På omslaget till sin nya bok Den stora matchen presenteras Arnaldur Indriđason som ”Nordens bästa deckarförfattare”. Men frågan är om Norstedts inte här gör Indriđason en otjänst. För den här boken är knappast en deckare i vanlig mening. Visserligen finns här en ramberättelse som innehåller de vanliga deckaringredienserna. En pojke blir knivdödad på en biograf. Kommissarien Marion Briem kopplas in. Mordet visar sig ha samband med storpolitiska skeenden, och Indriđason ställer en del frågor av moralisk natur. Vad är en pojkes liv värt i ett sådant sammanhang? Efter en del komplikationer blir mordet uppklarat. Så långt läser vi en deckare av ganska vanligt slag.
Men här finns sidoberättelser, som snart tar över och blir alltmer centrala. Händelserna utspelas i Reykjavik sommaren 1972, då VM-matchen i schack pågår mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Indriđason har gjort grundlig research och ger en rad inblickar av dokumentärt slag i denna märkliga föreställning, en match som också den fick inslag av storpolitik. (Lyssna gärna här på Ulrika Hjalmarson Neidemans fantastiska radiodokumentär, så förstår ni vad jag menar!) Matchen blir i boken ett exempel på ett alldeles oförsonligt möte mellan människor, där det gäller att förgöra den andre. Indriđason citerar Fischers berömda uttalande om att den mäktigaste känsla han upplevt som schackspelare var när han ”lyckats krossa motståndarens ego.”
Mot det ställer Indriđason ett möte av ett helt annat slag. Det handlar om kärleken mellan Marion och Katrín. Kommissarien Marion Briem, romanens huvudperson, blev tidigt föräldralös sedan pappan övergivit sitt barn och mamman omkommit i en drunkningsolycka. Marion togs om hand av en äldre man, trädgårdsmästaren Athanasius. Som tonåring fick Marion tuberkulos och vårdades på sanatorium, först på Island och sedan i Kolding på Jylland. Det var före den moderna medicineringens tid, och sanatorievistelsen blev lång och plågsam. På sanatoriet i Kolding fanns en jämnårig flicka, Katrín, också hon med isländsk bakgrund men med en svårare form av tbc än Marion. De båda ungdomarna fann varandra och utvecklade en djup vänskap.
Sedan Marion kommit tillbaka till Island fortsatte de att hålla kontakt. Det hela utvecklades efter hand till ett kärleksförhållande på distans - Katrín stannade i Danmark. Marion blev så småningom polis, medan Katrín arbetade för danska Röda Korset med hela världen som arbetsfält. 1972, då ramberättelsen äger rum, har de fortfarande tät brevkontakt men ses bara med flera års mellanrum.
Det är ett ovanligt kärlekspar. Vem är Marion Briem? I början av romanen påpekar någon i förbigående att man inte på utseendet kan avgöra om Marion är man eller kvinna. Det får vi heller aldrig veta. Indriđason leker med vår förförståelse och våra föreställningar. Inte på någon av romanens 300 sidor används ordet han eller hon om Marion - bara namnet. Katrín är kvinna. Men i ungdomsåren görs en stor operation där man tar bort flera revben för att kunna kollapsa hennes ena lunga. Det är ett vanställande ingrepp. Ett bröst försvinner, Katrin får en djup grop i bröstkorgen och känner sig berövad sin kvinnlighet. Det är mellan dessa två som ett försiktigt men ömsint och respektfullt kärleksförhållande så småningom växer fram.
Här vävs ännu ett tema av existentiell natur in i berättelsen. Under sin sanatorievistelse funderar den unge Marion mycket över livets innehåll och mening. När det är som mest oklart om den förtrogna vännen Katrín ska överleva skriver Marion ett brev till sin beskyddare Athanasius, en man som sedan länge lämnat allt vad gudstro heter bakom sig. Brevet slutar med orden: Det är lättare att tro på gud om man vet att han inte finns. Ord som Athanasius sedan bär med sig utan att någonsin riktigt förstå.De skulle ju kunna uppfattas som en bekräftelse på Athanasius icketro. Men Indriđason antyder att det kanske inte alls är så. Snarare är det Marions sätt att försöka formulera det som man kan kalla den gudomliga paradoxen och som varit föremål för mycket diskussion i den tidiga kristna kyrkan, liksom i tidig judendom - och islam: Först när vi gjort oss av med alla våra mänskliga föreställningar om vem Gud är, till exempel dem om Gud som man och far och allsmäktig (så att Gud i den meningen inte längre finns) kan vi börja ana en annan Gud bortom allt och större än allt.
Indriđason skriver oss det inte på näsan, men som läsare ser jag förstås parallellen till kärlekstemat: Det är lättare att tro på kärleken om man vet att den inte finns. Alltså: Först när vi gjort oss av med alla våra stereotypa föreställningar om vad kärlek är kan vi ana att det finns en annan kärlek, bortom allt och större än allt, oberoende av könsschabloner, tid och avstånd.
Så utvecklas Den stora matchen, presenterad som en deckare, till en idéroman om trons och kärlekens innersta väsen. Om det är ett lyckat grepp kan man ha olika uppfattningar om. Själv blev jag starkt berörd av boken. Ramberättelsen kommer jag snabbt att glömma, men det övriga kommer jag att bära med mig länge.