Alltför många barnfamiljer vräks från sina bostäder, något som försätter de drabbade barnen i en svår situation. Regeringens hemlöshetsstrategi från 2007 hade ett tydligt mål: att inga barn ska vräkas. Men enligt Kronofogdemyndighetens egen statistik för första halvåret 2013 vräktes då 251 barn medan 849 var hotade av vräkning.

En liten ljusning kan nu anas. I en dom från Högsta Domstolen den 27 december 2013 underkändes tidigare instansers beslut att utmäta bostaden för en barnfamilj. Fallet var speciellt. Det rörde sig enligt domen (som kan läsas här) om en familj med två barn, en åttaårig flicka med en misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och en tvåårig pojke med en kronisk sjukdom. Pappan hade en skatteskuld på 625 000 kronor, och en utmätning av en del av hans lön var redan beslutad. Kronofogden ville nu utmäta också hans del av bostaden, vilket skulle ha tvingat familjen att flytta. Pappan ville i stället ha en ökad utmätning av lönen.

HD underkände alltså Kronofogdens beslut om utmätning av bostaden, ett beslut som fått stöd i både tingsrätt och hovrätt. HD hänvisar till att det fanns lön att utmäta och att Skatteverket rent ekonomiskt inte hade så mycket att tjäna på utmätning av bostaden. Men det riktigt intressanta i HD:s dom är följande passus:

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har den enskilde rätt till respekt för sitt hem. Det innebär att det krävs starka skäl för att en bostad ska kunna tas i anspråk. Artikel 8 ska därför beaktas vid den intresseavvägning som ska göras enligt 4 kap. 3 § andra stycket utsökningsbalken. Av betydelse är då också det hänsynstagande till barnets bästa som följer av FN:s konvention år 1989 om barnets rättigheter.

HD hänvisar alltså uttryckligen till två viktiga dokument inom området mänskliga rättigheter, både Europakonventionen och Barnkonventionen. Domen är vägledande. Det innebär rimligtvis att dessa dokument i fortsättningen alltid måste vägas in de bedömningar som görs av såväl kronofogden som övriga rättsliga instanser.

Domen kommenteras idag på DN:s ledarsida av Elsa Kugelberg - se här. Det är ett intressant inlägg, eftersom det aktualiserar diskussionen om hur artikel 3 i Barnkonventionen, den som innehåller principen om barnets bästa, rätt ska förstås. Elsa Kugelberg pekar på risken för att principen kan missbrukas. Om föräldrar inte längre gör rätt för sig eftersom de vet att myndigheterna på grund av barnen inte vågar ingripa kan det leda till att hyresvärdar och lånegivare inte längre vill ha med barnfamiljer att göra - och det kan väl inte sägas vara till barns bästa. Alltså: en dom av det här slaget kan få negativa ”signaleffekter”.

Till det kan sägas att HD i sin dom är mycket noga med att påpeka att ärendet är speciellt och att en individuell prövning måste ske i varje enskilt fall. Men man måste också komma ihåg att mänskliga rättigheter handlar om den enskildes rätt gentemot staten. Barnkonventionen heter officiellt Konventionen om barnets rättigheter - inte Konventionen om barnens rättigheter. I varje situationen måste alltså det enskilda barnets rättigheter (i det aktuella fallet just den åttaåring och den tvååring som nämns ovan) vägas mot tänkbara andra intressen - utan att man sneglar för mycket på signaleffekter som man dessutom inte vet så mycket om. Tänk om det är så att de allra flesta barnfamiljer faktiskt gör vad de kan för att göra rätt för sig!

HD:s dom är därför viktig och ett steg på vägen i skyddet för några av våra mest sårbara barn.