Sommar

Så är det riktig sommar igen. Dags att lägga klimathot, flyktingkris, Trumpadministration20170618_142716 och terrorhot åt sidan en stund. Jaja, jag vet … ingenting blir bättre av att vi inte tänker på det. Men själen behöver återhämtning ibland för att vi ska orka stå ut och för att vi ska orka engagera oss utan att drabbas av förenklingar och missmod.

Så tillsammans med Gunnel, min dotter Anna och min dotterdotter Stella vandrar jag en solig söndagseftermiddag ut från stan. Mot nordost, genom Brunnshög, vår nya stadsdel, mest känd för den nya forskningsanläggningen ESS. Men här ute pågår också mer jordnära verksamhet. Vi besöker Brunnshögs kojskog, öppen för alla barn som vill bygga kojor genom att fläta pilslanor – ett helt underbart initiativ tycker en gammal kojbyggare som jag. Så går vi förbi Lunds stadsodling och kommer till slut ut på själva Lundaslätten, långt mer omväxlande än den från början ter sig för en som tidigare mest levt norr om Mälardalen och i Västerbottens inland och fjälltrakter.

Och plötsligt, mitt i detta stora lugn, har jag börjat skissa på ett nytt bokprojekt. Det får gro sakta i sommar. Sedan blir det skriva av. Vad härligt det ska bli! Mycket annat lägger jag åt sidan nu – eller lämnar över till yngre och mer kompetenta vänner. Men skrivandet klarar jag mig inte utan.

Brunnhög 2

Krona på krona

”Krona på krona” frågades det efter i korsordet jag löste igår. Rätt svar visade sig varaMyntbild ”myntbild”. Konstigt ord. Men okej – här är den.

Jag har inte så många enkronor kvar. Igår samlade jag nämligen ihop mig, tog plastburken med nästan alla kronor jag sparat på mig genom åren och begav mig till banken. Jag hade räknat dem noga. 400 kronor. Att det fanns kvar så många! Trots att jag de senaste åren ofta tagit grabbnävar ur burken för att ha något att lägga i alla framsträckta muggar på stan.

Lite oro kände jag: Skulle banken ta emot alla dessa slantar? Men så bemannande jag mig: Vad är det för tid vi lever i om vi ska behöva känna dåligt samvete för att vi vill sätta in pengar på banken!

Damen på andra sidan bankdisken såg ändå vänlig ut, samtidigt som hon spände ögonen i mig: ”Är du kund hos oss?” Javisst, stammade jag fram. ”Du har alltså konto här?” Ja, flera till och med. ”Har du räknat pengarna?” Javisst, det är 400 kronor. Prick! ”Okej, jag är snart tillbaka.”

Hon försvann bakom en stängd dörr med alla mina pengar, och några minuter gick. Så var hon tillbaka:

”Jag är ledsen över att behöva säga det, men du hade räknat fel.” Jaha, sa jag och såg säkert både osäker och bekymrad ut. ”Du sa att det var 400 kronor, prick. I själva verket var det 401!”

Där, äntligen, kom skrattet. Först hennes, så mitt. ”Ha nu en riktigt skön helg!” sa hon och log. Eftersom jag kände mig både omskakad och nyrik gick jag direkt till konditoriet på andra sidan gatan och beställde en räksallad. Och tänkte att så mycket ränta på pengarna var det länge sedan jag fick. Åtminstone på banken.

Nu finns Ulf hos sin syster

Så sorgligt att Ulf Stark är död, bara 72 år gammal. En så vital, levnadsglad och verksammin-syster-ar-en-angel person. Mitt i steget. Jag hade glädjen att få lära känna honom lite, och vi hade några både roliga och underfundiga samtal. Ett av dem på älgfarmen i Balsjö!

Den av Ulf Starks böcker som jag läst flest gånger är nog Min syster är en ängel, som handlar om sorgen efter en syster som aldrig fick födas. Boken gavs ut av Alfabeta förlag år 1996 och är illustrerad av Anna Höglund. Den fick Augustpriset samma år.

Anna Höglund har också illustrerat två av mina andra Kan-du-vissla-JohannaStark-favoriter. Först klassikern Kan du vissla Johanna (Bonniers Juniorförlag 1992). Boken har fått en rad priser och har också filmatiserats. Sedan några år finns den i nyutgåva från Lilla Piratförlaget. Och så den helt underbara Pojken, flickan och muren (Berghs 2011), en poetiskt skimrande berättelse om barns längtan – med stark politisk laddning.

pojken-flickan-och-muren

 

 

 

Ulf Stark hade förmågan att närma sig svåra livsfrågor på ett både insiktsfullt och humoristiskt avväpnande sätt. Han har varit nominerad till Alma-priset, och jag tror inte jag begår någon indiskretion om jag berättar att han, åtminstone under min tid i juryn, nog räknades till de hetare kandidaterna. Nu blev det inte så, och känner jag Ulf rätt tar han det med jämnmod. Istället har han fått återförenas med sin syster. Nu är de på samma sida muren, och äntligen kan de leka tillsammans. Medan vi får minnas Ulf med glädje och värme.

Människans och jordens tidsåldrar

20170606_120728

Tillsammans med min dotter Signe och min dotterdotter Lima cyklar jag norrut längs Ölands nordvästra kust och kommer till Byrum. Här finns Ölands enda raukar. På en informationstavla från Länsstyrelsen läser vi att ursprunget till dessa formationer är att söka 490 miljoner år bakåt i tiden, då kalkstenen började lagras i de korallrev som fanns här då.

I senaste numret av tidskriften Nature berättas att man i Jebel Irhoud i Marocko funnit skelettrester som tycks höra till våra Homo Sapiens-urfäder och -mödrar och som har daterats som 315 000 år gamla. Ett fynd som bedöms som sensationellt. Tidigare säkra fynd har varit bara 195 000 år.

490 miljoner år … 315 000 år … Hur länge kommer vi att finnas kvar här på jorden om vi inte samlar oss nu? 490 år? 315? Planeten kommer förstås att överleva utan oss och utan alla de övriga arter som försvinner. Raukarna står säkert kvar här. Men visst känns det sorgligt.

Jag står och ser på Lima som doppar fötterna i det ännu försommarsvala vattnet. Jag har just läst en skrift om klimatet och världens flyktingströmmar utgiven av UNHCR, The Environment & Climate Change. Redan nu tvingas varje år närmare 30 miljoner människor att lämna sina hem på grund av klimatförändringar och naturkatastrofer. En per sekund, året om. Och UNHCR förutspår en snabb ökning om ingenting görs. Ett problem är att sådana klimatflyktingar inte får flyktingstatus. De räknas som ”ekonomiska migranter”.

I dagens DN går Mikael Odenberg till rätta med den politik Moderaterna för idag. Han kräver en nyorientering och skissar på ett program. Inte ett ord om klimatet. Däremot några om flyktingar:

Om vi ska kunna var humana mot verkligt behövande måste vi vara desto tuffare mot ekonomiska migranter. Betydligt snabbare beslut om utvisning är därför nödvändiga.

Så var det med det. Något annat var kanske inte heller att vänta. Vi har lång väg kvar.

Vi cyklar hemåt i kraftig motvind. Men alvarets försommargrönska omger oss. Jag tänker på Lima igen. Hon kommer kanske också att få barn. Och barnbarn. Hallå herrar Trump och Odenberg! Hallå alla ni andra! Vi måste börja nu. Ingenting annat är anständigt.

Evighetsambassadörer efterlyses

Det är pingst – just efter Donald Trumps beslut att USA ska lämna Parisavtalet. Det är20170603_210213_001 pingst – med nytt terrordåd i London. Det är pingst – och det regnar i Lund. Var finns den livgivande anden? Var finns hoppet?

En dag i veckan som gick vandrar Gunnel och jag ner i Sankt Lars-parken och blir stående framför ett evighetsträd. Ett av de träd som märktes ut i ett projekt som Lunds kommun bedrev under åren 2002 – 2004. Träd som ska få stå kvar, även om de dör. Som hem för insekter, svampar och andra organismer. Till gagn för den biologiska mångfalden. Det här trädet har fått nummer 510.

Det ser trotsigt ut där det står med armarna lyfta 20170603_210312mot skyn. Som ett kraftfullt Y, tycker jag först och kommer att tänka på Bengt Lindströms jätte-Y strax intill Sundsvalls flygplats. Men Lindströms Y är gjort av betong. Här i parken har naturen skapat själv, om än på gamla dar med visst bistånd av en kunnig arborist.

När vi stått här en stund förvandlas Y-et till ett lika kraftfullt V – ett trotsigt segertecken! Just den hoppets symbol vi behöver. En naturens egen motdemonstration: ”Här finns mer överlevnadskraft och tåga än ni tror! Men kom och hjälpt till då! Stå inte bara där och glo! Hade ni tänkt att vi ska fixa planetens överlevnad på egen hand?”

Kanske också vi borde förses med brickor: ”Evighetsambassadör.” Hur många brickor ska vi beställa?

Vid sidan av

Helsingor 20170526 2

Bilden här ovanför visar del av skulpturgruppen Varvsarbetarna av den dansk-färöiske bildhuggaren Hans Pauli Olsen. Gruppen finns sedan tre år uppställd utanför Varvsmuséet i Helsingör. Lite vid sidan av. Den här dagen i slutet av maj är den centrala delen av Helsingör nästan översvämmad av kringströvande och shoppande svenskar på dagsutflykt. Men här borta på baksidan av det nybyggda Kulturvarvet är vi bara några få som vandrar omkring.

Det har gått ett par veckor sedan jag fyllde 75. Jag har levt ett långt och aktivt liv. Arbetet har varit viktigt för mig, precis som för varvsarbetarna framför mig. Inte kroppsligen lika slitsamt kanske, men ibland tungt ändå. Nyss bläddrade jag på måfå i mina gamla bloggnotiser och hamnade på en från den 2 maj 2010 med rubriken Dags att lägga föreläsarskorna på hyllan! För mer än sju år sedan! Hur blev det med det? Jag har gett ut sex böcker sedan dess. Och föreläst har jag gjort. Inte minst under det senaste året. Mest om barn på flykt. Behovet av fortbildning på det temat har varit näst intill omättligt, och jag har försökt bidra så gott jag har kunnat.

Helsingor 20170526 1Men nu får det vara nog. Nu får andra ta över. Inte så att jag börjar känna mig färdig för muséet. Men jag längtar mer och mer efter att få vandra omkring lite vid sidan av. Som här i Helsingör idag. Jag har redan varit en stund i karmelitklostret och St. Mariæ kyrka, där Diderik Buxtehude en gång satt vid orgeln – hit går jag alltid när jag är i Helsingör.

Nu lämnar jag varvsarbetarna, fortsätter genom trängseln över Axeltorv  och beger mig söderut i stan. När jag viker av in på Munkgade och Sortebrødrestræde, bara ett stenkast från Stengade med alla sina butiker och stånd, är det plötsligt nästan folktomt igen. Här låg för länge sedan det kloster där dominikanermunkarna, svartbröderna, höll till. Nu är kvarteret en liten oas mitt stan. Här stämmer allt med den sinnesstämning jag befinner mig i nu. Och på båten hem smakar kaffet riktigt gott igen.

 

Småorden, leendet och blicken av samförstånd

I en krönika i DN den 19 maj skriver Magdalena Ribbing om småordens betydelse, alltså de där korta fraserna som vi utväxlar när vi möter varandra. De betyder mer än vi tror, menar hon. Ett av hennes (varnande) exempel är hämtat från besöket i en butik:

I affären säger vänlighets­utbildade försäljare numera efter avslutat köp:

– Ha en bra dag.

Det vanliga svaret i dag är:

– Ummm.

Jag hade det exemplet i tankarna när jag besökte systemet för att inhandla en flaska vin till helgen. Ja, jag vet att det inte bara är Kristi Himmelfärdsdag idag utan också Folknykterhetens dag. Så var det i alla fall tidigare, men jag prioriterar himmelsfärden.

Hur som helst: jag var alltså på systemet och närmade mig kassan med vinpavan i handen. Framför mig stod en kvinna i 45-årsåldern, som just ställt upp sina två flaskor på rullbandet. Samtidigt var hon inbegripen i ett samtal i mobilen. Mannen i kassan slog in kostnaden och såg upp mot henne, men hon såg inte tillbaka. I stället försökte hon med sin lediga hand frigöra ett betalkort ur en minimal plånbok. Det gick så där, vilket hon berättade för sin vän i telefonen:

”Förlåt mig, jag står på systemet och ska försöka betala, men det är inte så lätt, ha!”

Kassören såg på henne och frågade vänligt:

”Sa du nåt till mig?”

Hon såg inte tillbaka, knappade in sin kortkod och fortsatte samtalet i mobilen:

”Nejnej, det var ingenting, han frågade bara om jag pratade med honom, men det gör jag ju inte!”

Så lade hon snabbt ned vinflaskorna i en medhavd tygväska och försvann, fortfarande med telefonen mot örat. Inte en blick, inte ett hej.

Mannen i kassan log uppgivet och skakade lätt på huvudet. Jag log tillbaka men funderade sen på om jag borde ha sprungit i fatt henne:

”Vad håller du på med? Vet du ingenting om småordens betydelse? Kom tillbaka! Gör om och gör rätt!”

Så blev det inte. Jag var för långsam. Eller för feg. Men det var inte bara hon som försvann ut genom den där dörren. Det var något annat också.