13046235_O_1Häromdagen skrev jag om regeringens nya skolförslag, som bland annat innebär ett avskaffande av förskoleklassen – se här. Och idag finns i Expressen en läsvärd debattartikel i samma ämne, författad av Gustav Fridolin – läs den här.

Fridolin vill behålla förskoleklassen. Han stöder sig bland annat på den forskning som presenterats i en utmärkt av översikt av Sven Persson och hans medararbetare på Malmö högskola. Översikten har titeln Perspektiv på barndom och barns lärande och kan laddas ner här. Jag vill verkligen varmt rekommendera den som är intresserad av  de här frågorna att läsa den skriften. Här finns mycket att lära och reflektera över.

En sak förbryllar mig allt mer: Vår utbildningsminister Jan Björklund värnar om kunskap. Varför kan han inte börja med att ta del av den kunskap som redan finns, innan nya reformer sätts i sjön?

Gustav Fridolin är själv lärare. Kanske är det därför han utgår från vad vi faktiskt vet. Och hit hör kunskapen om hur viktig leken är för barns kognitiva, emotionella och kreativa utveckling. Det är för övrigt just detta jag skrivit om i min bok Leka för livet.

Nu ska en ny utredning tillsättas. Den ska bland annat utreda vilken kompetens de pedagoger ska ha som i framtiden ska få ansvaret för våra sexåringar. Jag skulle önska att den börjar med att fundera över pedagogiken. Vad behöver barn i den åldern för att utvecklas till idérika, skapande, kunniga och känslomässigt kompetenta vuxna, beredda att ta sig an de svåra frågor som kommer att möta dem senare i livet?

Först när vi är överens om det är det meningsfullt att börja tala om kompetens och organisation. Men hur än det hela än ska organiseras menar jag, liksom Fridolin, att det vore djupt olyckligt om inte den erfarenhet som finns inom förskolan och bland pedagogiska forskare tas till vara. Vi har inte råd med fler skolmisslyckanden nu. Och då menar jag samhällets misslyckanden – inte elevernas.