Stärk samernas mänskliga rättigheter

Imorgon kommer Sverige att förhöras av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Senast det IMG_1766begav sig var år 2010, och Sverige fick då kritik på en rad punkter. En handlade om hur vi behandlat, och fortfarande behandlar, frågan om samernas mänskliga rättigheter. Av allt att döma blir det en viktig fråga också imorgon.

Den intresserade kan ta del av allt material inför hearingen på rådets hemsida. Här finns den svenska regeringens rapport, liksom en sammanställning av olika bakgrundsmaterial. FN:s kommitté för eliminering av rasdiskriminering har tidigare riktat skarp kritik mot Sverige för hur vi hanterar den samiska frågan. Flera organisationer tar upp samma fråga, bland dem Svenska kyrkan i en rapport som kan laddas ner här. Inom kyrkan har under de senaste åren en självprövning ägt rum, och en vitbok om detta kommer att offentliggöras senare i år. Det är utmärkt och dessutom på tiden. Kyrkans agerande vid kristnandet av lappmarken rymmer många mörka kapitel.

Ärkebiskop Antje Jacklén berör detta i en artikel på DN Debatt idag. Artikeln innehåller också en välgrundad och oväntat skarp kritik mot den tidigare regeringens senfärdighet kring dessa frågor. Jacklén tar bland annat upp nomadskolornas roll, som under senare år blivit alltmer ifrågasatt av samerna själva.

En av de mest kontroversiella frågorna undviker dock ärkebiskopen att tala klarspråk om. Det gäller om Sverige äntligen ska ratificera ILO:s konvention 169, som tydligt klargör samernas rätt till mark, vatten, renskötsel och självbestämmande kring egna frågor. Norge har ratificerat konventionen sedan länge, och inför utfrågningen imorgon har Norge föranmält en fråga som jag inte kan undgå att återge som den står:

In 2010, Norway asked what additional measures were envisaged in order to further strengthen the civil rights of the Sami people in Sweden. In that regard, Norway recommended Sweden to work on clarification of the legal consequences of possible ratification of the ILO Convention 169 with a view to ratifying the convention. Could you please elaborate what has been done in this regard, and if you have come to any conclusions?

Vänligt i tonen, men… ja, döm själva! Pinsamt, tycker jag. Jag återkommer när rapporten från FN:rådet så småningom offentliggörs.

Bilden här ovan tog jag sommaren 2012 vid Gillesnuole kapell vid Vindelälven, en av mina egna heliga platser. Jag stannar alltid till där när jag är i närheten. Det är en vacker plats, och kapellets historia är en av många pusselbitar när vi ska försöka förstå kyrkans roll i lappmarken – lite finns att läsa här.

Tuff omgång i barnrättskommitén

Den här veckan har Sverige förhörts i FN:s barnrättskommitté i Genève om hur vi lever upp till kraven i Barnkonventionen. Det blev en tuff omgång. Regeringens delegation, med statssekreterare Pernilla Baralt i spetsen, fick under ett par dagar svara på en lång rad nog så svåra frågor från kommitténs ledamöter. Bakgrunden var bland annat den skarpa kritik Sverige fick i kommitténs tidigare rapport, som kom för nu mer än fem år sedan. Kritiken då gällde bland annat bristen på information till barn om konventionens innehåll, hur isoleringsstraff används på ungdomshemmen – och att Sverige ännu inte gjort konventionen till svensk lag.

Pernilla Baralt öppnade med ett anförande. som du kan läsa här. Det var dialoginriktat på ett bra sätt, och regeringens representanter visade under utfrågningen en öppenhet för kommitténs synpunkter, något som bådar gott för fortsättningen. I anförandet betonade statssekreteraren bland annat att arbetet nu är i full gång med att göra konventionen till svensk lag.

Men utfrågningen visade också att kommittén knappast var nöjd med de svar man fick till exempel när det gäller användningen av tvångsmedel, som isolering och bältning, inom barnpsykiatrin och ungdomsvården eller när det gäller långa häktningstider för ungdomar. Vilka slutsatser man drar får vi se när barnrättskommittén offentliggör sina rekommendationer den 4 februari. Jag återkommer om detta då.

Efter utfrågningen samlade Pernilla Baralt de representanter från Barnombudsmannen och olika frivilligorganisationer som följt utfrågningen på plats. Hon lovade då att regeringen kommer att översätta rekommendationerna till svenska, också i en barnvänlig version och dessutom utarbeta en handlingsplan för hur rekommendationerna ska följas upp. Det är goda tecken, värda att ta vara på – och bevaka så att det verkligen blir av!

Svår start på det nya året

År 2015 har startat på sämsta tänkbara sätt. Attentaten i Paris, massmorden i Nigeria, det upptrappade våldet mot civila i Syrien, södra Sudan och Ukraina – orden räcker inte till.

Men det finns motkrafter. Idag utkommer ett nytt nummer av Charlie Hebdo. Och inom ramen för organisationer som Röda Korset och Röda Halvmånen engagerar sig tusentals ungdomar för att under svåra och farliga omständigheter hjälpa krigets offer, inte minst barnen. Jag har mött dem när jag själv varit ute i fält, och jag beundrar deras mod och kompetens.

Så jag vill tro att godheten och medkänslan till slut är starkare än våldet. Till medkänslan hör också att inte avsiktligt såra och göra illa. Därför är jag glad över att några debattörer, samtidigt som de med kraft fördömt attentaten och våldet, också haft modet att mana till besinning.

Ann Heberlein skriver i DN den 12/1:

Varje rättighet medför en skyldighet. Det gäller också yttrandefri­heten. Den måste hanteras med viss varsamhet, med ansvar och med respekt för andra människor, deras känslor och deras uppfattningar. Man måste inte säga och skriva allt bara för att man kan.

Och i dagens DN fyller Theodor Kallifatides i, apropå att någon talat sig varm för ”rätten att kränka”:

Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.

Hur kan någon ha rätt att göra det?

Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.

Vi måste ha rätt att säga vad vi menar och stå för vår övertygelse i såväl det privata som det offentliga livet. Men vi har alla våra heliga rum och vi har därför också ett ansvar att vara rädda om varandra.

Min blogg har av olika skäl fått vila ett par veckor. Men nu tar vi nya tag. Jag önskar er alla en God fortsättning, trots allt. Det är 351 dagar kvar av 2015.

Åtta punkter om sorg

När tsunamikatastrofen inträffade för idag tio år sedan arbetade jag som skolläkare och fick då många frågor om vad man kunde göra för att stödja anhöriga och vänner. Också min egen familj var en familj i sorg efter min hustrus död i en trafikolycka tidigare samma år. Jag formulerade då ett ”8-punktsprogram för envar” som sedan publicerats i flera sammanhang, bland annat i min bok Gå med dig (Libris 2009). Det är fortfarande lika aktuellt.

Här följer programmet i oavkortat skick:

Hör av dig! Slå en signal, skriv ett brev, skicka ett mejl eller titta förbi och ring på dörren! Och vänta inte – gör det idag! Tänk inte: ”De behöver nog få vara i fred!” De som varit med om svåra händelser vill känna att släkt och vänner finns kvar, att det finns människor som tänker på en och som bryr sig om. Och börjar du tänka: ”Jag hör av mig lite senare” är risken stor att det aldrig blir av. När du tar kontakt med en familj: Tala gärna med alla, i varje fall med dem du känner! Det är lätt att barnen och ungdomarna glöms bort. Om du är lärare, fritidsledare eller fotbollstränare är det särskilt viktigt att du talar med honom eller henne du känner bäst – alltså barnet.

Se den som drabbats! Om du möter någon som drabbats, kanske på gatan, i en affär eller en korridor, gå då rakt fram till den du fått syn på, ta i hand eller krama om och säg något som: ”Vad roligt att se dig igen! Jag hörde om det som hänt dig. Hur har du det?” Eller något annat som visar att du vet och att du bryr dig om. När man varit med om svåra händelser blir man väldigt känslig. Om någon vänder bort blicken, går över till andra sidan gatan eller säger ett likgiltigt ”hejsan” eller ”tjena” och sedan bara går vidare känner man sig smutsig – eller spetälsk som några uttrycker det. Man skäms över sin sorg. Och det ska ingen någonsin behöva göra!

Låt den drabbade berätta! Den som varit med om svåra och dramatiska händelser måste få berätta, många gånger, på olika sätt och inför olika människor. Varje gång man berättar förstår man lite bättre vad som verkligen hänt. Så en av dina viktigaste uppgifter som vän och anhörig är att vara den tålmodige lyssnaren. I det ingår också att visa respekt för den drabbades rätt att själv få bestämma när, hur och för vem eller vilka hon eller han vill berätta. Ibland vill man tala mycket och länge, ibland vill man bara vara tyst.

Var till tröst – men trösta inte! Det finns egentligen inga tröstens ord att säga till den som drabbats av en svår sorg. Men man kan vara till tröst. Genom att finnas till, hålla om och lyssna noga och uppmärksamt utan att avbryta. Genom att visa att man finns där, inte bara just nu utan för lång tid framåt. När allt rasat samman finns vännerna kvar.

Tänk på vännens tystnadsplikt! Den som berättar om svåra upplevelser befinner sig ofta i ett chock- och sorgetillstånd där det är svårt att styra vad man berättar och inte. Det är inte säkert att du ska föra allt vidare i bekantskapskretsen. Fråga vad den drabbade vill att du ska hålla tyst om. Ibland vill han eller hon tvärtom att du ska hjälpa till att ge korrekt information om vad som hänt. Det sprids så mycket rykten, berättelser överdrivs och vantolkas. Så var noga med vad du själv berättar och gör det alltid i direkt samråd med den som drabbats. Sprid aldrig andrahandsuppgifter!

Hjälp till praktiskt! Den som befinner sig i chock och sorg behöver nästan alltid hjälp med det praktiska men har svårt att be om hjälp. Så säg aldrig: ”Du vet var jag finns om jag kan hjälpa dig med något – det är bara att ringa!” Säg i stället: ”Jag fick matbröd över när jag bakade – här får du några limpor!” Eller: ”På lördag tänkte jag och kompisen komma över och veckostäda. Visst har du dammsugare?” Eller: ”Vi står för middagen ett par gånger den här veckan. Passar onsdag och lördag?”

Bjud på glädje och vanligt liv! Ingen orkar sörja för jämnan. Ibland behövs avbrott med glädje och vanligt liv, också som påminnelse om att sådant finns. Det gäller både barn och vuxna. Därför är telefonsamtal med det här innehållet ofta guld värda: ”Du, jag tänkte bara säga att det går en så fin film just nu. Jag tänkte se den ikväll eller imorgon. Kan inte du hänga med?” Eller: ”Vi tänker sticka över till Köpenhamn i helgen. Vi har plats i bilen. Tror du Klara vill komma med? Så får Johanna lite sällskap!”

Håll ut! Sorg går sällan över men man kan lära sig leva med den. Sådant tar tid. Många kan berätta om hur mycket hjälp och omsorg man fick de första veckorna men också om hur tyst det blev sedan. Håll kvar kontakten med den drabbade familjen! Tänk efter vilka tidpunkter som kan bli särskilt smärtsamma för dem. Födelsedagar. Jul. Allhelgona. Årsdagen av det inträffade. Eller om något annat händer som kan påminna dem om det som hände. Hör av dig igen då! Inte för att hålla dem fast i sorgen. Men för att visa att du finns med dem i deras mödosamma vandring mot en möjlig framtid.

KD:s julbudskap slår hårt mot utsatta barn

Igår presenterade Göran Hägglund på DN Debatt ett antal förslag till förändring av svensk flyktingpolitik. Ett av förslagen formuleras så här:

Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd. Om skyddsbehovet kvarstår efter tre år permanentas uppehållstillståndet.

Det är ett förslag som kan komma att slå hårt mot våra mest utsatta flyktingbarn. Jag ska förklara varför:

Flera av de barn som nu kommer till Sverige från krigsdrabbade länder, till exempel från Syrien, Irak. Afghanistan eller södra Sudan, har varit med om mycket svåra upplevelser under lång tid. Om de ska kunna landa och rehabiliteras efter sådana upplevelser krävs ett kompetent mottagande där deras behov kartläggs. Familjen behöver sedan hjälp med att så snabbt som möjligt komma till ro i en ordnad tillvaro. Förskolan och skolan har en viktig roll för att skapa struktur, mening och sammanhang. Ibland behövs också terapeutiska insatser.

Det här arbetet tar tid. En av grundförutsättningarna för att det ska lyckas är att barnen själva upplever tillvaron som lugn, trygg och förutsägbar. All ovisshet om framtiden är av ondo och påminner bara barnen om den kaotiska situation som rådde innan de kom hit. Om barnen inte vet om de ska få stanna – vad är det då för mening med att gå till skolan, lära sig svenska och knyta an till nya kompisar? Det kommer bara att göra det uppbrott som väntar om tre år ännu mer smärtsamt. Och de här barnen har fått nog av smärtsamma uppbrott.

För ett litet barn är dessutom tre år en mycket lång tid. Ett barn som kommer hit som treåring är sex när de tre åren har gått, har då tillbringat halva sitt liv i Sverige, har mycket få minnen kvar från hemlandet och har hela sitt sociala nätverk i Sverige.

Förslaget innebär att de föräldrar som fått arbete i Sverige kan få stanna. Men min erfarenhet, efter många års arbete med traumatiserade flyktingfamiljer, är att de föräldrar som mår sämst, och där barnen därför också ofta mår sämst, är de som det tar längst tid att rehabilitera och som också har svårast att få arbete. Konsekvensen blir att de barn som har det bäst kanske kommer att få stanna medan de mest traumatiserade och sårbara barnen blir de som kommer att avvisas.

Förslaget är alltså ogenomtänkt och saknar helt barnperspektiv. Det är förvånande och oroande att det kommer just från KD. Maria Larsson var ju barnminister i den tidigare regeringen. När vi sågs i Almedalen i somras berättade hon stolt att KD kommer att stödja kravet på att barnkonventionen blir svensk lag. En följd av konventionen är att en barnkonsekvensanalys alltid ska göras innan nya förslag läggs fram. Var tog den analysen vägen nu?

Det känns också beklämmande att just KD bara en vecka före jul lägger fram ett förslag som slår så hårt mot våra kanske mest utsatta barn. Borde man inte kunna vänta sig att KD tog julens evangelium lite mer på allvar?

Opsis Barnkultur i fara

Apropå Opsis Barnkultur, denna ovärderliga kulturtidskrift, unik i sitt slag. Igår fick jag följande brev från Birgitta Fransson:

Rädda kulturtidskriftsstödet

Enligt kulturutskottets ordförande Per Bill (M) har Alliansen justerat sin budget och de föreslår nu att de 15 miljoner som enligt planen skulle sparas Opsis Barnkultur 2014-4in på litterturstödet under nästa år i första hand ska tas från kulturtidskriftsstödet. Detta innebär om det går igenom att kulturtidskriftsstödet i stort sett skrotas helt. 2014 delade dryga hundratalet tidskrifter på 19 miljoner inom ramen för produktionsstödet till kulturtidskrifter.
Opsis är helt beroende av tidskriftsstödet från Kulturrådet och det här förslaget hotar hela vår existens. Och inte bara Opsis utan även många andra kulturtidskrifter i en tid  när dagspress och andra medier  avskedar journalister och fotografer och drar in på all kultur. Det är en fråga om yttrandefrihet och demokrati och för vår del även om barns rätt till kultur, som även alliansen säger sig värna så väldigt om.
Här finns ett upprop att skriva på för alla som vill protestera mot detta svårbegripliga förslag.
Mycket oroande, tycker jag. Efter att på lite håll ha följt arbetet med Opsis vet jag att tidskriften lever med knappa marginaler redan nu. Man är beroende av både ideella krafter och det statliga stödet. Det vore en stor förlust för alla som är intresserade av barnkultur om tidskriften skulle försvinna. Det får helt enkelt inte ske! Så skriv under och sprid uppropet!

Before Christmas

Idag släpper min dotter Nora, eller Non Tiq, som hennes artistnamn lyder, en singelBefore Christmas på Playground. Titeln är Before Christmas. Lyssna gärna på låten på Spotify! Den är fin, tycker jag! Och läs texten till låten här!

Opsis Barnkultur 2014-4Och idag läggs också en artikel jag skrivit om Malala ut på Opsis barnkulturs hemsida. Artikeln finns annars att läsa i det nyutkomna numret, 2014-4, av tidskriften, som förstås är ett måste för alla barnkulturintresserade. Artikeln om Malala kan du läsa här.

 

Before Christmas… jag läste i Independent att ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, blivit rejält omskakad sedan han besökt ett soppkök och insett hur många som faktiskt svälter också i ett välfärdsland som England. Det är frivilligorganisationerna som står för hjälpen. Samtidigt som julhandeln pågår för fullt och massor av bra mat kastas i restaurangernas och stormarknadernas containers.

Bara i England?