Fallet Kevin

Ingen som sett Dan Josefssons dokumentärtrilogi om fallet Kevin kan väl undgå att bli upprörd. Säkert kommer programmen att leda till en omfattande debatt. En ny förundersökning har också inletts. I det här inlägget vill jag begränsa mig till några principiella synpunkter:

Fallet Kevin

Vad som står alldeles klart är att polisen använt förhörsmetoder som inte på något sätt kan försvaras. I gårdagens Aktuellt kallade Leif GW Persson metoderna för ”psykisk misshandel”. Jag vill gå ett steg längre: att utsätta så små barn för så långa och pressande förhör utan att en förälder eller annan person fick vara med som stöd för barnet kan inte kallas för något annat än psykisk tortyr.

Det finns en omfattande kunskap om att uppgifter som kommer fram vid förhör under tortyrliknande former inte är tillförlitliga och aldrig kan tillmätas bevisvärde. Vad polisen här gjorde var alltså att fullständigt sabotera möjligheterna att lösa fallet.

Det finns också en tydlig barnrättsaspekt på det hela. Förhören med barnen hölls 1998. Då hade det gått åtta år sedan Sverige ratificerade FN:s barnkonvention. I och med det var svenska myndigheter skyldiga att följa vad som står skrivet i konventionen. I artikel 40 sägs följande:

Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

De förhör som hölls med de båda misstänkta pojkarna bröt mot varje princip i denna artikel.

Flera psykologer hade viktiga roller i fallet Kevin. Den som mest fått figurera offentligt är Sven-Åke Christiansson, vars auktoritet redan 1998 var starkt ifrågasatt. Men i programmen sägs att också andra barnpsykologer satt med och följde förhören. Det är för mig fullständigt obegripligt att de inte ingrep och stoppade den tortyr som faktiskt pågick. I de yrkesetiska principer som Nordens psykologer samma år enades om sägs bland annat följande:

Psykologen respekterar individens grundläggande rättigheter, värdighet och värde och uppmärksammar att hans/hennes kunnande inte används för att kränka, utnyttja eller förtrycka individen …

Psykologen medverkar inte i aktivitet som syftar till att med fysiska eller psykiska tvångsmedel (”indoktrinering”, ”hjärntvätt”, tortyr) – eller hot om sådana tvångsmedel:   avtvinga någon information eller bekännelse

förmå någon att röja, förneka eller ändra egen eller andras livsåskådning, politiska, religiösa eller etiska övertygelse

samt försöker aktivt förhindra att psykologisk kunskap används i sådana aktiviteter.

Den eller de psykologer som deltog vid dessa förhör hade uppenbarligen ingen kunskap om professionens egna yrkesetiska principer – eller valde att bortse från dem. Jag utgår ifrån att Etikrådet vid Sveriges psykologförbund granskar de deltagande psykologernas roll. Frågan om psykologers liksom läkares och socionomers medverkan i aktiviteter av det här slaget har nämligen stor principiell betydelse.

Det är just i ovanliga och känsloladdade skeenden som mänskliga rättigheter och yrkesetik måste ges högsta prioritet. Jag kan inte undgå att på nytt citera Timothy Snyder, vars nya bok On Tyranni jag skrev om i min tidigare bloggnotis:

Professional ethics must guide us precisely when we are told that the situation is exceptional. Then there is no such thing as ”just following orders.” If members of the professions confuse their specific ethics with the emotions of the moment, however, they can find themselves saying and doing things that they might previously have thought unimaginable.

 

Att stå emot tyranner och populister

Jag är just hemkommen efter en vecka i Boston och på Cape Cod. I USA talar alla om Donald Trump. I de kretsar jag rörde mig är oron stor. Vad är egentligen på väg att ske i USA? Och i Europa?

På vägen hem läste jag en liten men oumbärlig bok på just det temat, Timothy Snyders nyutkomna OnOn Tyranni Tyranni:Twenty Lessons from theTwentieth Century. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University, specialiserad på Europas historia under 1900-talet. Han har tidigare skrivit flera uppmärksammade böcker på det temat, bland annat den bok som kom på svenska i fjol, Den svarta jorden: förintelsen som historia och varning.

Den nya boken är skriven i ett slags förtvivlan över den utveckling Snyder tycker sig se i USA idag. I tjugo korta betraktelser försöker han formulera ett slags motståndsstrategi – enkla och tydliga råd till oss alla om hur vi ska kunna stå emot de hot mot en levande demokrati som han anser blir alltmer uppenbara, både i Europa och i USA. Snyder menar att historien aldrig upprepar sig, men att det finns en  hel del att lära av den. Han pekar på en rad likheter mellan Europas utveckling under 1930 – 1940-talen och det vi ser hända idag. Snabbare än vi riktigt fattar det kan demokratiska grundvärden urholkas och väg banas för nya former av envälde och tyranni.

Det här är en bok som alla borde läsa! Jag hoppas den snart kommer i svensk översättning. Men den engelska texten är lättläst, rakt på sak och tillgänglig för de flesta. Här kommer ett litet smakprov från ett av de kapitel som berör mig själv mest, det om yrkesetik. Snyder beskriver hur förödande följder det fick när både läkare och andra under hitlerismens och stalinismens eror övergav sina etiska koder och ställde sig till maktens förfogande. Och han avslutar det avsnittet med följande uppfordrande maning – och varning:

Professional ethics must guide us precisely when we are told that the situation is exceptional. Then there is no such thing as ”just following orders.” If members of the professions confuse their specific ethics with the emotions of the moment, however, they can find themselves saying and doing things that they might previously have thought unimaginable.

 

Jag undrar – alltså finns jag

De två senaste böcker jag läst har en del gemensamt, trots att de är så olika. Judas avJudas Amos Oz är en stor läsupplevelse. Amos Oz hör till mina absoluta favoritförfattare, och jag hoppas han snart får Nobelpriset. Och den här boken måste vara en av hans starkaste. Här avhandlas livsfrågor av allra största vikt, framför allt frågor om vad svek och förräderi är – och inte är. Författaren låter olika perspektiv ställas mot varandra och överlämnar en hel del arbete till läsaren, vilket jag uppskattar. Boken sista mening lyder, helt följdriktigt:

Och han stod där och undrade.

Ofromma bibeltolkingarAmos Oz skriver på hebreiska. En som förälskat sig i hebreiskan, eller rättare sagt den gamla bibliska hebreiskan, är Lina Sjöberg från Uppsala, som 2014 kom ut med boken Ofromma bibeltolkningar, där hon på ett ovanligt uppfriskande sätt närläser några berättelser ur Gamla testamentet. En bok att bli glad, utmanad och berikad av. Nu tycker jag inte författarens bibeltolkningar är så ”ofromma”, snarare kärleksfullt egensinniga. Och hur slutar då hennes bok. Jo med meningarna:

… den text som drivs av undran önskar inte svar av sin läsare. Den vill att jag fortsätter undra.

Och det gör jag. Och lever.

Ärligt talat – visst finns hopp!

Veckan som gått har för mig handlat om hur vi ska kunna behålla vårt hopp i en tid med många mörka moln på himlen. Min bror Bengt har varit på besök. I onsdags hade vi ett samtal på Domkyrkoforum här i Lund på temat Världens barn och himlens stjärnor. Bengt och jag har genom åren hunnit prata om det mesta, men det här var faktiskt första gången som vi gjorde det offentligt. Det blev en lyckad kväll, tycker jag – och till det bidrog i allra högsta grad Stella Wallberg och Tekla Nilsson med sitt klarinettspel! Att se och lyssna till dem – vem kan göra det utan att repa mod på nytt?

Kvällen därpå ledde jag ett samtal i Västerkyrkan där Bengt och prästen Ulrica Fritzson medverkade. Temat var: Ärligt talat – finns det hopp? Om den paradoxala verkligheten och det konkreta hoppet. Samtalet pendlade mellan Bengts oro för att vi inte tar klimathotet på allvar och Ulricas erfarenheter av försoningsarbete. Ett allvarligt tema, men båda pekade på hoppets möjlighet. Under förutsättning att vi vågar se verkligheten som den är.

Och igår talade jag på Världskulturmuséet i Göteborg vid en temadag anordnad av Rosengrenska stiftelsen. Många av åhörarna är starkt engagerade i arbetet för och med barn på flykt. Och med den verkligheten som utgångspunkt reflekterade jag över hoppets möjlighet. Talet kan laddas ner via länken nedan.

Ärligt talat – visst finns hopp!

Och ändå kommer våren

Måryd backsippor 2 20170411

Idag gick det inte längre. Jag klarade inte av att leva i den våldsbubbla som vi hamnat i. Inte nog med det vansinniga terrordådet i Stockholm. Alla dessa åsikter, alla höga röster. Allt hat som gror. Var finns hoppet? Kanske i tystnaden, i leendena vi möter varandra med på gångvägen och i butiken.

Vi åker ut till Måryd och går den vända vi brukar göra varje vår. Backsipporna kryper upp ur fjolårsgräset. Och nere vid bäcken har de första gullvivorna vågat sig fram. Vi sätter oss i gräset och lyssnar på alla ljud. Vinden i trädkronorna, den porlande bäcken, en hund som skäller, låga röster från två kvinnor som går förbi.

När vi kommit hem och fått vårt trekaffe går jag till förskolan och hämtar min dotterdotter. Hon frågar om jag mött någon som blivit påkörd av en lastbil. ”Du är ju doktor”, säger hon. Vi går hemåt i sakta mak. Hon klättrar högst upp i en klätterställning på gården. Sen går vi in, dricker juice och spelar fiol. Som livet. Som våren.

Måryd gullvivor 20170411

Hurra för Wolf Erlbruch!

Så blev det då äntligen dags för Wolf Erlbruch. I veckan utsågs han till årets anden-doden-och-tulpanenAlmaprismottagare. Mycket välförtjänt! Ur juryns motivering saxar jag:

Wolf Erlbruch gör viktiga livsfrågor tillgängliga och hanterbara för läsare i alla åldrar. Med humor och värme djupt rotad i en humanistisk grundsyn visar hans verk det lilla i det stora.

Jag kan inte annat än hålla med. Erlbruch är en underbar illustratör. Och när han ibland skapat egna bilderbokskonstverk, alltså stått för både text och bild, har resultatet blivit smått magiskt. Anden, Döden och Tulpanen är där min absoluta favorit.

Så ett stort Grattis från mig till både Wolf Erlbruch och till juryn! Läs gärna mer om pristagaren och juryns hela motivering på Almas hemsida.

Det glömda kriget

Såg du filmen Ett rop från Syrien på TV igår kväll? En fruktansvärt otäck film. Men verklighet. Så har barnen det, faktiskt inte så långt härifrån. Och inte bara i Syrien.

Sedan min tid på Rädda Barnen har jag alltid haft en särskild kärlek till Jemen. Där var jag på flera besök, ofta i samband med så kallade ”fact finding missions”, under den tid Jemen ännu var ett delat land. I dåvarande Sydjemen byggde Rädda Barnen upp ett barnhälsovårdsprojekt. Och dåvarande Nordjemen besökte jag efter en jordbävning i höglandet. Jag blev förälskad i det vidunderligt vackra landskapet, och jag blev tagen av den generositet, värdighet och humor som präglade många av dem jag mötte.

Nu är Jemen en enda nation, men motsättningarna är större än på mycket länge. Ett blodigt inbördeskrig rasar sedan ett par år tillbaka, och det förvärras av den inblandning som sker av omgivande stater. Iran stöder de shiamuslimska så kallade huthierebellerna, medan Saudiarabien ger sitt stöd till den sunnimuslimskt dominerade regeringsmakten. Saudikoalitionen  får i sin tur stöd av väst. Amnesty har i en skarpt formulerad rapport nyligen fördömt USA och Storbritannien för den massiva vapenhjälp de ger till Saudiarabien, samtidigt som de med andra handen bistår offren i Jemen. Tala om dubbelmoral!

Idag larmar UNICEF i en ny rapport om vad som är på väg att ske med barnen i Jemen. UNICEF report Yemen march 2017Det är i sanning en omskakande läsning. Här, som exempel, bara några siffror  som sammanfattar året 2016:

  • Över en halv miljon barn lider av akut undernäring
  • Antalet barn som dödats i striderna har ökat från 900 till 1500
  • Antalet allvarligt sårade barn har ökat från 1300 till 2450
  • Antalet barn som rekryterats som barnsoldater har ökat från 850 till 1580
  • 212 attacker riktades direkt mot skolor, jämfört med 50 året dessförinnan
  • 93 attacker riktades direkt mot sjukhus och vårdcentraler, jämfört med 63 året dessförinnan
  • Andelen fattiga och rent utblottade familjer har skjutit i höjden, vilken bland annat har lett till att två tredjedelar av flickorna nu blir bortgifta innan de fyllt 18 år, jämfört med cirka 50 procent tidigare – trots omfattande kampanjer för att minska antalet barnäktenskap.

Det är svårt att ta in allt som händer i världen idag. Vi som arbetar för och med barn har i sanning en tung tid. Det är inte mycket vi kan göra. Men vi får göra vad vi kan – ingenting annat är anständigt. Här kommer mitt förslag, kanske inte så fantasifullt men ändå:

Blir världsförälder i UNICEF!

Eller månadsgivare i Rädda Barnen!

Eller ge ditt stöd till någon annan organisation du litar på! Vi måste hjälpas åt nu.