Kriget sätter aldrig punkt

Med oro och en känsla av vanmakt följer jag rapporteringen från Jemen, ett land där jag varit flera gånger för Rädda Barnens räkning och ett land som jag lärde mig att älska. Vad händer med barnen där nu – och i framtiden?

För det är inte nog med allt det lidande som de tvingas stå ut med just nu: våldet, förlusterna, svälten, sjukdomarna. De kommer också att få bära med sig de här upplevelserna under hela sitt liv. Upplevelser som i sin tur kommer att påverka livet för kommande generationer.

Om sådana flergenerationseffekter handlar två nu aktuella böcker med dokumentärt innehåll. I Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019) berättar författaren om allt det arbete

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 186558_13084695_o_1.jpg

hon under flera år har lagt ner på att försöka förstå den tystnad som rått i hennes familj. Den har handlat om hennes morföräldrars roll under andra världskriget. Familjen kommer från Tyskland, men Julie själv är född i Brasilien. Mormor Oma lever fortfarande. Hon är på många sätt en omtänksam och kärleksfull person, men så snart samtalet kommer in på tiden under kriget tystnar hon.

Författaren får hjälp att söka i arkiven. Hon besöker platser i Tyskland och Polen där hennes morföräldrar bott och hon gör ett återbesök i Brasilien. Så småningom klarnar bilden. Morföräldrarna var nazister. Hennes morfar var dessutom knuten till SS och hade för egen hand begått svåra krigsförbrytelser. Efter kriget bosatte sig familjen i Holstein men emigrerade sedan till Brasilien, precis som en rad andra familjer där någon arbetat för SS.

Bokens dramatiska höjdpunkt nås när Julie efter stor vånda bestämmer sig för att konfrontera sin nu åldriga mormor med vad hon funnit vid sin efterforskning. Allt utmynnar i reflektioner om skuld, skam, ansvarstagande och försoning. Julies avsikt med allt arbete var att försöka sätta punkt. Hon vill inte föra denna förlamande tystnadskultur vidare till sina barn.

Om Julie Lindahls bok handlar om att vara barnbarn till en krigsförbrytare handlar Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv

Bildresultat för ett kilo socker trus

(Norstedts 2019) om att vara barnbarn till ett krigets offer. Helenas morföräldrar, båda med polsk-judisk bakgrund, kom till Sverige som överlevare. Delar av deras historia har varit känd. Farfar Lejb har berättat valda delar av den. Men farmor Cyla har varit tyst. Nu när Cyla är på väg att åldras bestämmer sig Helena för att försöka få del också av sin farmors berättelse.

Det visar sig inte vara så lätt. Helena besöker henne med jämna mellanrum, blir bjuden på mat och blåbärsbullar – men att säga något om kriget … nej, det tar emot. Så småningom växer ändå en berättelse fram, om än i fragment. Om familjen som såg till att den unga Cyla fick lämna ghettot – för att åtminstone en i familjen skulle överleva. Om gömställena i skogen och i en bondes lada. Om den falska identiteten efter flykten till Tyskland. Om de fåfänga försöken att återfinna sina syskon.

Men här blir det allt svårare att berätta. Cyla bär på en skuld över att vara den som överlevde när de andra inte gjorde det. Helena får veta att det finns en omfattande dokumentation om Cyla och hennes familj i ett tyskt arkiv. För att få tillgång till den krävs Cylas underskrift. Hon skriver på – men ångrar sig. Hur ska Helena göra? Riva ansökan eller sända den till arkivet ändå?

Ett krig kan avslutas genom ett fredsavtal. Men många överlevande får aldrig fred. Kommande generationer påverkas också. Kanske går det aldrig att sätta en riktig punkt. Men både Julie Lindahl och Helena Trus har i vart fall lyckats sätta semikolon. I två olika men starka och för oss alla viktiga böcker.

Välkomna tillbaka!

Hej alla som då och då tittar in på min blogg! Den har varit nedtagen för omarbetning, men nu är jag tillbaka igen. Med ny layout, designad av Nora Lindkvist. Och, som ni efter hand kommer att märka, också med lite annat innehåll.

Det kommer att bli fler inlägg om böcker. Både om mina egna och om andras. Det har sina naturliga orsaker. I år är det tolv år sedan jag gick i pension och avslutade mitt arbete som barnläkare. Men mitt författarskap har jag fortsatt med. Och jag har inga planer på att sluta. En ny bok kommer ut redan i sommar och nästa alldeles i början av år 2020. Jag kommer att presentera dem när vi närmar oss utgivningsdatum.

Men jag kommer också att skriva om andra böcker som jag läser och får lust att reflektera omkring. Lite bokprat alltså, i all anspråkslöshet. Ni får gärna vara med och kommentera!

Och däremellan får ni säkert en del personliga reflektioner även om annat som kommer i min väg. Håll till godo!

Samernas nationaldag

Idag firar vi samernas nationaldag! Den 6 februari 1917 samlades samer från hela Norge med inbjudna gäster också från Sverige till det första samiska landsmötet i Trondheim. Det följdes i februari året därpå av ett liknande svenskt möte i Östersund.

En av de drivande bakom mötet i Trondheim var Elsa Laula Renberg. Hon var uppväxt i en liten by nära Gardfjäll tretton mil nordväst om Vilhelmina. Där satt hon, 26 år gammal, och skrev den lilla men epokgörande skriften Inför lif eller död? som trycktes 1904. Samma år var hon med och bildade det första Lappska Centralförbundet och blev också dess ordförande.

 

 

Elsas kamp för samers rättigheter mötte hårt motstånd från inflytelserika kretsar inom den svenska majoritetsbefolkningen. Efter en exempellös förtalskampanj mer eller mindre tvingades hon att fly till Norge på våren 1907. Där mötte hon Thomas Pedersen, också han aktivt arbetande för samers rättigheter. De gifte sig och tog tillsammans namnet Renberg. Samtidigt som de bedrev renskötsel och tog hand om sina barn lyckades de få tid över för det fortsatta opinionsbildande arbete som så småningom ledde fram till landsmötet i Trondheim.

Av olika skäl har jag under det senaste året kommit att intressera mig alltmer för Elsa Laula Renbergs gärning och livsöde. En fin norsk biografi över henne är skriven av Siri Broch Johansen. Läs annars gärna Elsas egen skrift Inför lif eller död? som kan rekvireras från Gaaltije – sydsamiskt kulturcentrum i Östersund.

 

 

Ljusen brinner på Sankt Lars kyrkogård

I veckan som gick, den 10 oktober, högtidlighölls Världsdagen för psykisk hälsa. I år låg fokus på barns och ungas psykiska hälsa, ett område som jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv och författarskap åt att utforska.

I Lund visades Mattias Wellander Löfgrens nya film Sankt Lars sjukhus – där satt ju dårarna vid två välbesökta föreställningar på Domkyrkoforum. Efter den andra visningen följde en gemensam kvällsvandring ut till Sankt Lars kyrkogård, ledd av diakonen Sandra Lindqvist och prästen Magnus Malmgren. Ute på kyrkogården tändes hundra gravljus och efter det hölls en kort andakt. På bilden nedan syns gravljusen mot en fond av de upplysta husen borta på Klostergården och idrottsplatsens strålkastare ännu längre bort.

Ljuständning 20181010

För mig blev besöket en stark upplevelse och en bekräftelse på att vi gör rätt när vi nu arbetar för att den här kyrkogården ska få tillbaka något av sin förra värdighet – se mitt tidigare inlägg om detta. Mörkret kastade nu en försonande slöja över de brister som vi beskrivit i vår rapport. Ljusen framhävde i stället platsens mycket speciella atmosfär. Eller helighet, för att nu använda ett ord som ofta missbrukas men som här känns alldeles adekvat.

Sankt Lars kyrkogård – i behov av omsorg

Det här är en skrift om Sankt Lars kyrkogård i Lund. Kyrkogården invigdes 1895 och tillhörde vad som då kallades Lunds Hospital och Asyl, senare Sankt Lars sjukhus.

KyrkogRapportomslagården var avsedd för patienter som dog på sjukhuset och som av olika anledning inte kunde begravas på sina hemkyrkogårdar. Ibland var de inte välkomna där, ibland var avståndet till hemmaförsamlingen för långt. Sjukhuset tog nämligen emot patienter från hela landet.

Den sista patienten jordfästes här 1951. Kyrkogården sköttes omsorgsfullt av patienter och skötare så länge sjukhuset var i bruk. Men när detta avvecklades under 1980-talet började också kyrkogården förfalla.

I den här skriften, som jag författat tillsammans med Gunnel Oldbring, berättas kyrkogårdens historia från 1895 fram till idag. I text och bild vill vi visa hur kyrkogården ser ut år 2018.

Sankt Lars kyrkogård är inte unik. Det finns fler sjukhuskyrkogårdar av liknande slag i landet. Vi har besökt några av dem och har hämtat in information från ännu fler. Det visar sig då att Sankt Lars kyrkogård hör till den grupp där förfallet tillåtits gå längst.

Vi menar att något nu måste ske för att den värdighet som bör prägla en kyrkogård, inte minst en begravningsplats av det här slaget, ska kunna återskapas. I skriftens slutkapitel ger vi en rad konkreta förslag till vad vi menar bör göras.

Sankt Lars kyrkogård har varit en helig plats och bör få förbli det.

Ladda ner skriften fritt via länken här nedan. Och sprid gärna information om den genom era nätverk!

Sankt Lars kyrkogård 2018

Barnrättsfrågorna i valrörelsen

I mitt tidigare inlägg annonserade jag en avsikt: att lyssna på utfrågningarna av partiledarna i radions P1 för att se om viktiga barnrättsfrågor kommer upp under samtalen och vad som då sägs. Det var naivt av mig. Efter att nu ha lyssnat på utfrågningarna av Stefan Löfven och Jan Björklund ger jag upp det projektet. Det som kommer upp styrs mer av utfrågarnas preferenser än av vad partiledarna egentligen vill ha sagt. Dessutom urartar utfrågningarna ibland till rent ”käbbel”, där informationsutbytet blir skäligen magert. Tråkigt! Den som vill få klarhet i var partierna står i dessa frågor får göra på annat sätt. Läsa partiprogrammen och ställa konkreta frågor i valstugor och vid valmöten.

Vem bryr sig om barnen?

Nu startar valrörelsen på allvar. Idag inledde Ekot en serie med partiledarintervjuer. Först ut var Jonas Sjöstedt. Jag ska försöka lyssna till alla och då med fokus på vad de olika partiledarna har att säga om barn och deras rättigheter. Jag är medveten om att det i viss mån kan bli en orättvis betraktelse, eftersom vad de säger styrs av de frågor som ställs. Men oberoende av de ämnen som diskuteras finns alltid möjligheten att lyfta in barnperspektivet i samtalet. Kommer de att göra det?

I de kommande inläggen kommer jag att så sakligt jag kan referera vad som sägs. När alla intervjuats återkommer jag med en personlig kommentar.

Jonas Sjöstedt tog vara på tillfället när han fick frågor om svensk vapenexport. Han tog då det saudiska flygangreppet mot en skolbuss i Dahyan i Jemen den 9/8 som exempel på terrordåd som möjliggörs genom den export av vapen som sker från både Sverige och andra länder. Minst 21 barn under femton år dödades i den aktuella attacken som fördömts av både UNICEF (se nedan) och FN:s generalsekreterare Guterres.

Sjöstedt talade sig varm för rätten till familjeåterförening för barn på flykt, och han tog tydlig ställning för ett mer aktivt klimatarbete. Sjöstedt fick också frågor om skolan. Var det inte viktigare att värna kvaliteten än att begränsa vinsterna för privata aktörer? Sjöstedt svarade att båda målen var viktiga. Skolan ska hålla hög kvalitet och skattepengar ska gå till vad de är avsedda för.

Jag följer UNICEF:s rapportering från Mellanöstern. Här är den appell som kom idag:

UNICEF 20180813

« Äldre inlägg

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑