leden startar vid Låktatjåkka hållplats och följer sedan ett par bäckraviner upp på kalfjället.

Väl på fjället gick vi på skrå längs dalen Gearggevággi, ett märkligt rasområde, enligt uppgift Norra Europas största. Innan vi så efter en ganska brant stigning kom fram till sjön. En sträcka på en dryg halvmil, inte fullt så enkel att gå som vi först hade trott. Men mer än väl värd besväret.

För Rissajávri är verkligen en trolsk sjö, ständigt skiftande i färg. Hit kommer vi gärna tillbaka. Visst behöver vi vandra – inte bara på Vandringens dag.

Rissajávri

Till minne av Jesper Juul

Den 26 juli vandrar jag runt med några vänner på kyrkogården i Skarhult, då min mobil surrar till. En journalist på SVT Nyheter berättar att Jesper Juul är död och vill ha min kommentar. Det hela känns alldeles overkligt. Jesper … jag vet ju att han varit sjuk sedan en tid. Men ändå – han är yngre än jag och borde förstås ha fått fortsätta flera år till både som författare och som nyckelperson inom organisationen Family Lab . Jag försöker samla ihop mig för att säga något till journalisten, och när jag sedan läser vad jag tydligen sagt (se här) känns det ändå inte alldeles fel. Men jag vill lägga till några saker.

I intervjun med SVT Nyheter kallar jag Jesper ”en god vän”, trots att jag bara

träffat honom ett fåtal gånger. Men så kan det vara ibland. Jag har följt honom sedan hans kanske mest kända bok, Ditt kompetenta barn, kom ut på svenska 1997. Av de böcker han sedan gett ut är det några som jag personligen haft särskilt stor glädje av:

1999 kom Här är jag! Vem är du? som på få sidor sammanfattar Juuls syn på det vi brukar kalla gränssättning. Från 2003 är Relationskompetens – i pedagogernas värld där Jesper samarbetat med Helle Jensen. Och två år senare, 2005, kom så Livet i familjen.

En av anledningarna till att jag följt Jesper Juuls författarskap så noga och att jag haft stor glädje av de samtal vi haft är förstås att vi skriver om samma frågor. Det vi gemensamt och med viss förvåning konstaterat är att vi ofta kommit till samma slutsatser, trots att vi närmat oss de här frågeställningarna från helt olika håll. Jag är barnläkare och har barnrättsperspektivet som min främsta utgångspunkt, medan Jesper har utgått från sin djupa erfarenhet av familjepedagogiskt arbete.

Om jag ska försöka att kort sammanfatta de av Jespers budskap som betytt mest för mig skulle det kunna bli så här:

Små barn kan och förstår mer än vi tror. Här bygger Juul på solid spädbarnspsykologisk forskning. Den var fortfarande okänd för den stora allmänheten när Juul skrev sin bok om det kompetenta barnet i mitten av 1990-talet.

För att handla rätt i samspelet med barn måste vi fatta varför barnet gör som det gör. Det finns en logik bakom ett barns agerande, och om vi använder vår kunskap och bästa fantasi, vår relationskompetens, går det nästan alltid att förstå.

Barnet behöver förälderns tydlighet – i känsla, ord och handling! Juul förespråkar ett aktivt föräldraskap, där vi som vuxna måste arbeta på att bli klara över våra egna motiv och på att tydligt förmedla till barnet vad vi känner och står för – och varför vi gör det. Gäller också pedagoger!

Barnet är del av ett familjesystem och om familjen i övrigt inte fungerar blir det också svårt för barnet. Utmaningen blir att se barnet som en fullvärdig medlem av familjen och sedan arbeta på att familjelivet i sin helhet ska präglas av lyhördhet, respekt och en rimlig balans mellan de olika medlemmarnas intressen.

Rimliga budskap kan jag tycka. Ändå har Jesper Juul under åren utsatts för mycket kritik. Två angreppslinjer har varit vanligast: Några menar att Juuls tal om det kompetenta barnet ger risk för att barnets förmåga överskattas. Det i sin tur leder då till ett passivt föräldraskap med curlingföräldrar och flumfostran som följd. Den kritiken är, som jag ser det, orättfärdig. Vilket var och en som bemödar sig om att läsa vad Juul faktiskt skrivit borde kunna upptäcka själv.

En annan kritik är att Jesper Juul i sin beskrivning av familjen är fast i ett gammalt könsrollsmönster. Den kritiken har tidigare varit svårare att avfärda, särskilt om man bara läst de första utgåvorna av Ditt kompetenta barn. Det här är också en fråga som vi diskuterat när vi setts. Vi har helt enkelt inte tyckt lika. Men Jespers syn på dessa frågor har förändrats, åtminstone till dels, och i hans senaste böcker finns en ny syn på till exempel pappans roll i familjen.

Jesper Juul är en av dem som i positiv mening betytt mest för en förändrad syn på barn, fostran och familjeliv – både i Norden och i de övriga länder (sammanlagt 13) där Family-Lab nu är verksamma. Och vad vore det för auktoritet som inte också varit omstridd!

För mig har Jesper Juul alltid varit en viktig samtalspartner, också när vi inte samtalat mer direkt. Jag saknar honom redan. Men vet att han har flera efterföljare. Det finns ett viktigt arv att förvalta.

Erövra livet

I sommar har jag läst två självbiografiska barndomsskildringar som verkligen berört mig. De är skrivna av kvinnor som mot alla odds lyckats erövra ett rikt och värdigt liv. Nu blickar de tillbaka på sin barndom och funderar över vad det var som gjorde det möjligt – trots allt. Så långt det gemensamma. Men böckerna är också mycket olika, både till stil och temperament.

Den första boken är Emma Reyes Brev från min barndom (Norstedts 2019) i

Brev från min barndom

översättning av Manni Kössler. Emma Reyes (1919-2003) var en colombiansk konstnär, under senare delen av sitt liv bosatt i Paris. Boken består av tjugotre brev som Emma skrev till en förtrogen vän under åren 1969 – 1997. I breven berättar hon om sin uppväxt som gatubarn i Bogota, som fosterbarn i Guataque och sedan som placerad på ett barnhem i ett nunnekloster. Och, till slut, flykten därifrån.

Det är en rak berättelse utan utvikningar och så mycket reflektioner men med inslag av magisk realism, då hon beskriver den drömvärld hon flyr till för att överleva.

Allt jag fått lära mig

Den andra boken är Tara Westovers Allt jag har fått lära mig (Natur och Kultur 2019) i översättning av Peter Staffansson. Boken har snabbt blivit en internationell bästsäljare och har hyllats av bland andra Barack Obama. Tara Westover är född 1986 och arbetar som författare och historiker. Hon är uppväxt i en tungt fundamentalistisk mormonsk miljö, där hon bland annat inte fick gå i skolan. På ett ungt och spänstigt språk berättar hon om sin långa och mödosamma kamp för ett eget liv, där nyckelordet för henne är utbildning. Hon reflekterar kring all den ambivalens hon hela tiden får brottas med för att både försöka förstå sin familj och stå upp för sig själv, en ambivalens som länge hotar att slita henne i stycken.

Det finns en rad teman som är gemensamma för de båda böckerna: kontrollen och övergreppen i religionens namn, det manliga våldet, vikten av att någon utanför den inre kretsen ser och förstår, fantasins och skapandets kraft och utbildningens avgörande betydelse.

Trots att böckerna skildrar en tidvis rent förfärande verklighet ger de ändå hopp. Den överlevnadskraft som både Emma och Tara visar tar till slut nästan andan ur läsaren. Att de ändå överlevde! Och att de ändå förmått att berätta! TACK!

Författarlycka

Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag var författare. Jag var ju barnläkare, och det kunde väl räcka med det. Att kalla mig författare kändes inte bara onödigt utan dessutom ganska pretentiöst.

Men när jag nu räknar igenom listan på böcker jag haft förmånen att få ge ut ser jag att Vid orgeln Diderik Buxtehude är min 22:a titel, om jag bara räknar dem som jag står som ensam författare till. Till dem kommer ett antal där jag är en av flera upphovsmän. Och medlem i Författarförbundet är jag sedan flera år. Så nu tvekar jag inte längre. Jag är pensionerad barnläkare, nu aktiv som författare. Gott så.

En av de saker som slagit mig när jag trängt in i författaryrkets hemligheter är hur slitsamt det är. Också för en ganska liten bok som den här krävs först massor av timmar med research, sedan själva skrivandet och så den kanske längsta och mest arbetskrävande fasen: redigeringen, finslipningen av språket, alla extra kontroller, samarbetet med förlaget.

Därför är det en sådan stor sak när författarexemplaren anländer i sin låda och

jag för första gången får hålla den nya boken i min hand. Och så de timmar jag idag har fått ägna åt att lägga signerade böcker i olika kuvert som jag skrivit namn och adress på till de utvalda som ska få dem. Det är författarlycka!

Den lyckan tycker jag en författare ska unna sig efter allt arbete! Innan negativa recensioner och dåliga försäljningssiffror möjligen ger smolk i glädjebägaren. Man vet ju aldrig.

Jag önskar jag hade fler författarexemplar att sprida bland vänner och bekanta. Det har jag inte. Men boken är lyckligtvis inte så dyr. Kolla på förlagets hemsida eller på adLibris så får ni se!

Och hör gärna av er om ni läser boken! Personliga läsarreaktioner – det är också författarlycka!

« Äldre inlägg

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑