Författare: larsh (sida 1 av 142)

Om ”childism” i Opsis Barnkultur

Tidigare i år utkom antologin Vi måste börja med barnen på Ordfront förlag med Ylva Mårtens som redaktör. Jag har skrivit om den tidigare – se HÄR. I antologin bidrar jag med ett kapitel som fått rubriken Childism. Samma text återfinns nu som en fristående artikel i årets första nummer av den oumbärliga tidskriften Opsis Barnkultur. Artikeln i sin helhet kan också läsas på tidskriftens hemsida – se HÄR. Roligt med ett sådant samarbete mellan ett förlag och en tidskrift!

Begreppet ”childism” myntades för några år sedan av två amerikanska forskare, oberoende av varandra: John Wall och Elisabeth Young-Bruehl. Men de gav begreppet helt olika innebörd! Jag har därför varit försiktig med att använda det, och i artikeln förklarar jag närmare varför. I stället testar jag på nytt begreppet ”Den fjärde vägens barnsyn”, som jag först lanserade i min bok Relationsrevolutionen (Norstedts) från 2016.

I originalartikeln i Opsis Barnkultur, det vill säga i papperstidningen, finns också min senaste bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter (Norstedts 2020) fint presenterad. Den har även recenserats positivt i Svenska Dagbladet den 14/2 av Kristina Sandberg – se HÄR – och omnämnts i en stort uppslagen artikel i tidningen ETC den 26/2, där jag intervjuas på temat Vad händer om vi låter barnen visa vägen? – se HÄR

Och – ett helt uppslag om Glöd och visdom finns i ICAKURIREN nr 10 2020! Artikeln där är skriven av Anna Wahlgren och har fått rubriken Kvinnorna som låg steget före.

Vårt mörka arv

I 2020 års utgåva av Uppsala Medicinhistoriska Förenings årsskrift medverkar jag med en artikel som fått rubriken Revolten på medicinkliniken. Den handlar om en incident i december 1964, då jag tillsammans med arton andra studenter vägrade att delta i ett skriftligt slutförhör. Det hela var en protest mot professor Erik Ask-Upmarks agerande under kursen. En tidig studentrevolt, några år före år 1968. Jag har i artikeln utgått ifrån det protokoll som skrevs när vi var kallade till ett förhörsliknande samtal som leddes av universitetets dåvarande rektor, Torgny Segerstedt, och där jag var utsedd att föra kursens talan. En sekreterare stenograferade under sammanträdets gång, så protokollet återger allt som sades i det närmaste ordagrant .

Artikeln är en påminnelse om hur både studenter och medarbetare ibland kunde behandlas både godtyckligt och i det närmaste rättslöst på universitetssjukhusen. Erik Ask-Upmark hade redan tidigare gjort sig känd för sitt agerande, bland annat genom att utestänga en grupp studenter med judisk bakgrund som kommit till Sverige efter kriget. En av dem var Jerzy Einhorn.

I en annan av årsskriftens artiklar skriver Ulf Pettersson om det rasbiologiska institutet i Uppsala som invigdes 1921. Och som inte stängdes förrän 1959, bara några år innan jag började mina medicinska studier.

Men allt i medicinhistorien är inte mörker! För den barnmedicinskt intresserade finns i den innehållsrika årsskriften också en artikel av Bertil Karlmark om den så kallade Credé-profylaxen, som innebar att en droppe silvernitrat droppades i alla nyfödda barns ögon för att förhindra så kallad blenorré, en allvarlig ögoninfektion orsakad av gonorrébakterier som kunde föras över till barnet vid förlossningen om mamman var smittad. Först 1986 avskaffades denna rutin, som dessförinnan räddat många barn från blindhet.

Eva Ahlstén har skrivit en spännande artikel om neonatalvårdens utveckling i Uppsala och bidrar också med en fin runa över min högt värderade barnläkarkollega Ingrid Richter-Thorén som avled i mars 2019, 95 år gammal.

Årsskriften kan i sin helhet läsas digitalt via länken här nedan, där man också kan beställa den i pappersformat om så önskas. Uppsala medicinhistoriska förening är för övrigt nära länkad till Medicinhistoriska Museet i Uppsala som jag haft en del samarbete med i vårt arbete kring sjukhuskyrkogårdarnas historia.

UPPSALA MEDICINHISTORISKA FÖRENING

Flyktingar -alltid på väg

Under de senaste åren har det kommit en rad starka skildringar av hur krig och flykt kan påverka inte bara de direkt drabbade utan också deras efterkommande – det vi brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019)  och Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv (Norstedts 2019) – se HÄR – liksom om Anna Takanens Sörjen som blev (Bonniers 2019) – se HÄR.

En bok på samma tema men ändå helt annorlunda är Viet Thanh Nguyens novellsamling Flyktingar (Tranan 2019, i översättning av Hans Berggren). Författaren kom tillsammans med sin familj från Vietnam till USA som flykting när han var fyra år gammal. Idag är han professor i Ethnic studies vid University of Southern California och dessutom nyutnämnd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Han debuterade som skönlitterär författare 2015 med romanen The Sympathizer, som året därpå fick Pulitzerpriset, en bred episk skildring av Vietnamkrigets följder för en grupp vietnameser från Saigon med omnejd.

Bildresultat för Nguyen flyktingar

Flyktingar är ett helt annat slags bok, en ordknapp, mycket precis beskrivning av situationen för några olika personer som alla har det gemensamt att de bor i USA men har vietnamesisk bakgrund. Nguyen beskriver känsligt händelser och situationer av högst allmänmänsklig natur, sådant som kan drabba oss alla – men där flyktingbakgrunden finns som ett grundackord, ett ackord som färgar upplevelsen också av det alldagliga. Det är skickligt gjort. Det visar på hur vår olika bakgrund påverkar vår förmåga att handskas med livet – men ändå hur lika vi är, trots allt, när vi ställs inför de riktigt svåra frågorna.

Boken består av åtta noveller. De flesta utspelar sig i USA, men en av dem, Amerikanarna, handlar om hur en grupp flyktingar gör ett återbesök till sitt gamla hemland och vad som då händer när de möter släktingar som aldrig kom iväg utan stannade kvar. En stark och mycket tänkvärd skildring.

Den novell som berörde mig allra mest är nog ändå Krigsår, den enda rent självbiografiska berättelsen. Den handlar om den lilla livsmedelsbutik, New Saigon Market, som den unge Viet Thanhs föräldrar drev och vad som hände när en viss mrs Hoa dök upp och krävde en donation till sitt politiska projekt. Det hade till syfte att Sydvietnam på nytt skulle bli en egen stat.

Ja, hur ska jag som flykting förhålla mig till vad som hänt historiskt? Acceptera och gå vidare eller fortsätta kampen för vad jag tror på? På vilket sätt och med vilka medel i så fall? Jag ska inte avslöja hur det går. Nguyen är en mästare i att använda novellens knappa format för att åstadkomma både igenkännande leenden – och oväntade överraskningar.

Så läs boken! Och lyssna också gärna på den intervju som Marie Lundström gjorde med Viet Thanh Nguyen i Lundströms bokradio den 1 februari – HÄR!

Röster från Sápmi

Bildresultat för herrarna satte oss hit

Idag är det samisk nationaldag, som firas till minne av det första samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917.

Lagom till nationaldagen har Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit just utkommit på Norstedts förlag. Boken handlar om tvångsförflyttningen av samer från Karesuando med omnejd till södra Norrbotten och Västerbotten under 1920-talet och början av 1930-talet.

De här minst sagt brutala tvångsförflyttningarna skildras också i en serie TV-program, Bággojohtin, som finns tillgänglig på SVT Play.

Elin Anna Labba är journalist och bor i Jokkmokk. Hennes bok bygger på omfattande research och återger en lång rad vittnesmål från samer som blivit tvångsförflyttade och från deras anhöriga. Det är en stark berättelse som övertygar genom sin skärpa, kombinerad med en förmåga att se flera perspektiv. Författaren har också funnit ett språk som överbrygger klyftan mellan minoritets- och majoritetsspråk samtidigt som det är hennes alldeles egna. Kort sagt en imponerande debut. En eloge också till bokens formgivare, Nina Ulmaja. Det här är en ovanligt vacker bok!

Nu är det bara att hoppas att den försoningskommission som regeringen utlovat inte bara kommer till stånd utan ges den tid och de resurser som krävs för att nå fram till meningsfulla resultat. En förutsättning för försoning är att många röster nu måste få höras utan att misstänkliggöras. Främst röster från olika grupperingar inom Sápmi men också röster från majoritetssamhället. Alla måste få säga sitt hjärtas mening, så länge försoning är målet.

Också de rättegångar som ägt rum och som fortfarande pågår kan kanske, om de handhas på rätt sätt, vara ett led i ett sådant försoningsarbete. HD-domen i Girjasmålet kan i sin klarhet och saklighet tjäna som ett föredöme – kan läsas HÄR.

Nu väntar vi på domen i Lycksele tingsrätt i målet mellan Vapstens lappby och Vapstens sameby. Målet är i sig något av en tragedi. Som många redan påpekat borde det snarare vara representanter för staten, inte för en sameby, som skulle sitta på de anklagades bänk.

Elin Anna Labbas bok stänger inga dörrar. Tvärtom inbjuder den till goda samtal. Jag hoppas att också min egen nya bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter kan vara en liten pusselbit i det hela. En av mina tre vägvisare, Elsa Laula Renberg (1877-1931), var en ung samisk kvinna från Gardafjäll. Jag har fått frågor om varför mina vägvisare alla är kvinnor. ”Det råkade bli så”, har jag svarat, ”är inte det intressant?” Och jag har fått frågor om varför en samisk kvinna finns med. Också då har jag haft lust att svara: ”Det råkade bli så”. Som om det vore något märkligt att jag jämställer henne med Ellen Key och Anna Lindhagen. För den som läst vad hon skrivit och tagit del av vad hon uträttat är det inte det minsta märkligt, snarare alldeles självklart. Elsa Laula Renberg var för övrigt också en av initiativtagarna till landsmötet i Trondheim.

Vi måste börja med barnen

Ylva Mårtens är journalist och författare. Under många år arbetade hon på Sveriges Radio och var då bland annat ansvarig för program som Barnen och Barnens romanpris. 2015 utkom hennes uppmärksammade bok Vad säger barnen (Atlas) som jag fick förtroendet att skriva förordet till.

Nu kommer boken Vi måste börja med barnen (Ordfront), en antologi med Ylva Mårtens som redaktör. Arton författare har inbjudits att skriva var sin essä med utgångspunkt från att FN:s barnkonvention blivit svensk lag den 1/1 2020. En rad olika perspektiv är representerade, och sammantaget ger boken en spännande översikt över barns rättigheter och levnadsförhållanden i Sverige idag. Barnkonventionen är det sammanhållande kittet som gör att boken håller ihop. Hela konventionstexten återges längst bak i boken.

Mitt eget bidrag har fått rubriken Childism och är en uppdaterad version av de viktigaste tankegångarna i min bok Relationsrevolutionen (Norstedts) från 2015. Kapitlet handlar om hur synen på barn och därmed barnrättstänkandet har utvecklats över tid, i en ständig växelverkan mellan olika sätt att tänka. Jag myntar här begreppet Den fjärde vägens barnsyn i ett försök att formulera en ny vision med utgångspunkt från aktuell kunskap om barn.

Flera av essäerna är både innehållsrika och utmanande, för att inte säga kontroversiella. Det är bra, tycker jag! Så jag hoppas boken blir både läst och debatterad. Den borde lämpa sig utmärkt för fortbildning bland personal som arbetar med barn och för studiecirkelverksamhet.

Elin Wägner och barnen

I slutet av oktober 2019 hölls de årliga Elin Wägner-dagarna på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö. Årets Väckarklocka tilldelades detta år Rädda Barnen. Elin Wägner var en av de fem kvinnor som grundade svenska Rädda Barnen 1919. Även om hon lämnade organisationen efter bara några år för att i stället ägna sig åt sitt författarskap och annat fredsfrämjande arbete räknas hon fortfarande inom Rädda Barnen som en av pionjärerna.

Jag har tidigare skrivit om Elin Wägner, bland annat i min bok Relationsrevolutionen. När jag arbetade med manus till den fick jag också möjlighet att som Elin Wägner-sällskapets stipendiat tillbringa en tid på Lilla Björka, Elin Wägners tidigare hem.

Nu på S:t Sigfrid var jag ombedd att hålla ett föredrag om Elin Wägner och Rädda Barnen – och om hur hon som fredsaktivist såg på frågorna om barnets rättigheter i stort . Jag lade ner många timmars arbete på att förbereda mig, och föredraget finns nu i skriftlig form i den utmärkta skriften Elin Wägner och barnen, som ingår som nummer 30 i Elin Wägner-sällskapets skriftserie. Här finns också flera andra spännande bidrag, som Marianne Enge Swartz berättelse om hur Elin Wägner efter flera märkliga turer fick ta hand om sin brorson Vanni. Ulrika Knutsons redogörelse för relationen mellan Ellen Key och Elin Wägner hör också hit. Ulrika utkommer för övrigt inom kort med boken Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media).

Skriften Elin Wägner och barnen kan beställas direkt ifrån Elin Wägnersällskapet.

Glöd och visdom

Nu är min nya bok på väg ut i bokhandeln! Den bär titeln Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter och ges ut av Norstedts förlag. På förlagets hemsida finns en kort sammanfattning av vad boken innehåller – klicka HÄR.

Det är förstås ingen tillfällighet att den ges ut bara några dagar efter det att FN:s barnkonvention blivit svensk lag. Men boken har en lång tillkomsthistoria. Jag har länge tänkt skriva om de här kvinnorna och om vad de har betytt för mig i mitt tänkande, främst kring barn och deras rättigheter. Men de har också alla stått för en livshållning som jag känner stark samhörighet med. Kanske kan man kalla den ett kämpande sökande.

Alla var de riktiga kämpar som stod upp för vad de trodde på även när motvinden blåste hård. Men de hade även en annan sida som kommer fram vid närläsning av deras texter: ett ständigt sökande efter mening och sammanhang, ett sökande som gjorde dem sårbara för de misstänkliggöranden och angrepp som de utsattes för. Men just därför mycket levande.

Ellen Key var den som först kom i min väg. Jag läste hennes Barnets århundrade för många år sedan, och den gjorde mig nyfiken på hennes övriga författarskap, liksom på hennes livsöde. Något som förstärkts vid mina besök på Strand, hennes sista boplats vid Vättern.

Anna Lindhagen hörde jag talas om för mer än 40 år sedan när jag blev invald i Rädda Barnens styrelse . Hon var organisationens ordförande under några svåra år på 1920-talet, och hon förknippades ibland med motgångar. Därför var det så roligt och uppfriskande att senare få lära känna den Anna Lindhagen som stiger fram i efterlämnade tal och skrifter, inte minst i memoarboken Vad vi tänkte. En sådan härligt positiv överraskning!

Elsa Laula Renberg, den samiska feministen och barnrättsaktivisten, är min senaste bekantskap. Jag har hört om henne en tid, men först för ett par år sedan fick jag möjlighet att läsa hennes Inför Lif eller död? från år 1904. Ingen som kommit i kontakt med den skriften kan förbli oberörd! Det var när jag läst den om och om igen och sedan tagit del av Elsas liv och verksamhet i övrigt som jag bestämde mig för att skriva min bok. Det blev helt enkelt nödvändigt.

Att jag sedan ägnat tre av dessa pionjärers sena efterföljare, Tabata Amaral, Malala Yousafzai och Greta Thunberg, ett eget kapitel blev ganska självklart. Det är så mycket som förenar dem med mina tidiga vägvisare.

Bara kvinnor? Ja, det råkade bli så, vilket i sig är intressant. Men även några män spelar en viktig roll i boken. Vid min orientering i livsfrågornas landskap använder jag Martin Bubers Människans väg som karta. Mot slutet av min berättelse kommer Leonard Cohen till tals genom sin sena låt You want it darker. Och bokens författare är ju man.

För det här är en mycket personlig bok, kanske en av de mest personliga jag skrivit. Den vill gestalta det möte och den inre dialog som uppstått när jag försökt förstå vad mina vägvisare velat säga. Deras glöd och visdom har berört mig på djupet och gjort mig rikare. Om du som läsare känner något av detsamma och får lust att vara med i samtalet har jag nått mitt mål. För, tro mig, det är ett viktigt samtal just nu! De här kvinnorna var i vissa frågor långt före sin tid.

« Äldre inlägg

© 2020 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑