Författare: larsh (Sida 1 av 143)

Fler böcker om Sápmi

För ett år sedan skrev jag här på på bloggen om Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige (Norstedts 2020). Boken vann i höstas Augustpriset för bästa fackbok. Och nu har den röstats fram till årets bok om svensk historia av nättidningen Svens Historias läsare. Mycket välförtjänta framgångar! Stort Grattis!

Nu har det kommit fler fina böcker med anknytning till Sápmi. För oss som intresserar oss för barn- och ungdomsböcker är Ann-Helén Laestadius sedan länge ett känt namn. 2016 vann hennes ungdomsroman Tio över ett (Rabén och Sjögren) Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok, och jag skrev då en notis om den också här på bloggen.

Nu har samma författare utkommit med sin första vuxenroman, Stöld (Romanus & Selling 2021). Ann-Helen Laestadius är själv same, bördig från nedre Soppero och uppväxt i Kiruna men bor numera i Solna. Romanen handlar om förföljelserna av samer i Norrbotten som under senare år snarast förvärrats efter Girjasdomen i januari 2020, då Högsta Domstolen slog fast att samebyn Girjas på grund av urminnes hävd har ensamrätt att upplåta jakt och fiske på området.

Ett sätt att protestera mot detta har varit att köra på samernas renar med bil eller skoter, lemlästa kropparna och lägga beslag på köttet. I romanen ges flera exempel på hur detta kan gå till – en snudd på outhärdlig läsning.

Men Stöld är något långt mer än en partsinlaga i en pågående debatt. Författaren drar sig inte för att komplicera bilden. Visserligen framställs representanterna från majoritetssamhället, vare sig det handlar om polisen, sjukvården eller kyrkan, som mer än lovligt oförstående för samernas situation. Men det finns undantag. En ung polisman och en vikarierande kvinnlig präst visar åtminstone vilja att se andra perspektiv – men hindras av lagstiftning och gamla traditioner.

Laestadius undviker inte heller de konflikter som finns inom det samiska samhället, som den mellan renägare och icke renägare (en konflikt som staten har det största ansvaret för genom de renbeteslagar som infördes i slutet av 1800- och början av 1900-talet). Liksom den traditionella könsmaktsordning som lever kvar också bland samerna och som gjort det svårt för unga kvinnor som vill ha mer inflytande i sin egen familj liksom i samebyn och sametinget.

Berättelsens viktigaste karaktär är Elsa. I bokens första del, den som gör det allra starkaste intrycket på mig, är Elsa nio år. Författaren tecknar här ett både gripande och insiktsfullt porträtt av en mycket känslig och ganska ensam flicka. Hon får vara med om några riktigt svåra upplevelser som jag inte här vill avslöja.

För mig är språklöshet ett av romanens viktigaste teman. Om vad som händer när vi inte längre når fram, ibland på grund av rädsla och ibland kanske bara av ovana att söka stöd hos varandra i känsliga frågor, där vi måste blotta vår sårbarhet och ängslan.

Så blir Stöld för mig en omtumlande, upprörande och rik läsupplevelse.

Kyrkans frånvaro är ett bitema i boken. Här finns inga tecken på den försoningsprocess som ändå pågår mellan kyrkan och det samiska samhället. För mig personligen har det varit en viktig process, men jag är medveten om att det återstår mycket att göra. Det framgår bland annat i en viktig artikel i senaste numret av Kyrkans Tidning. Den bär titeln Förtryckta samer har förvandlats till förebilder och är skriven av Petra Carlsson, lektor vid Enskilda högskolan i Stockholm.

Bo Lundmark är inne på liknande tankegångar i sin På nötta och nyröjda stigar i Sápmi (Verbum 2021), som är årets version av Ärkebiskopens fastebok och därför också har ett förord av Antje Jackelén. Lundmark var under åren 1979-1991 förordnad som samernas kyrkoherde och var då stationerad i Funäsdalen, där han fortfarande bor kvar. I boken tar han oss med på sina vandringar till samevisten och kapell i olika delar av Sápmi. Kyrkan har fortfarande mycket att lära av urgamla samiska tänkesätt, tycks han mena. En lite ojämn men ganska charmfull bok som jag nu läser ett kapitel ur varje kväll.

Överallt liv

Det var länge sedan jag läste en bok som berört mig så på djupet som Niklas Rådströms Som har inget redan hänt (Albert Bonniers förlag 2021). Jag läser bokens titel utan att riktigt förstå den. Först på sidan 167 ger Rådström en nyckel till hur den kan tolkas. Han beskriver den vrede inför risken att dö som en allvarlig sjukdom kan utlösa hos den drabbade. Vi vill ju leva: ”Vi lever våra liv på trots mot det oundvikliga. Det är så våra liv blir till.” När så döden ändå dyker upp som ett reellt hot måste vi få hålla den ifrån oss: ”Den allvarliga sjukdomen kräver den distansen av oss: vi får se på den som om det gäller någon annan som inte heller är sjuk. Som har inget redan hänt.”

Egentligen vet vi precis vad som står på spel. Vi vet att vi kan dö, men inte när. Och vi måste få leva tills vi dör.

Det är svårt att klassificera den här boken. Här finns en ingående och initierad sjukjournal över den tre år långa leukemibehandling som författaren gått igenom. En journal skriven av patienten själv, personlig till sin natur men ändå lätt att känna igen sig i för den som vårdats lång tid på sjukhus för någon allvarlig sjukdom.  

Under sjukdomens gång reflekterar Rådström över vad som händer med en människa när sjukdomen tar all kraft och uppmärksamhet. Här blir prosan mer essäistisk till sin natur. Författaren tar hjälp av psykologisk och filosofisk sakkunskap men också av en lång rad litterära referenser. Det finns flera författare som skrivit om sin sjukdom och Rådström är väl påläst.

Mot slutet av boken formulerar Niklas Rådström ett slags credo, som jag återkommer till. Men innan dess har han vävt in en personlig levnadsteckning, en barndomsskildring tecknad med lätt hand och fragmentarisk till sin natur men just därför öppen, äkta och drabbande.

Så här börjar en längre artikel i essä-form som jag skrivit efter att ha läst Niklas Rådströms bok. Vill du läsa hela artikeln – klicka på länken nedan!

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2021/01/Överallt-liv.pdf

Kärleken den underbara

Vad får en bonddotter, född på Österlen i slutet av 1800-talet, att som den enda i familjen välja att utbilda sig och bli sjuksköterska? Kvinnan det gäller är min farmor, Anna Bondesson Gustafsson (1883-1969).

Anna utbildade sig på sjuksköterskeskolan i Kristianstad och kom sedan att arbeta som en av landets första kommunsköterskor i Oppmanna landskommun, innan hon mötte sin man Hugo och flyttade med honom till Småland. Hon tvingades då att lämna sitt yrke. En sjuksköterska fick på den tiden inte vara gift.

Vem var Anna? Hur såg hennes drivkrafter ut? Och hur kom utbildningen till sjuksköterska och erfarenheterna från arbetet i en fattig landsbygdskommun  att prägla hennes senare liv som mamma och lantbrukarhustru?

Jag har sökt i arkiven, läst sparade brev, rest runt i Annas fotspår och samtalat med både släktingar och andra. Det visar sig att Annas väg kantades av flera dramatiska händelser, både oväntade dödsfall och andra tragedier. Bland annat kom två mord att kasta sin skugga över hennes och Hugos liv.

Till slut växer bilden fram av en kvinna som trots alla svårigheter behöll sitt lugn och sin värdighet och som därför kom att betyda mycket för dem hon mötte längs vägen.

Skriften om Anna kom ut i juni 2020 och finns nu i digital version som fritt kan laddas ner genom att klicka på länken nedan.

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2020/11/Kärleken-den-underbara-2020-1.pdf

Nu behövs både glöd och visdom!

”Det är en märklig tid vi lever i! ” Så säger vi varje dag till varandra via de kanaler som nu är tillgängliga för oss.

För oss som kommit ut med nya böcker i vår är det inte heller så roligt. Jag var inbokad för en lång rad spännande aktiviteter i vår och sommar, där jag skulle få presentera min nya bok Glöd och visdom. Allt är inställt. Igår blev det också klart att det inte blir någon bokmässa för min del i år. Norstedts har bestämt sig för att inte vara med. Jag tycker det var ett klokt beslut. Men det känns förstås jättetråkigt.

För min bok har fått flera positiva recensioner:

Efter ett långt liv i barnets tjänst – som barnläkare och aktiv i Rädda barnen och Unicef, skriver han personligt om sina vägvisare Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg, som på olika sätt har arbetat för social reformation med fokus på kvinnor och barn. I sympatisk dialogform beskriver han hur de har inspirerat hans eget engagemang. Tonfallet är på samma gång eftertänksamt reflekterande och uppfordrande.

Kristina Sandberg i Svenska Dagbladet

Gustafsson har skrivit en innehållsrik och sympatiskt resonerande bok om barns rättigheter. Han har lagt ner ett förtjänstfullt forskningsarbete om sina tre pionjärer och har försett boken med en omfattande litteraturlista.

Sven Nyberg i Norrbottens-Kuriren

Det är i talen, skrifterna och böckerna Lars H Gustafsson lär känna Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg men det är i ett personligt brev till var och en han går på djupet och blandar in sin egen utveckling och sökande livsresa, där hans ständiga sällskap varit filosofen Martin Buber. ”Glöd och visdom” är ett personligt dokument, ett testamente.

Britt Jakobsson i Länstidningen, Östersund

Jag hoppas förstås på att få komma ut och möta mina läsare när restriktionerna väl har lättat. Den här boken är så viktig för mig, och jag vill inget hellre än att få möjlighet att samtala om tankarna i den.

Boken finns i din lokala bokhandel men kan också beställas via internetbokhandlarna och levereras till din hemadress. Om du läser den och vill dela med dig av dina tankar redan nu så finner du min e-postadress under fliken Om mig.

Kanske behövs både glöd och visdom nu mer än någonsin. Glöd för att härda ut och inte tappa modet. Visdom för att inte låta hjärnan kidnappas av fake news och lösa spekulationer av olika slag.

Det märkliga är att de tre kvinnor som jag presenterar i boken redan för hundra år sedan formulerade sanningar som just i dessa dagar känns högaktuella. Jag är så tacksam för att jag har fått lära känna dem. Även om jag aldrig fick träffa dem personligen har jag alltmer börjat uppleva dem som vänner och förtrogna, var och en på sitt eget sätt. De har en hel del gemensamt. Men de är också mycket olika!

Om ”childism” i Opsis Barnkultur

Tidigare i år utkom antologin Vi måste börja med barnen på Ordfront förlag med Ylva Mårtens som redaktör. Jag har skrivit om den tidigare – se HÄR. I antologin bidrar jag med ett kapitel som fått rubriken Childism. Samma text återfinns nu som en fristående artikel i årets första nummer av den oumbärliga tidskriften Opsis Barnkultur. Artikeln i sin helhet kan också läsas på tidskriftens hemsida – se HÄR. Roligt med ett sådant samarbete mellan ett förlag och en tidskrift!

Begreppet ”childism” myntades för några år sedan av två amerikanska forskare, oberoende av varandra: John Wall och Elisabeth Young-Bruehl. Men de gav begreppet helt olika innebörd! Jag har därför varit försiktig med att använda det, och i artikeln förklarar jag närmare varför. I stället testar jag på nytt begreppet ”Den fjärde vägens barnsyn”, som jag först lanserade i min bok Relationsrevolutionen (Norstedts) från 2016.

I originalartikeln i Opsis Barnkultur, det vill säga i papperstidningen, finns också min senaste bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter (Norstedts 2020) fint presenterad. Den har även recenserats positivt i Svenska Dagbladet den 14/2 av Kristina Sandberg – se HÄR – och omnämnts i en stort uppslagen artikel i tidningen ETC den 26/2, där jag intervjuas på temat Vad händer om vi låter barnen visa vägen? – se HÄR

Och – ett helt uppslag om Glöd och visdom finns i ICAKURIREN nr 10 2020! Artikeln där är skriven av Anna Wahlgren och har fått rubriken Kvinnorna som låg steget före.

Vårt mörka arv

I 2020 års utgåva av Uppsala Medicinhistoriska Förenings årsskrift medverkar jag med en artikel som fått rubriken Revolten på medicinkliniken. Den handlar om en incident i december 1964, då jag tillsammans med arton andra studenter vägrade att delta i ett skriftligt slutförhör. Det hela var en protest mot professor Erik Ask-Upmarks agerande under kursen. En tidig studentrevolt, några år före år 1968. Jag har i artikeln utgått ifrån det protokoll som skrevs när vi var kallade till ett förhörsliknande samtal som leddes av universitetets dåvarande rektor, Torgny Segerstedt, och där jag var utsedd att föra kursens talan. En sekreterare stenograferade under sammanträdets gång, så protokollet återger allt som sades i det närmaste ordagrant .

Artikeln är en påminnelse om hur både studenter och medarbetare ibland kunde behandlas både godtyckligt och i det närmaste rättslöst på universitetssjukhusen. Erik Ask-Upmark hade redan tidigare gjort sig känd för sitt agerande, bland annat genom att utestänga en grupp studenter med judisk bakgrund som kommit till Sverige efter kriget. En av dem var Jerzy Einhorn.

I en annan av årsskriftens artiklar skriver Ulf Pettersson om det rasbiologiska institutet i Uppsala som invigdes 1921. Och som inte stängdes förrän 1959, bara några år innan jag började mina medicinska studier.

Men allt i medicinhistorien är inte mörker! För den barnmedicinskt intresserade finns i den innehållsrika årsskriften också en artikel av Bertil Karlmark om den så kallade Credé-profylaxen, som innebar att en droppe silvernitrat droppades i alla nyfödda barns ögon för att förhindra så kallad blenorré, en allvarlig ögoninfektion orsakad av gonorrébakterier som kunde föras över till barnet vid förlossningen om mamman var smittad. Först 1986 avskaffades denna rutin, som dessförinnan räddat många barn från blindhet.

Eva Ahlstén har skrivit en spännande artikel om neonatalvårdens utveckling i Uppsala och bidrar också med en fin runa över min högt värderade barnläkarkollega Ingrid Richter-Thorén som avled i mars 2019, 95 år gammal.

Årsskriften kan i sin helhet läsas digitalt via länken här nedan, där man också kan beställa den i pappersformat om så önskas. Uppsala medicinhistoriska förening är för övrigt nära länkad till Medicinhistoriska Museet i Uppsala som jag haft en del samarbete med i vårt arbete kring sjukhuskyrkogårdarnas historia.

UPPSALA MEDICINHISTORISKA FÖRENING

Flyktingar -alltid på väg

Under de senaste åren har det kommit en rad starka skildringar av hur krig och flykt kan påverka inte bara de direkt drabbade utan också deras efterkommande – det vi brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019)  och Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv (Norstedts 2019) – se HÄR – liksom om Anna Takanens Sörjen som blev (Bonniers 2019) – se HÄR.

En bok på samma tema men ändå helt annorlunda är Viet Thanh Nguyens novellsamling Flyktingar (Tranan 2019, i översättning av Hans Berggren). Författaren kom tillsammans med sin familj från Vietnam till USA som flykting när han var fyra år gammal. Idag är han professor i Ethnic studies vid University of Southern California och dessutom nyutnämnd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Han debuterade som skönlitterär författare 2015 med romanen The Sympathizer, som året därpå fick Pulitzerpriset, en bred episk skildring av Vietnamkrigets följder för en grupp vietnameser från Saigon med omnejd.

Bildresultat för Nguyen flyktingar

Flyktingar är ett helt annat slags bok, en ordknapp, mycket precis beskrivning av situationen för några olika personer som alla har det gemensamt att de bor i USA men har vietnamesisk bakgrund. Nguyen beskriver känsligt händelser och situationer av högst allmänmänsklig natur, sådant som kan drabba oss alla – men där flyktingbakgrunden finns som ett grundackord, ett ackord som färgar upplevelsen också av det alldagliga. Det är skickligt gjort. Det visar på hur vår olika bakgrund påverkar vår förmåga att handskas med livet – men ändå hur lika vi är, trots allt, när vi ställs inför de riktigt svåra frågorna.

Boken består av åtta noveller. De flesta utspelar sig i USA, men en av dem, Amerikanarna, handlar om hur en grupp flyktingar gör ett återbesök till sitt gamla hemland och vad som då händer när de möter släktingar som aldrig kom iväg utan stannade kvar. En stark och mycket tänkvärd skildring.

Den novell som berörde mig allra mest är nog ändå Krigsår, den enda rent självbiografiska berättelsen. Den handlar om den lilla livsmedelsbutik, New Saigon Market, som den unge Viet Thanhs föräldrar drev och vad som hände när en viss mrs Hoa dök upp och krävde en donation till sitt politiska projekt. Det hade till syfte att Sydvietnam på nytt skulle bli en egen stat.

Ja, hur ska jag som flykting förhålla mig till vad som hänt historiskt? Acceptera och gå vidare eller fortsätta kampen för vad jag tror på? På vilket sätt och med vilka medel i så fall? Jag ska inte avslöja hur det går. Nguyen är en mästare i att använda novellens knappa format för att åstadkomma både igenkännande leenden – och oväntade överraskningar.

Så läs boken! Och lyssna också gärna på den intervju som Marie Lundström gjorde med Viet Thanh Nguyen i Lundströms bokradio den 1 februari – HÄR!

« Äldre inlägg

© 2021 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑