Hoppet är det där med fjädrar

I ett tidigare inlägg skrev jag om årets ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Jag nämnde hans Kärleken vi inte förstår som exempel på böcker som kan vara stora läsupplevelser för både barn och vuxna.

Idag ska jag berätta om en annan bok med samma kvaliteter, nämligen Fjädrar

Fjädrar

av fjolårets ALMA-pristagare, Jacqueline Woodson. Boken har just kommit ut på Natur och Kultur i fin svensk översättning av Alva Dahl.

Det är elvaåriga Frannie som är bokens berättare. Vi får lära känna hennes döva bror Sean, tjejkompisarna Samantha och Maribel, den stökiga klasskompisen Trevor och några till. De bor alla på ena sidan av en motorväg. Alla där är mörkhyade i olika nyanser. På andra sidan motorvägen bor de vita.

En dag dimper en ny pojke ner i klassen. Han är blek och har långt hår. Men inte nog med det. Ibland gråter han i de mest oväntade ögonblick. Han kan teckenspråk trots att han inte är döv. Och det är något med hans blick. Många blir provocerade och snart börjar han kallas Jesus-pojken. Vem är han egentligen? Samantha, som är troende, börjar till och med fundera på om det inte är Jesus själv som kommit tillbaka, men det tror inte Frannie ett ögonblick på.

Konflikterna i klassen trappas upp, och det börjar hända saker som inte ska avslöjas här. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig – hur skulle det här sluta?

En liten dikt av Emily Dickinson med inledningsraden ”Hoppet är det där med fjädrar” fungerar som något av ett ledmotiv. Och det är en helt underbar bok som verkligen förmedlar hopp. När jag läst ut kände jag mig faktiskt lite lycklig. Över att fått lära känna en tjej som Frannie. Och över att det finns så angelägen litteratur som samtidigt är så lättillgänglig.

Pingsten och den helige ande

Imorgon är den Pingstdagen, och kyrkans bibeltexter handlar om den helige ande.

När jag var sexton år sommarjobbade jag i skogen. Jag bodde hemma hos ett äldre par i Ruskträsk. Kvinnan tyckte nog lite synd om mig, och en kväll sa hon:

”Det är bönemöte nere vid Vindelälven! Du kan få låna en cykel om du vill åka dit.”

Jag cyklade iväg och kom fram till ett stort tält där mötet just börjat. Härlig musik, salvelsefull predikan – och så var det dags att be. Jag var nog lite oförberedd. För plötsligt började alla tala på olika tungomål. Jag förstod ingenting men stod kvar ända tills en man tog tag i mig och ville att jag skulle gå fram och vittna. Då smet jag iväg och cyklade, lätt chockad, tillbaka till Ruskträsk. Jag berättade om min upplevelse, och kvinnan sa:

”Jaja, då har Den helige ande varit i farten igen!”

Under många är var jag sedan smått allergisk mot anden. Gud trodde jag på för det mesta, Jesus blev en viktig gestalt för mig, men anden …? Det är först under senare år som jag börjat tänka om. För anden kanske trots allt är det viktigaste av allt. Som närvarande här och nu.

En som tänkt i sådana banor är Anna Lindhagen (1870-1941), rösträttspionjär,

barnrättsaktivist, miljökämpe och fredsvän. Hon är en viktig person i en av mina böcker, en bok som jag just nu lägger sista handen vid och som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år.

Några månader efter Anna Lindhagens död 1941 kom hennes bok Vad vi tänkte ut på Natur och Kulturs förlag. Som minnesbok är den ovanlig på flera sätt. Författaren fokuserar på tankar och idéströmningar som varit viktiga för henne – mer än på faktiska händelser. Och hon lyckas med konststycket att nästan helt undvika ordet ”jag” när hon skriver om sig själv. Ofta använder hon det nu moderna ”en” i stället.

Boken är inte lättläst, men jag tycker mycket om den. Och i ett av kapitlen, ”En helig ande – det gemensamma”, utvecklar hon sina tankar om andens betydelse:

En fantastisk tanke kan komma över en med anledning av den tredje trosartikeln. Kan det icke ha varit så, att vid utformandet av de tre artiklarna den tredje lades till av någon för vilken det syntes, att just den helige ande behövdes såsom det fundamentala för en djupare uppfattning. Kanske denne tänkte så här: Jag vet, att de flesta människor ha behov av att tänka sig Gud som ett personligt väsen, och då finns för att uttrycka detta Jesu lära om den himmelske fadern. Vidare visste han, att samma människor hade behov av en medlare eller en försonare mellan Gud och dem själva eller åtminstone av tro på en gudomlig människa, som levt i denna världen utan att därav besmittas. Detta fanns i andra artikeln. Men så kom denne ende ihåg även de andra, som alltid hava haft och alltid komma att skapa sig en religion vid sidan av att också de skulle känna igen sig i trosbekännelsen. Och så kommo orden: Jag tror på den helige ande.

Anna Lindhagen går inte närmare in på vem denne vise ”någon”, eller ”denne ende”, kan ha varit. Men att hon själv hör till dem som vill tro men som befinner sig ”vid sidan av” gör hon ingen hemlighet av.

Också för mig står anden idag för det gemensamma, för kraften som verkar oberoende av de gränser som vi människor upprättar mellan varandra. En befriande kraft. ”Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande”, som det står i en av söndagens texter (Joel 2:29). Men främst förknippar jag numera anden med innerlighet, som för mig blivit en allt viktigare dimension av livet. Eller som Martin Buber skriver i Baalschems legender:

Allestädes och alltid kan innerligheten uppenbara sig … intet kan värja sig mot hennes makt som höjer all kropp till dess ande.

Det gemensamma, befrielsen och innerligheten – något att bära med sig i den sköra blomstertiden.

Vuxenbarnet – det tysta vittnet

Vuxenbarnet är det barn som trots sin låga ålder möter oss som en trött vuxen. Vi vet genom andra källor att barnet varit utsatt för massivt våld, att barnet gjort stora förluster, såväl konkreta som mer abstrakta, och att det utnyttjats och tidigt fått bära ett orimligt ansvar. Men barnet ger inte uttryck för rädsla (”det lönar sig inte att vara rädd”), protesterar inte mot någonting (”vad skulle det tjäna till”) och säger sig inte vara ledset (”livet är ju sånt, förstår du”).

Citatet är hämtat från boken Barn i krig, som jag skrev tillsammans med Agneta

Lindkvist och Birgitta Böhm och som gavs ut av Rädda Barnen redan 1987. Det är inledningen till ett sex sidor långt avsnitt, som handlar just om sådana tungt traumatiserade men ansvarstagande barn och som främst bygger på de erfarenheter vid gjorde under arbetet i Beirut under kriget.

Sedan dess har jag, inte minst som skolläkare, mött många vuxenbarn. Ofta har jag fått anledning att fundera över deras levnadsvillkor. Det kan handla om barn på flykt men lika ofta om barn som upplevt krigsliknande förhållanden inom sina familjer, till exempel i samband med föräldrars missbruk eller psykiska ohälsa. Och det är dem jag tänker på när jag nu sett den norsksvenska filmen Fenix i regi av Camilla Strøm Henriksen och med Ylva Bjorkaas Thedin i huvudrollen som 14-åriga Jill, för övrigt en smått enastående rollprestation.

Omslag av Fenix (Bio)

Jill har en bror i förskoleåldern och föräldrarna är skilda. Jill och hennes bror bor med mamman. Som är arbetslös, dricker och verkar deprimerad. Hemmet befinner sig i misär. Pappan är musiker, ständigt på turné och uppenbart frånvarande i barnens liv. Föräldrarnas liv är skissartat beskrivet, och vi får aldrig veta något om deras bakgrund eller om vad det är som gjort att familjen hamnat i den negativa spiral som är nära sin bottennivå då filmen börjar.

Mamman tar så livet av sig. Jill finner den döda kroppen, hamnar i chock och vågar inte berätta. Men på vuxenbarnets vis håller hon ändå samman och tycks fungera som om ingenting hänt – och ändå inte. Vi får följa henne under några dagars plågsam golgatanvandring och lämnar henne också där, även om slutet antyder att en förändring kanske till slut ska bli möjlig. Så vill jag ändå tro.

Det är alltså en mycket dyster film, en av de sorgligaste jag sett på länge. Allra sorgligast är de vuxnas frånvaro och totala brist på inlevelse och mod. Även när Jill vid ett tillfälle säger att hon vet att mamman är död vill ingen lyssna. Som gammal barn- och ungdomsläkare blir jag upprörd och rent ut sagt förbannad. Hallå, fattar ni inte? Är ni både blinda och döva? Ser ni inte att den här tjejen behöver hjälp! NU!

Jag försöker tänka att så här dystert kan det bara inte vara, nu skruvar regissören historien ett varv för långt. Någon borde väl ändå reagera till slut! Tills jag kommer att tänka på den nu aktuella historien om familjen på Österlen, som lyckades hålla en hel barnaskara gömd för omvärlden i många år innan någon förstod och ingrep.

Vuxenbarn blir ofta beundrade för sin styrka. Och de är starka och värda all respekt. Men de behöver hjälp. För vi vet att de på sikt, i vuxen ålder, kan få betala ett högt pris i form av psykisk ohälsa för den insats de gjorde som barn. Men får de hjälp i tid finns det hopp. Vi avslutar kapitlet i Barn i krig med orden:

Vuxenbarnet bör ha rätten att bli igenkänt. De behöver vårt aktiva stöd för att återvända in i livet. När det gör det sker det inte utan dramatik. När symtomen kommer är det dags att ställa till kalas!

Värdig ALMA-pristagare

I måndags var jag med då årets ALMA-pris delades ut vid en högtid i

Stockholms konserthus. Årets pristagare är den flamländske författaren Bart Moeyaert, bosatt i Antwerpen, Belgien. På bilden här intill har han just fått ta emot prisdiplomet från kronprinsessan Victoria.

Det blev en festlig ceremoni inför en entusiastisk publik som fyllde hela konserthallen. Bäst var Bart Moeyaerts infallsrika och tänkvärda tacktal, kulturminister Amanda Linds korta anförande och inte minst Jason Diakités underbara uppläsning av en av pristagarens texter.

För min egen del var det också roligt att få möta gamla jurymedlemmar. Tillsammans konstaterade vi att den nya juryn gjort ett strålande jobb i år. Bart Moeyaert är verkligen en värdig pristagare.

På tåget på väg hem läste jag om Kärleken vi inte förstår, en av Moeyaerts mest uppmärksammade böcker. Det är en omtumlande och mycket speciell läsupplevelse. En flicka, jag tänker mig att hon är i tioårsåldern i skildringens början, berättar om tre händelser som hon får vara med om. Fram växer bilden av en både känslig, iakttagande, fantasibegåvad och ansvarstagande tjej som får mobilisera all sin styrka för att överleva i en dysfunktionell familj som befinner sig i sönderfall – och ändå inte riktigt. De fyra barnen skapar till slut en överlevnadszon åt sig själva på sina egna villkor.

Kärleken vi inte förstår upplöser gränserna mellan barn- och ungdomslitteratur å den ena sidan och vuxenlitteratur å den andra. Oline Stig är inne på det då hon skriver om boken i en krönika i Sydsvenskan (tyvärr bakom betalvägg). Hon skriver:


Jag läser de hundra sidorna i ett svep, så fastnaglad i texten att jag glömmer att äta och blir helt yr. Det är en fantastisk bok. Men varför den skulle lämpa sig bättre för en femtonåring än för en femtiotreåring övergår mitt förstånd.

Så är det med flera av de författarskap som har belönats med ALMA-priset. Sonya Hartnett, Lygia Bojunga, Isol … för att bara nämna några. Jag sympatiserar med den idé som Oline Stig lanserar i sin krönika: ”Vi börjar kalla alla riktigt bra böcker för ungdomsböcker.”



Utan historia ingen framtid

Idag för exakt 100 år sedan, den 24 maj 1919, beslutade riksdagen om att ändra grundlagen och införa allmän och lika rösträtt. Det borde vi fira!

I en ledarartikel i Dagens Nyheter idag undrar Maja Hagerman varför den här så viktiga dagen inte uppmärksammas mer. Hon skriver:

Det verkar som om den här betydelsefulla historien om arbetarrörelsen, socialdemokratin och kampen för demokrati är så politiskt laddad numera att den inte ens går berätta på landets stora arenor för offentliga samtal. Starka konservativa krafter sätter agendan.


Till slut ställer hon frågan:


Men vad händer i dag om samhället tappar bort sitt minne? Om stora institutioner inte slår vakt om den mest centrala historien?

Samma frågor ställde Timothy Snyder när han igår kväll föreläste här i Lund.

Han är en vid det här laget välkänd historiker från Yale, uppmärksammad inte minst för sina böcker. Jag har tidigare skrivit om hans lilla men blytunga bok On Tyranny . Nu har han kommit med en ny bok som också översatts till svenska, Vägen till ofrihet.

En av Snyders teser är att demokratin är i fara om vi inte föreställer oss en framtid och tillsammans planerar för den. Och för att kunna göra det måste vi också kunna se bakåt och lära av det vi ser. Framtiden vilar i historiens vagga.

Men historieskrivningen måste vara realistisk och vila på fakta. Snyder tog vår bild av EU som exempel. Om den är att ett antal europeiska nationalstater i bästa samförstånd bestämde sig för att samarbeta kring ekonomi, handel och kulturellt utbyte är vi illa ute. Det var inte nationalstater som började förhandla med varandra – det var havererade imperier som inte såg sig någon annan råd. Alla drömmar om kolonial makt och erövringståg var förbrukade. Nu hade vi bara varandra och måste göra det bästa av det.

Timothy Snyder utmanar och tvingar oss att tänka några varv till. Nu promoveras han till hedersdoktor här i Lund. Det är bra!

Till frågan om kvinnans rösträtt återkommer jag. Den är ett viktigt tema i en av de två böcker som jag nu har under utgivning.

Kriget sätter aldrig punkt

Med oro och en känsla av vanmakt följer jag rapporteringen från Jemen, ett land där jag varit flera gånger för Rädda Barnens räkning och ett land som jag lärde mig att älska. Vad händer med barnen där nu – och i framtiden?

För det är inte nog med allt det lidande som de tvingas stå ut med just nu: våldet, förlusterna, svälten, sjukdomarna. De kommer också att få bära med sig de här upplevelserna under hela sitt liv. Upplevelser som i sin tur kommer att påverka livet för kommande generationer.

Om sådana flergenerationseffekter handlar två nu aktuella böcker med dokumentärt innehåll. I Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019) berättar författaren om allt det arbete

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 186558_13084695_o_1.jpg

hon under flera år har lagt ner på att försöka förstå den tystnad som rått i hennes familj. Den har handlat om hennes morföräldrars roll under andra världskriget. Familjen kommer från Tyskland, men Julie själv är född i Brasilien. Mormor Oma lever fortfarande. Hon är på många sätt en omtänksam och kärleksfull person, men så snart samtalet kommer in på tiden under kriget tystnar hon.

Författaren får hjälp att söka i arkiven. Hon besöker platser i Tyskland och Polen där hennes morföräldrar bott och hon gör ett återbesök i Brasilien. Så småningom klarnar bilden. Morföräldrarna var nazister. Hennes morfar var dessutom knuten till SS och hade för egen hand begått svåra krigsförbrytelser. Efter kriget bosatte sig familjen i Holstein men emigrerade sedan till Brasilien, precis som en rad andra familjer där någon arbetat för SS.

Bokens dramatiska höjdpunkt nås när Julie efter stor vånda bestämmer sig för att konfrontera sin nu åldriga mormor med vad hon funnit vid sin efterforskning. Allt utmynnar i reflektioner om skuld, skam, ansvarstagande och försoning. Julies avsikt med allt arbete var att försöka sätta punkt. Hon vill inte föra denna förlamande tystnadskultur vidare till sina barn.

Om Julie Lindahls bok handlar om att vara barnbarn till en krigsförbrytare handlar Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv

Bildresultat för ett kilo socker trus

(Norstedts 2019) om att vara barnbarn till ett krigets offer. Helenas morföräldrar, båda med polsk-judisk bakgrund, kom till Sverige som överlevare. Delar av deras historia har varit känd. Farfar Lejb har berättat valda delar av den. Men farmor Cyla har varit tyst. Nu när Cyla är på väg att åldras bestämmer sig Helena för att försöka få del också av sin farmors berättelse.

Det visar sig inte vara så lätt. Helena besöker henne med jämna mellanrum, blir bjuden på mat och blåbärsbullar – men att säga något om kriget … nej, det tar emot. Så småningom växer ändå en berättelse fram, om än i fragment. Om familjen som såg till att den unga Cyla fick lämna ghettot – för att åtminstone en i familjen skulle överleva. Om gömställena i skogen och i en bondes lada. Om den falska identiteten efter flykten till Tyskland. Om de fåfänga försöken att återfinna sina syskon.

Men här blir det allt svårare att berätta. Cyla bär på en skuld över att vara den som överlevde när de andra inte gjorde det. Helena får veta att det finns en omfattande dokumentation om Cyla och hennes familj i ett tyskt arkiv. För att få tillgång till den krävs Cylas underskrift. Hon skriver på – men ångrar sig. Hur ska Helena göra? Riva ansökan eller sända den till arkivet ändå?

Ett krig kan avslutas genom ett fredsavtal. Men många överlevande får aldrig fred. Kommande generationer påverkas också. Kanske går det aldrig att sätta en riktig punkt. Men både Julie Lindahl och Helena Trus har i vart fall lyckats sätta semikolon. I två olika men starka och för oss alla viktiga böcker.

Välkomna tillbaka!

Hej alla som då och då tittar in på min blogg! Den har varit nedtagen för omarbetning, men nu är jag tillbaka igen. Med ny layout, designad av Nora Lindkvist. Och, som ni efter hand kommer att märka, också med lite annat innehåll.

Det kommer att bli fler inlägg om böcker. Både om mina egna och om andras. Det har sina naturliga orsaker. I år är det tolv år sedan jag gick i pension och avslutade mitt arbete som barnläkare. Men mitt författarskap har jag fortsatt med. Och jag har inga planer på att sluta. En ny bok kommer ut redan i sommar och nästa alldeles i början av år 2020. Jag kommer att presentera dem när vi närmar oss utgivningsdatum.

Men jag kommer också att skriva om andra böcker som jag läser och får lust att reflektera omkring. Lite bokprat alltså, i all anspråkslöshet. Ni får gärna vara med och kommentera!

Och däremellan får ni säkert en del personliga reflektioner även om annat som kommer i min väg. Håll till godo!

« Äldre inlägg

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑