Författare: larsh (Sida 2 av 143)

Röster från Sápmi

Bildresultat för herrarna satte oss hit

Idag är det samisk nationaldag, som firas till minne av det första samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917.

Lagom till nationaldagen har Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit just utkommit på Norstedts förlag. Boken handlar om tvångsförflyttningen av samer från Karesuando med omnejd till södra Norrbotten och Västerbotten under 1920-talet och början av 1930-talet.

De här minst sagt brutala tvångsförflyttningarna skildras också i en serie TV-program, Bággojohtin, som finns tillgänglig på SVT Play.

Elin Anna Labba är journalist och bor i Jokkmokk. Hennes bok bygger på omfattande research och återger en lång rad vittnesmål från samer som blivit tvångsförflyttade och från deras anhöriga. Det är en stark berättelse som övertygar genom sin skärpa, kombinerad med en förmåga att se flera perspektiv. Författaren har också funnit ett språk som överbrygger klyftan mellan minoritets- och majoritetsspråk samtidigt som det är hennes alldeles egna. Kort sagt en imponerande debut. En eloge också till bokens formgivare, Nina Ulmaja. Det här är en ovanligt vacker bok!

Nu är det bara att hoppas att den försoningskommission som regeringen utlovat inte bara kommer till stånd utan ges den tid och de resurser som krävs för att nå fram till meningsfulla resultat. En förutsättning för försoning är att många röster nu måste få höras utan att misstänkliggöras. Främst röster från olika grupperingar inom Sápmi men också röster från majoritetssamhället. Alla måste få säga sitt hjärtas mening, så länge försoning är målet.

Också de rättegångar som ägt rum och som fortfarande pågår kan kanske, om de handhas på rätt sätt, vara ett led i ett sådant försoningsarbete. HD-domen i Girjasmålet kan i sin klarhet och saklighet tjäna som ett föredöme – kan läsas HÄR.

Nu väntar vi på domen i Lycksele tingsrätt i målet mellan Vapstens lappby och Vapstens sameby. Målet är i sig något av en tragedi. Som många redan påpekat borde det snarare vara representanter för staten, inte för en sameby, som skulle sitta på de anklagades bänk.

Elin Anna Labbas bok stänger inga dörrar. Tvärtom inbjuder den till goda samtal. Jag hoppas att också min egen nya bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter kan vara en liten pusselbit i det hela. En av mina tre vägvisare, Elsa Laula Renberg (1877-1931), var en ung samisk kvinna från Gardafjäll. Jag har fått frågor om varför mina vägvisare alla är kvinnor. ”Det råkade bli så”, har jag svarat, ”är inte det intressant?” Och jag har fått frågor om varför en samisk kvinna finns med. Också då har jag haft lust att svara: ”Det råkade bli så”. Som om det vore något märkligt att jag jämställer henne med Ellen Key och Anna Lindhagen. För den som läst vad hon skrivit och tagit del av vad hon uträttat är det inte det minsta märkligt, snarare alldeles självklart. Elsa Laula Renberg var för övrigt också en av initiativtagarna till landsmötet i Trondheim.

Vi måste börja med barnen

Ylva Mårtens är journalist och författare. Under många år arbetade hon på Sveriges Radio och var då bland annat ansvarig för program som Barnen och Barnens romanpris. 2015 utkom hennes uppmärksammade bok Vad säger barnen (Atlas) som jag fick förtroendet att skriva förordet till.

Nu kommer boken Vi måste börja med barnen (Ordfront), en antologi med Ylva Mårtens som redaktör. Arton författare har inbjudits att skriva var sin essä med utgångspunkt från att FN:s barnkonvention blivit svensk lag den 1/1 2020. En rad olika perspektiv är representerade, och sammantaget ger boken en spännande översikt över barns rättigheter och levnadsförhållanden i Sverige idag. Barnkonventionen är det sammanhållande kittet som gör att boken håller ihop. Hela konventionstexten återges längst bak i boken.

Mitt eget bidrag har fått rubriken Childism och är en uppdaterad version av de viktigaste tankegångarna i min bok Relationsrevolutionen (Norstedts) från 2015. Kapitlet handlar om hur synen på barn och därmed barnrättstänkandet har utvecklats över tid, i en ständig växelverkan mellan olika sätt att tänka. Jag myntar här begreppet Den fjärde vägens barnsyn i ett försök att formulera en ny vision med utgångspunkt från aktuell kunskap om barn.

Flera av essäerna är både innehållsrika och utmanande, för att inte säga kontroversiella. Det är bra, tycker jag! Så jag hoppas boken blir både läst och debatterad. Den borde lämpa sig utmärkt för fortbildning bland personal som arbetar med barn och för studiecirkelverksamhet.

Elin Wägner och barnen

I slutet av oktober 2019 hölls de årliga Elin Wägner-dagarna på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö. Årets Väckarklocka tilldelades detta år Rädda Barnen. Elin Wägner var en av de fem kvinnor som grundade svenska Rädda Barnen 1919. Även om hon lämnade organisationen efter bara några år för att i stället ägna sig åt sitt författarskap och annat fredsfrämjande arbete räknas hon fortfarande inom Rädda Barnen som en av pionjärerna.

Jag har tidigare skrivit om Elin Wägner, bland annat i min bok Relationsrevolutionen. När jag arbetade med manus till den fick jag också möjlighet att som Elin Wägner-sällskapets stipendiat tillbringa en tid på Lilla Björka, Elin Wägners tidigare hem.

Nu på S:t Sigfrid var jag ombedd att hålla ett föredrag om Elin Wägner och Rädda Barnen – och om hur hon som fredsaktivist såg på frågorna om barnets rättigheter i stort . Jag lade ner många timmars arbete på att förbereda mig, och föredraget finns nu i skriftlig form i den utmärkta skriften Elin Wägner och barnen, som ingår som nummer 30 i Elin Wägner-sällskapets skriftserie. Här finns också flera andra spännande bidrag, som Marianne Enge Swartz berättelse om hur Elin Wägner efter flera märkliga turer fick ta hand om sin brorson Vanni. Ulrika Knutsons redogörelse för relationen mellan Ellen Key och Elin Wägner hör också hit. Ulrika utkommer för övrigt inom kort med boken Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media).

Skriften Elin Wägner och barnen kan beställas direkt ifrån Elin Wägnersällskapet.

Glöd och visdom

Nu är min nya bok på väg ut i bokhandeln! Den bär titeln Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter och ges ut av Norstedts förlag. På förlagets hemsida finns en kort sammanfattning av vad boken innehåller – klicka HÄR.

Det är förstås ingen tillfällighet att den ges ut bara några dagar efter det att FN:s barnkonvention blivit svensk lag. Men boken har en lång tillkomsthistoria. Jag har länge tänkt skriva om de här kvinnorna och om vad de har betytt för mig i mitt tänkande, främst kring barn och deras rättigheter. Men de har också alla stått för en livshållning som jag känner stark samhörighet med. Kanske kan man kalla den ett kämpande sökande.

Alla var de riktiga kämpar som stod upp för vad de trodde på även när motvinden blåste hård. Men de hade även en annan sida som kommer fram vid närläsning av deras texter: ett ständigt sökande efter mening och sammanhang, ett sökande som gjorde dem sårbara för de misstänkliggöranden och angrepp som de utsattes för. Men just därför mycket levande.

Ellen Key var den som först kom i min väg. Jag läste hennes Barnets århundrade för många år sedan, och den gjorde mig nyfiken på hennes övriga författarskap, liksom på hennes livsöde. Något som förstärkts vid mina besök på Strand, hennes sista boplats vid Vättern.

Anna Lindhagen hörde jag talas om för mer än 40 år sedan när jag blev invald i Rädda Barnens styrelse . Hon var organisationens ordförande under några svåra år på 1920-talet, och hon förknippades ibland med motgångar. Därför var det så roligt och uppfriskande att senare få lära känna den Anna Lindhagen som stiger fram i efterlämnade tal och skrifter, inte minst i memoarboken Vad vi tänkte. En sådan härligt positiv överraskning!

Elsa Laula Renberg, den samiska feministen och barnrättsaktivisten, är min senaste bekantskap. Jag har hört om henne en tid, men först för ett par år sedan fick jag möjlighet att läsa hennes Inför Lif eller död? från år 1904. Ingen som kommit i kontakt med den skriften kan förbli oberörd! Det var när jag läst den om och om igen och sedan tagit del av Elsas liv och verksamhet i övrigt som jag bestämde mig för att skriva min bok. Det blev helt enkelt nödvändigt.

Att jag sedan ägnat tre av dessa pionjärers sena efterföljare, Tabata Amaral, Malala Yousafzai och Greta Thunberg, ett eget kapitel blev ganska självklart. Det är så mycket som förenar dem med mina tidiga vägvisare.

Bara kvinnor? Ja, det råkade bli så, vilket i sig är intressant. Men även några män spelar en viktig roll i boken. Vid min orientering i livsfrågornas landskap använder jag Martin Bubers Människans väg som karta. Mot slutet av min berättelse kommer Leonard Cohen till tals genom sin sena låt You want it darker. Och bokens författare är ju man.

För det här är en mycket personlig bok, kanske en av de mest personliga jag skrivit. Den vill gestalta det möte och den inre dialog som uppstått när jag försökt förstå vad mina vägvisare velat säga. Deras glöd och visdom har berört mig på djupet och gjort mig rikare. Om du som läsare känner något av detsamma och får lust att vara med i samtalet har jag nått mitt mål. För, tro mig, det är ett viktigt samtal just nu! De här kvinnorna var i vissa frågor långt före sin tid.

Livets hjul

Det är nyårsdag och jag tänker på livets gång. Som ibland avbildas som Livets hjul. En av de första artiklar jag skrev hade titeln Barnen, de vuxna och livets hjul – några tankar i väntan på en teori. Jag var då medlem i PRU-gruppen, ett forskningssamarbete där PRU står för Psykosociala Riskbarn i Uppsala, och min artikel ingick i vår bok Vilsebarn i välfärdsland (LiberFörlag 1979).

Den nog så enkla bilden hade jag ritat själv, och om min inspirationskälla skrev jag:

Det var i sökandet efter en god teori jag kom att tänka på Livets hjul. Jag minns det från vapenhusets vägg i min barndoms kyrka på Uppsalaslätten. 1400-talsmästaren hade målat ett jättelikt hjul som långsamt snurrade. På den sida av hjulet som var på väg upp klängde ett litet barn. Med ilsken beslutsamhet hade han grabbat tag i hjulet och det bar iväg uppåt. Högst uppe på hjulet stod ett ungt par. Dom höll varandra i handen och blickade trosvisst rakt in i framtiden. På andra sidan hjulet klängde en mager och senig gubbe. Det var lätt att se att han snart skulle tappa taget, och nedanför väntade Det brinnande Gehenna. Bilden gjorde ett starkt intryck på mig som barn, och fortfarande blir jag berörd av den.

När jag skrev detta stod jag högst uppe på hjulet. Nu är jag gubben på väg nedåt, även om jag har ett mer avspänt förhållande till Gehenna.

Någon vecka före jul lyssnade vi på Carolinae damkörs julkonsert i Allhelgonakyrkan i Lund. I programmet ingick bland annat The Ghost of Combermere Abbey av Judith Bingham. Texten i verket utgörs av Time’s Paces, ett poem med omstritt ursprung. Det ingår i Hymns and Other Stray Verses från 1901 av Henry Twells (1823-1900) men finns också i andra versioner, bland annat i en som lär stå på en klocka i Chester Cathedral. Jag tycker dikten så bra fångar den upplevelse som vi på väg nedåt kan vittna om: att tiden går fortare för varje år. Här följer Twell’s version:

When as a child I laughed and wept,
Time crept.
When as a youth I waxed more bold,
Time strolled.
When I became a full grown man,
Time RAN.
When older still I daily grew,
Time FLEW.
Soon I shall find, in passing on,
Time gone.
O Christ! wilt Thou have saved me then?

Amen.

PS. Om du vill se Albertus Pictors kända version av Livets hjul – klicka HÄR.

Gott Nytt År!

”Vi får tända många ljus idag”, säger Gunnel. Om några timmar är vi på väg till domkyrkans nyårsbön. Under året som gått har flera av våra vänner och anförvanter drabbats av sjukdom. Vi börjar bli äldre nu, och krämpor av olika slag hör åldern till. Inte vet jag om böner och tända ljus hjälper, rent medicinskt betraktat. Men att innesluta varandra i gemenskapens omtanke kan aldrig vara fel. Så får vi lämna resten till sjukvården och Vår Herre. Gott så.

Jag tänder ett ljus redan nu på mitt köksbord, intill en julros. Med Britta Marakatt-Labbas affisch och en solstrimma i bakgrunden.

Med det ljuset vill jag önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! Och ett nytt decennium med trotsig verksamhetslust och en lagom gnutta hopp!

Vi har en hel del att ta itu med.

Värnlösa barns dag 2019

Så har det åter blivit den 28 december. Värnlösa barns dag. Tidigare Menlösa barns dag. För tre år sedan skrev jag på bloggen om den här dagens historia och om vad den betytt för mig. Jag ska inte upprepa det – du kan läsa genom att klicka HÄR.

Men just i år finns flera anledningar att stanna upp idag. Dels för att minnas två av våra viktigaste barnrättskämpar som båda lämnat oss i år. Jesper Juul i somras – honom skrev jag om HÄR. Och så nu strax före jul barnpsykologen Malin Alfvén.

Jag har alltid haft stor respekt för Malin och har ofta och i olika sammanhang hänvisat till henne och till vad hon skrivit. Förutom en djup kunskap om barn och ett tydligt barnrättsperspektiv ägde Malin en unik förmåga att möta barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och professionella på ett varmt och inlevelsefullt sätt – vilket fick alla, också jag, att gärna vilja lyssna på hennes tankar och förslag.

Så får vi idag inte heller glömma det sanslösa övervåld som barnen i Jemen och nordvästra Syrien nu utsätts för – varje dag. Ett nyhetsbrev från UNICEF:s regionalkontor i Amman, skrivet på julafton inleds med orden:

Children are bearing the brunt of intensifying violence in northwest Syria. More than 500 children were injured or killed in the first nine months of 2019, and at least 65 children have been killed or injured in the month of December alone.

I dagens Svenska Dagbladet finns en större artikel, en så kallad understreckare, som jag skrivit inför att barnkonventionen från och med 1/1 2020 blir svensk lag . Den kan du läsa HÄR.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2022 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑