Läkaren som statens hjälpreda

Idag utkommer årets femte nummer av Socialmedicinsk tidskrift. Här finns en lång rad SMT Nr 2017artiklar av stort intresse, inte minst för oss som på olika sätt engagerar oss för barn på flykt. En artikel handlar om nyanlända barns hälsobehov, en annan om den sjukvård som bedrevs på Stockholms Central hösten 2015 och en tredje om vården av finska sjuka barn i Sverige 1942 – 1949 – och om spelet kring de 70 000 finska krigsbarnen. Se mer om allt detta här.

Alla artiklar på Socialmedicinsk tidskrift är fritt tillgängliga utan särskild inloggning!

Själv bidrar jag med en artikel som fått titeln Läkaren som statens hjälpreda – om yrkesetik och mänskliga rättigheter. Jag tar där upp frågan om läkares medverkan vid åldersbedömningar och tvångsavvisningar och hur vi ska se på sådana uppgifter och åtaganden utifrån yrkesetiska utgångspunkter. Svåra ställningstaganden men viktiga att reflektera över.

Min artikel kan laddas ner här.

Kärleken, musiken och åldrandet

Den enda fördelen med att ligga sjuk några dagar är att högen med böcker på nattygsbordet blir lite tunnare. Också böcker som kräver lite extra energi kan få en chans. Om febern inte är för hög och allmäntillståndet inte alltför nedsatt.

Alltså började jag läsa Kazuo Ishiguros Nocturnes. Jag har tidigare inte hört till dem Nocturnessom kastat mig över av mig tidigare olästa nobelpristagare. Men så hände något när Patrick Modiano fick priset. Jag läste – och blev överväldigad. Nu har jag säkert läst närmare tio av hans romaner och har just beställt den som senast översatts till svenska, Straffeftergift.

Så då tänkte jag att jag skulle ge Ishiguro samma chans. Som så många andra hade jag sett filmen Återstoden av dagen men inte läst boken. Men när jag så läste vad olika litteraturvetare skrev om hans olika verk fäste jag mig snabbt vid Nocturnes. Nu har jag läst. Och det är bara ett bekänna: Det blev en riktigt stor läsupplevelse för mig!

Nocturnes består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Men i samtliga berättelser finns ett likartat tematiskt material, som varieras på olika sätt. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång. Det märkliga är att den vemodsfulla sinnesstämning som lätt infinner sig vid läsandet aldrig helt får ta över. Här finns samtidigt en tillbakahållen humor och en ömsinthet i människoskildringen som gör åtminstone mig varm om hjärtat.

Allra mest berörd blir jag nog av den sista berättelsen i boken, Cellists. Kanske inte så konstigt, eftersom jag i min ungdom spelat cello själv. Här funderar Ishiguro över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Mer vill jag inte berätta. Boken är full av överraskningar. Jag läste den på engelska, men jag ser att boken nu kommit också i svensk utgåva, Nocturner, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Mina åtta råd om barnuppfostran

Idag finns en artikel i Expressen om mina åtta råd om barnuppfostran. I artikeln berättas om Lisa Brundell som hade fött sitt andra Växa inte lydabarn och då fick med sig hem en lapp med råden. Hon gillade dem och och lade ut dem på Facebook, där de snabbt fick spridning. Så roligt!

Råden är hämtade från min bok Växa – inte lyda. Per Johansson, min redaktör på Norstedts, kom på att vi kunde utforma dem som en hustavla. Man kan lätt ta loss det lösa omslaget till boken, vända det ut och in och sätta upp det på väggen eller kylskåpsdörren. Boken finns i bokhandeln. Jag har också själv läst in den som ljudbok.

I Expressen återges råden i förkortad form. Och i den version som nu spritts på Facebook har ett lustigt fel insmugit sig i råd nummer 4. I min ursprungliga version sägs att ett barn behöver ”en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på”. Ordet ”storsten” är nog lite norrländskt. Det är helt enkelt en stor sten! Typ ett så kallat flyttblock. När vi bodde på Ljusåker i Västerbottens inland fanns en sådan härlig storsten på gården, och där satt barnen ofta uppflugna med utsikt ut över hela dalen. Men i Facebookversionen har det blivit en ”skorsten” – och på en sådan ska kanske barnen ändå inte vara!

Så här kommer nu originalversionen:

Tro alltid barnet om gott!
Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!
Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har hur mycket tid som helst!
Finn en återkommande stund, till exempel strax innan barnet somnar, och låt den bli helig!
 Läs, berätta och sjung!
Läs för barnet varje dag! Berätta egna sagor, historien om dig själv och om hur det var när barnet var litet! Sjung de sånger du hörde som barn – och gärna några nya!
Lek – och låt barnet leka!
Lek gärna tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand! Ge det en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på!
Respektera ditt barns integritet!
Erkänn barnets rätt att ha sina tankar och drömmar i fred! Kräv inte full insyn i barnets liv, minnen eller framtidsplaner! Läs aldrig barnets brev eller dagbok!
Ha så få fasta regler som möjligt – men gott om tålamod!
Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!
Bevaka barnets rätt till en känsla av värdighet och värde!
Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet, och låt ingen annan göra det heller! Be om förlåtelse om du gör bort dig!
Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskolan och skolan!
Lär känna och respektera andra barn än ditt eget så kommer du att bli känd och respekterad tillbaka!

Konsten att kontakta en vårdcentral

För någon vecka sedan var jag med om en mindre operation. En hudförändring skulle tas bort för säkerhets skull. Allt gick bra, och jag blev ombedd att kontakta min vårdcentral för att ta bort stygnen. Och nu börjar det snart bli dags.

Jag tänker på hur det gick till på den vårdcentral i Härjedalen som jag jobbade på en gång för länge sedan. Då dök den som ville få stygn borttagna upp på morgonen och satte sig i distriktssköterskans väntrum. Visst kunde hen få vänta en stund, men det fanns alltid någon att prata med. Och stygnen togs bort!

Idag är det lite krångligare. Jag ringer upp min vårdcentral för att beställa tid och möts av ett telefonsvar som berättar vart jag i stället bör ringa om jag vill komma till en specialistmottagning eller om jag vill bli vaccinerad mot vissa sjukdomar. Så erbjuds jag ett knappval. Alternativ 5 är just tidsbeställning. Jag får fram mobilens knappsats och trycker på femman.

Efter en stund kommer en ny röst. Nu får jag välja mellan att vänta kvar (vilket kan ta sin rundliga tid) eller bli uppringd vid en tid som jag själv väljer. Det senare låter ju bra, så jag väljer det alternativet. Jag uppmanas då att avsluta samtalet och invänta ett sms med vidare instruktioner.

Några minuter senare anländer sagda sms. Här finns en länk som jag ska klicka på. När jag gjort det uppmanas jag att legitimera mig via Bank-ID, som jag lyckligtvis har installerat i telefonen. När det är gjort ombeds jag att vänta – jag ska kopplas vidare. Efter någon minut kommer jag till ett frågeformulär. Jag ska först ange anledningen till att jag söker. Några huvudalternativ anges, men inget av dem passar. Jag får då skriva orsaken med egna ord. ”Ta bort stygn”, skriver jag. Men det alternativet är inte giltigt så jag uppmanas att försöka på nytt. ”Stygn”, skriver jag – utan framgång.

Jag erbjuds då en alfabetisk lista över giltiga orsaker till att söka vård. Där finner jag ”hud” som alternativ och klickar på det. Här får jag på nytt välja, och eftersom jag inte ser något om att ta bort stygn chansar jag på ”eksem och andra förändringar”. Nu funkar det, och jag kommer vidare till ett antal frågor om vilka besvär jag har. Jag skriver att jag bara vill ta bort några stygn. Då kommer frågor om det är något särskilt som jag oroar mig för eller om jag har några speciella förväntningar inför besöket. Jag skriver ”nej”.

Jag får ett tack för att jag fyllt i alla uppgifter och kommer nu till en sida där jag får välja mellan olika tider att bli uppringd på. Klockan är 09.20 på morgonen, så jag väljer första bästa tid som är 09.50. Slut.

Efter en stund anländer ett nytt sms: Jag kommer att bli uppringd omkring kl 09.54. Kl 10.18 kommer signalen – och där finns nu en alldeles levande röst i form av en vänlig distriktssköterska:

”Hej, jag ser att du lämnat en så bra beskrivning här, så jag har egentligen inga fler frågor. När vill du komma?”

Vi kommer snabbt överens om en tid. Men jag blir sedan sittande en stund och funderar över artikeln på DN Debatt i förrgår, Var femte äldre stängs ute i det nya digitala samhället. Vi som fortfarande är ”knapphändiga” klarar oss bra, även om det kan kännas krångligt ibland. Men för dem som varken har dator eller smartphone hoppas jag vårdcentralen kan erbjuda andra smarta genvägar. Som att helt enkelt komma dit på morgonen, sätta sig i väntrummet och be om hjälp.

Kris för barnets rättigheter

Mitt förra inlägg handlade om den lagrådsremiss som regeringen sänt som förberedelse inför en proposition om att göra barnkonventionen till svensk lag. För en dryg vecka sedan kom Lagrådets svar. Inte helt oväntat sätter Lagrådet tummen ner. Förslaget sågas jäms med fotknölarna. Jag har respekt för att rådet kommer till den slutsatsen. Men jag har svårt att smälta att en juridisk instans på den nivån gör det med så slarvig argumentering och i en så nedlåtande, för att inte säga raljant ton. Läs gärna och gör din egen bedömning! Utlåtandet kan laddas ner här.

Frågan är vad regeringen tänker göra nu. Jag hoppas fortfarande på att konventionen kan bli lag. Men jag håller med Lagrådet om att det inte räcker med det. Så mycket mer måste göras. Sedan kan man diskutera i vilken ordning det ska ske.

Ibland känns det som om hela frågan om barnets rättigheter har hamnat i bakvatten. Eller gäller det mänskliga rättigheter över huvud taget? Vi får allt fler rapporter om hur barnets grundläggande rättigheter kränks på ett minst sagt upprörande sätt. Igår kom till exempel en ny rapport som utarbetats av UNICEF tillsammans med IOM (International Organization for Migration). Den har fått namnet Harrowing Journeys (Hemska resor) och handlar om vad de barn och ungdomar som kommer med båtar över Medelhavet kan råka ut för.

Det är en både initierad, läsvärd och omskakande rapport. Den visar bland annat attHarrowing_Journeys_Children_and_youth_on_the_move_across_the_Med riskerna för sexuella kränkningar och handel med barn är mycket vanligare på rutten via Libyen till Italien än på rutten via Turkiet till Grekland – och att det främst är de ungdomar som kommer från området söder om Sahara som råkar riktigt illa ut. Rapportförfattarna menar att rent rasistiska motiv finns med som en viktig orsak till det.

I rapporten beskrivs den sexpunktsplan som UNICEF antagit för arbetet med barn på flykt. Här kort sammanfattad och min översättning:

  • Skydda barn på flykt från exploatering och våld.
  • Sluta ta barn på flykt i förvar och skapa barnvänliga boendealternativ.
  • Håll ihop familjerna och se till så att alla barn blir registrerade och får legal status.
  • Ge alla barn på flykt, oavsett status i övrigt, rätt till skolgång samt till hälso- och sjukvård.
  • Öka ansträngningarna för att undanröja orsakerna till att barn tvingas på flykt.
  • Bekämpa främlingsfientlighet och diskriminering.

Låter självklart. Men är det långtifrån. Hela rapporten kan laddas ner här.

Barnkonventionen på väg att bli svensk lag

Den 6 juli togs ännu ett steg mot att inkorporera FN:s barnkonvention, det vill säga låta den gälla som svensk lag. Då lämnade nämligen regeringen en remiss till lagrådet om detta. Remissen i sin helhet kan laddas ner här. Jag har nu haft möjlighet att läsa den mer noggrant. Det är ett ganska omfattande dokument som på ett bra sätt sammanfattar den diskussion om dessa frågor som egentligen har pågått ända sedan Sverige ratificerade konventionen 1990. Man valde då den så kallade transformeringsmodellen, det vill säga att inte låta konventionen gälla som svensk lag utan att i stället successivt anpassa den svenska lagstiftningen till vad som föreskrivs i konventionen.

Det fanns goda skäl för det ställningstagandet då, tyckte både jag och andra som varit med vid arbetet med konventionstexten. Men erfarenheten har visat att denna anpassning har skett alldeles för långsamt och ibland inte alls. Det har påtalats alltmer bestämt av både FN:s barnrättskommitté, Barnombudsmannen och olika barnrättsorganisationer i Sverige – liksom i betänkandet från den utredning som ligger till grund för den nu aktuella lagrådsremissen, Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19). I lagrådsremissen sägs nu:

I likhet med Barnombudsmannen anser regeringen att det barnrättsbaserade synsätt som utgör kärnan i barnkonventionen, som innebär att varje barn ska ses som bärare av rättigheter, inte anammats i tillräcklig utsträckning i beslutsprocesser som involverar barn. Regeringen vill tydliggöra att Sveriges konventionsåtaganden enligt barnkonventionen ska säkerställas på alla nivåer inom offentlig verksamhet och att ett barnrättsbaserat synsätt ska genomsyra all verksamhet som berör barn och unga.

Därför vill man nu i stället inkorporera konventionen. Men helt enkelt har det säkert inte varit att nå fram till det beslutet. Visserligen har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningen varit positiva, men en rad andra instanser, framför allt de med juridisk specialkompetens, har varit mer tveksamma, för att inte säga direkt avvisande till förslaget. Man har bland annat menat att barnkonventionen är alltför allmänt hållen för att passa som lagtext.

När regeringen nu ändå vill göra konventionen till svensk lag hänvisar man bland annat till positiva erfarenheter från Norge och Finland. Dessutom understryker man att en inkorporering alls inte innebär att transformeringen av svensk lag ska upphöra – tvärtom. Regeringen avser därför att tillsätta en särskild utredning för att se över de områden där sådan fortsatt transformering är särskilt angelägen. Dessutom kommer en skriftlig vägledning att utarbetas kring hur konventionen och det folkrättsliga perspektivet ska tillvaratas i rättstillämpningen. Och så tar man initiativ till ett kunskapslyft: Barn behöver själva få mer kunskap om konventionen, liksom alla som arbetar inom stat, landsting och kommun. Barnombudsmannen har redan en nyckelroll i det arbetet, och den kommer nu att förstärkas.

Allt detta kommer att ta tid om det ska riktigt gjort, och regeringen föreslår därför att inkorporeringen ska ske först den 1 januari 2020.

Som medlem av Barnombudsmannens expertråd och tidigare knuten till både Rädda Barnen och Unicef Sverige har jag haft möjlighet att under många år följa den här processen på nära håll. Och jag måste säga att jag till stor del är nöjd med den lagrådsremiss som nu ligger på bordet. Den är välskriven och tillmötesgår de flesta av de synpunkter som förts fram från barnrättsorganisationernas sida. Äntligen!

På en punkt sätter dock regeringen ner foten. Unicef Sverige har, liksom flera andra organisationer, föreslagit att barnkonventionen ska ges företräde om det vid rättstillämpningen skulle uppstå en konflikt mellan konventionen och annan svensk lag. Regeringen motsätter sig detta. Man menar att sådana konflikter borde vara sällsynta, att de, om de uppstår, borde kunna lösas enligt vanliga rättstolkningsprinciper och att det, om inte detta skulle fungera, får bli en signal till att lagen då behöver skrivas om.

Just det. Men det är här det kan börja brännas på allvar. För hur blir det till exempel då med den tillfälliga lagen från juli 2016 där möjligheten till familjeåterförening allvarligt begränsats – trots att rätten till familjeåterförening är en fundamentalt viktig princip i barnkonventionen? I konventionen artikel 10 står det:

I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse … skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna …

Regeringen vill alltså lägga denna konflikt i domstolarnas knä, medan man från juridiskt håll menar att det är lagstiftaren, alltså Sveriges riksdag, som har ansvar för att sådana konflikter inte uppstår. Det ska bli intressant att se hur lagrådet ser på både detta och annat i remissen. Så det sista ordet är säkert ännu inte sagt i denna fråga. Vi kan bara hoppas att allt löser sig till slut. För att barnets rättigheter behöver stärkas – det kan vi väl alla vara eniga om! Eller som regeringen själv skriver i lagrådsremissen:

Trots strategiska åtgärder och trots att barnets rättigheter fortlöpande transformerats in i gällande rätt och gett avtryck i ny lagstiftning har rättigheterna inte fått tillräckligt genomslag i beslutsprocesser som rör barn. Att barnkonventionen i förhållande till barn innebär skyldigheter för verksamheter på statlig och kommunal nivå har inte heller fått tillräckligt genomslag. Regeringen anser därför att barnkonventionens starka ställning behöver tydliggöras och att ett barnrättsbaserat synsätt ska ha stort genomslag i rättstillämpningen.

En orgel med mycket att berätta

20170722_173453

En lördagskväll mitt i juli lånar jag Gunnels bil och kör till Torrlösa, en liten by nära Svalöv. Mitt i byn ligger den mäktiga kyrka som syns på bilden här ovan. Kyrkan uppfördes i mitten av 1800-talet efter ritningar av professor C.G. Brunius i Lund, känd för sitt arbete med att restaurera Lunds domkyrka. Och lite av katedralkänsla finns också i den här bykyrkan på skånska landsbygden!

Jag är här för att lyssna på musik inom ramen för Skånes orgelveckor. Men den musikaliska höjdpunkten den här kvällen är tenoren Johan Sandbergs framförande av Seven Songs from ”The Pilgrim’s Progress” av den brittiske komponisten Ralph Vaughan Williams och med Lars-Åke Norlander vid flygeln. Den senare hade dessförinnan inlett konserten med ett par kortare orgelverk av Diderik Buxtehude. Men för mig hade det gärna fått vara mer. För jag är här i första hand för orgelns och Buxtehudes skull. I Sverige finns många hörvärda orglar, men frågan är om inte den här är en av de allra märkligaste.

20170722_174130

Den första versionen av orgeln är från 1580 eller åren däromkring. Den stod då på en sidoläktare i Mariakyrkan i Helsingborg. Dit kom 1633 den tyske organisten Johannes Buxtehude från Oldesloe nära Hamburg. Johannes var inte nöjd med den gamla orgeln, och 1641 fick han inviga en ny, byggd av Johann Lorentz från Köpenhamn. Ett antal pipor och en del annat material från den gamla orgeln kom då till användning – riktigt hur mycket är inte känt.

Johannes Buxtehude och hans familj blev kvar i Helsingborg i tolv år. Två döttrar fanns redan när Diderik föddes 1637. 1645 fick Johannes en ny tjänst i Olaikyrkan i Helsingör (nuvarande domkyrkan). Där växte Diderik och hans syskon upp,och snart stod det klart för alla att Diderik hade en ovanlig musikbegåvning. Efter att från början ha undervisats av pappa Johannes fick han sedan gå i lära hos flera andra organister i Danmark och troligen också i norra Tyskland.

1657 fick Diderik vid bara 20 års ålder tjänsten som organist i Mariakyrkan i Helsingborg, alltså samma tjänst som pappan lämnat tolv år tidigare. Här fick han nu spela på samma orgel. Och likt sin pappa ville han snart renovera och modernisera den. Han lyckades precis få församlingen med på det – då han plötsligt fick en ny tjänst i Helsingör, i Mariakyrkan som ligger bara ett par hundra meter från Olaikyrkan där pappa Johannes spelade.

Orgeln i Helsingborg var färdigrenoverad 1662, och då fick Diderik komma tillbaka för att inspektera och provspela. Men han flyttade aldrig tillbaka till Helsingborg. Istället blev han 1668 organist i Mariakyrkan i Lübeck – alltså den tredje Mariakyrkan för Dideriks del! Där blev han kvar till sin död 1707.

Men vad hände då med den orgel i Helsingborg som både Diderik och hans pappa Johannes var så väl förtrogna med? Den gick skiftande öden till mötes. Ett riktigt lågvattenmärke för orgelns del nåddes 1693, då den dåvarande organisten hamnade på obestånd och rymde från sin tjänst efter att först ha plockat bort ett stort antal orgelpipor som han sålde som skrot. Orgeln renoverades på nytt, men i samband med en ombyggnad av Mariakyrkan bestämde man sig för att satsa på en större och modernare orgel, och den gamla såldes 1849 för 600 riksdaler hit till Torrlösa församling. Den forslades hit i nedmonterat skick med hjälp av häst och vagn.

I Torrlösa har man varit rädd om den gamla orgeln. Den byggdes upp igen i renoverat skick i den nya kyrkan. 1961 gjordes så på nytt en genomgripande restaurering med hjälp av den danska orgelfirman Frobenius. Målet var att behålla inte bara fasaden utan också så många gamla pipor som möjligt för att barockklangen skulle bevaras – men samtidigt uppdatera orgeln så att den motsvarar de krav man har på ett fungerande instrument idag. Det så kallade ryggpositivet är till exempel nytt – se bilden ovan!

När jag ikväll hör Lars-Åke Norlander spela Buxtehudes toccata i d-moll tänker jag på hur roligt och intressant det skulle vara att få göra en längre intervju med den här orgeln om alla de organister, orgelbyggare och kyrkorådsledamöter den fått tampas med genom åren! Strongt att ändå stå här i all sin glans. Visst kan man ana ett leende på läpparna!