Elin Wägner och barnen

I slutet av oktober 2019 hölls de årliga Elin Wägner-dagarna på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö. Årets Väckarklocka tilldelades detta år Rädda Barnen. Elin Wägner var en av de fem kvinnor som grundade svenska Rädda Barnen 1919. Även om hon lämnade organisationen efter bara några år för att i stället ägna sig åt sitt författarskap och annat fredsfrämjande arbete räknas hon fortfarande inom Rädda Barnen som en av pionjärerna.

Jag har tidigare skrivit om Elin Wägner, bland annat i min bok Relationsrevolutionen. När jag arbetade med manus till den fick jag också möjlighet att som Elin Wägner-sällskapets stipendiat tillbringa en tid på Lilla Björka, Elin Wägners tidigare hem.

Nu på S:t Sigfrid var jag ombedd att hålla ett föredrag om Elin Wägner och Rädda Barnen – och om hur hon som fredsaktivist såg på frågorna om barnets rättigheter i stort . Jag lade ner många timmars arbete på att förbereda mig, och föredraget finns nu i skriftlig form i den utmärkta skriften Elin Wägner och barnen, som ingår som nummer 30 i Elin Wägner-sällskapets skriftserie. Här finns också flera andra spännande bidrag, som Marianne Enge Swartz berättelse om hur Elin Wägner efter flera märkliga turer fick ta hand om sin brorson Vanni. Ulrika Knutsons redogörelse för relationen mellan Ellen Key och Elin Wägner hör också hit. Ulrika utkommer för övrigt inom kort med boken Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media).

Skriften Elin Wägner och barnen kan beställas direkt ifrån Elin Wägnersällskapet.

Glöd och visdom

Nu är min nya bok på väg ut i bokhandeln! Den bär titeln Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter och ges ut av Norstedts förlag. På förlagets hemsida finns en kort sammanfattning av vad boken innehåller – klicka HÄR.

Det är förstås ingen tillfällighet att den ges ut bara några dagar efter det att FN:s barnkonvention blivit svensk lag. Men boken har en lång tillkomsthistoria. Jag har länge tänkt skriva om de här kvinnorna och om vad de har betytt för mig i mitt tänkande, främst kring barn och deras rättigheter. Men de har också alla stått för en livshållning som jag känner stark samhörighet med. Kanske kan man kalla den ett kämpande sökande.

Alla var de riktiga kämpar som stod upp för vad de trodde på även när motvinden blåste hård. Men de hade även en annan sida som kommer fram vid närläsning av deras texter: ett ständigt sökande efter mening och sammanhang, ett sökande som gjorde dem sårbara för de misstänkliggöranden och angrepp som de utsattes för. Men just därför mycket levande.

Ellen Key var den som först kom i min väg. Jag läste hennes Barnets århundrade för många år sedan, och den gjorde mig nyfiken på hennes övriga författarskap, liksom på hennes livsöde. Något som förstärkts vid mina besök på Strand, hennes sista boplats vid Vättern.

Anna Lindhagen hörde jag talas om för mer än 40 år sedan när jag blev invald i Rädda Barnens styrelse . Hon var organisationens ordförande under några svåra år på 1920-talet, och hon förknippades ibland med motgångar. Därför var det så roligt och uppfriskande att senare få lära känna den Anna Lindhagen som stiger fram i efterlämnade tal och skrifter, inte minst i memoarboken Vad vi tänkte. En sådan härligt positiv överraskning!

Elsa Laula Renberg, den samiska feministen och barnrättsaktivisten, är min senaste bekantskap. Jag har hört om henne en tid, men först för ett par år sedan fick jag möjlighet att läsa hennes Inför Lif eller död? från år 1904. Ingen som kommit i kontakt med den skriften kan förbli oberörd! Det var när jag läst den om och om igen och sedan tagit del av Elsas liv och verksamhet i övrigt som jag bestämde mig för att skriva min bok. Det blev helt enkelt nödvändigt.

Att jag sedan ägnat tre av dessa pionjärers sena efterföljare, Tabata Amaral, Malala Yousafzai och Greta Thunberg, ett eget kapitel blev ganska självklart. Det är så mycket som förenar dem med mina tidiga vägvisare.

Bara kvinnor? Ja, det råkade bli så, vilket i sig är intressant. Men även några män spelar en viktig roll i boken. Vid min orientering i livsfrågornas landskap använder jag Martin Bubers Människans väg som karta. Mot slutet av min berättelse kommer Leonard Cohen till tals genom sin sena låt You want it darker. Och bokens författare är ju man.

För det här är en mycket personlig bok, kanske en av de mest personliga jag skrivit. Den vill gestalta det möte och den inre dialog som uppstått när jag försökt förstå vad mina vägvisare velat säga. Deras glöd och visdom har berört mig på djupet och gjort mig rikare. Om du som läsare känner något av detsamma och får lust att vara med i samtalet har jag nått mitt mål. För, tro mig, det är ett viktigt samtal just nu! De här kvinnorna var i vissa frågor långt före sin tid.

Livets hjul

Det är nyårsdag och jag tänker på livets gång. Som ibland avbildas som Livets hjul. En av de första artiklar jag skrev hade titeln Barnen, de vuxna och livets hjul – några tankar i väntan på en teori. Jag var då medlem i PRU-gruppen, ett forskningssamarbete där PRU står för Psykosociala Riskbarn i Uppsala, och min artikel ingick i vår bok Vilsebarn i välfärdsland (LiberFörlag 1979).

Den nog så enkla bilden hade jag ritat själv, och om min inspirationskälla skrev jag:

Det var i sökandet efter en god teori jag kom att tänka på Livets hjul. Jag minns det från vapenhusets vägg i min barndoms kyrka på Uppsalaslätten. 1400-talsmästaren hade målat ett jättelikt hjul som långsamt snurrade. På den sida av hjulet som var på väg upp klängde ett litet barn. Med ilsken beslutsamhet hade han grabbat tag i hjulet och det bar iväg uppåt. Högst uppe på hjulet stod ett ungt par. Dom höll varandra i handen och blickade trosvisst rakt in i framtiden. På andra sidan hjulet klängde en mager och senig gubbe. Det var lätt att se att han snart skulle tappa taget, och nedanför väntade Det brinnande Gehenna. Bilden gjorde ett starkt intryck på mig som barn, och fortfarande blir jag berörd av den.

När jag skrev detta stod jag högst uppe på hjulet. Nu är jag gubben på väg nedåt, även om jag har ett mer avspänt förhållande till Gehenna.

Någon vecka före jul lyssnade vi på Carolinae damkörs julkonsert i Allhelgonakyrkan i Lund. I programmet ingick bland annat The Ghost of Combermere Abbey av Judith Bingham. Texten i verket utgörs av Time’s Paces, ett poem med omstritt ursprung. Det ingår i Hymns and Other Stray Verses från 1901 av Henry Twells (1823-1900) men finns också i andra versioner, bland annat i en som lär stå på en klocka i Chester Cathedral. Jag tycker dikten så bra fångar den upplevelse som vi på väg nedåt kan vittna om: att tiden går fortare för varje år. Här följer Twell’s version:

When as a child I laughed and wept,
Time crept.
When as a youth I waxed more bold,
Time strolled.
When I became a full grown man,
Time RAN.
When older still I daily grew,
Time FLEW.
Soon I shall find, in passing on,
Time gone.
O Christ! wilt Thou have saved me then?

Amen.

PS. Om du vill se Albertus Pictors kända version av Livets hjul – klicka HÄR.

Gott Nytt År!

”Vi får tända många ljus idag”, säger Gunnel. Om några timmar är vi på väg till domkyrkans nyårsbön. Under året som gått har flera av våra vänner och anförvanter drabbats av sjukdom. Vi börjar bli äldre nu, och krämpor av olika slag hör åldern till. Inte vet jag om böner och tända ljus hjälper, rent medicinskt betraktat. Men att innesluta varandra i gemenskapens omtanke kan aldrig vara fel. Så får vi lämna resten till sjukvården och Vår Herre. Gott så.

Jag tänder ett ljus redan nu på mitt köksbord, intill en julros. Med Britta Marakatt-Labbas affisch och en solstrimma i bakgrunden.

Med det ljuset vill jag önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! Och ett nytt decennium med trotsig verksamhetslust och en lagom gnutta hopp!

Vi har en hel del att ta itu med.

Värnlösa barns dag 2019

Så har det åter blivit den 28 december. Värnlösa barns dag. Tidigare Menlösa barns dag. För tre år sedan skrev jag på bloggen om den här dagens historia och om vad den betytt för mig. Jag ska inte upprepa det – du kan läsa genom att klicka HÄR.

Men just i år finns flera anledningar att stanna upp idag. Dels för att minnas två av våra viktigaste barnrättskämpar som båda lämnat oss i år. Jesper Juul i somras – honom skrev jag om HÄR. Och så nu strax före jul barnpsykologen Malin Alfvén.

Jag har alltid haft stor respekt för Malin och har ofta och i olika sammanhang hänvisat till henne och till vad hon skrivit. Förutom en djup kunskap om barn och ett tydligt barnrättsperspektiv ägde Malin en unik förmåga att möta barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och professionella på ett varmt och inlevelsefullt sätt – vilket fick alla, också jag, att gärna vilja lyssna på hennes tankar och förslag.

Så får vi idag inte heller glömma det sanslösa övervåld som barnen i Jemen och nordvästra Syrien nu utsätts för – varje dag. Ett nyhetsbrev från UNICEF:s regionalkontor i Amman, skrivet på julafton inleds med orden:

Children are bearing the brunt of intensifying violence in northwest Syria. More than 500 children were injured or killed in the first nine months of 2019, and at least 65 children have been killed or injured in the month of December alone.

I dagens Svenska Dagbladet finns en större artikel, en så kallad understreckare, som jag skrivit inför att barnkonventionen från och med 1/1 2020 blir svensk lag . Den kan du läsa HÄR.

Release med julsånger

Idag kom två av mina barnbarn, Jalou och Florian, på besök för att sjunga julsånger med morfar. Barnens mamma Nora, pappa Karol och moster Signe var också med. En sådan liten sångstund mitt i julbrådskan hör till traditionerna i vår familj.

Men den här gången blev det lite annorlunda. Nora överräckte nämligen en flaska alkoholfritt bubbel med orden: ”Men så måste vi ju ha lite release också, även om vi inte är så många idag!”

Releasen gäller min bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter. Boken kommer egentligen inte ut förrän den 10 januari, men jag har fått mina författarexemplar lagom till jul. Det finns lite att läsa om boken på förlaget Norstedts hemsida, och man kan redan nu lägga in en bevakning av den hos nätbokhandlarna.

Jag kommer att ge en personlig och mer utförlig presentation av boken i början av januari. På bilden står jag med den i famnen tillsammans med Jalou. Några minuter senare sitter vi vid flygeln och tillsammans med de andra sjunger vi:

We wish you a Merry Christmas and a Happy New Year!

Foto: Nora Lindkvist

Fyra generationer att läka ett krig

Baksidestexten drabbar direkt: ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen.”

Det är Anna Takanen som skriver så, och boken bär den lite kryptiska titeln Sörjen som blev (Bonniers 2019). Titeln får sin förklaring i slutet av boken, och jag ska inte avslöja den här. En berättelse, är bokens diskreta undertitel. En berättelse med dokumentärt underlag. Anna Takanen berättar som sin pappa Timo, som kom

Sörjen som blev

till Sverige som krigsbarn vid fyra års ålder och som sedan blev kvar här. Och om hans familj i Finland. Timos mamma Saara och hans bror Leevi kommer också läsaren nära. Leevi som blev kvar med sin mamma. Timos och Leevis försök att hitta tillbaka till ett brödraskap är ett av bokens mest berörande teman.

Anna Takanen är verksam som skådespelare och regissör, och innehållet i boken har tidigare gestaltats på scen i föreställningen Fosterland, som spelats i både Göteborg, Stockholm och Helsingfors. Men boken står alldeles utmärkt på egna ben och ansluter till den ström av böcker som kommit under senare år och som beskriver det vi med en teknisk term brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har nyligen skrivit om två andra aktuella böcker, av Julie Lindahl och Helena Trus, som närmar sig samma frågeställningar om än från olika utgångspunkter – se här!

Det här är viktiga böcker, närmast nödvändiga om vi ska förstå vad krig gör med barn och hur trauman av det slaget kommer att påverka familjer och hela samhället under lång tid. Fyra generationer – det blir ett sekel. Kommer mänskligheten någonsin att fatta det?

I Anna Takanens rika bok finns också ett sidotema som direkt ansluter till min senaste bloggnotis, den om ”de efterkommande” – alltså om barn som får växa upp i skuggan ett syskon som dog och som de därför aldrig fick träffa. Anna Takanen beskriver en sådan situation, och jag vill gärna citera ett kort avsnitt som visar med vilken känsla och omsorg som författaren formulerar sig i den här boken:

Jag är ett ersättningsbarn, ett regnbågsbarn.

Ibland tänker jag på honom, på att vi legat i samma magrum, väldigt tätt intill. På att han dog där tolv månader innan jag föddes. På att när jag låg i det magrummet tätt intill modershjärtat, så sörjde hon som bar mig. På att jag färdigställdes till flicka i pojkens sorgevatten. Pojkbroderns död blev min födsel och budkavlen han gav mig var att vända sorg. Det är mitt öde. Vi har alla vårt kors att bära.

Mer ömsint kan ett sådant öde knappast beskrivas.

« Äldre inlägg

© 2020 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑