I översta skrivbordslådan ligger den på sin hedersplats – min visselpipa. Ett minne från min korta karriär som fotbollsdomare. Men främst som en påminnelse om hur viktigt det är att vi värnar om en av de viktigaste funktionerna i ett demokratiskt samhälle – visselblåsandet.
Idag fick jag anledning att ta fram den när jag i DN läste Per Kornhalls djupt upprörande berättelse om sina egna erfarenheter av detta. Han riskerar nu att förlora sin anställning som utvecklingsstrateg i Upplands Väsby efter att en tid ha blåst i sin pipa. Att han haft all anledning i världen att göra det spelar som bekant ingen roll i sådana här sammanhang. Han har helt enkelt blivit för obekväm i den styrande majoritetetens ögon.
Nu är Per Kornhall inte riktigt vem som helst. Han har snabbt etablerat sig som en av de mest intressanta profilerna i debatten om den svenska skolan. Hans kunskaper om den kan ingen ifrågasätta. Lärare. Många års arbete på Skolverket. Medlem i den kommitté som Kungliga Vetenskapsakademien tillsatt för arbete med skolfrågor. Författare till Barnexperimentet (Leopard förlag 2013) och till en ny bok om skolutveckling, Alla i mål (Natur och Kultur), som utkommer i juni.
Rekryterar man en sådan kraft får man kanske bereda sig på att han säger vad han tycker. Men den beredskapen fanns uppenbarligen inte i Upplands Väsby. Tråkigt för Per Kornhall, men också för kommunen som går miste om en möjlighet till nödvändig utveckling. Och ett sorgligt exempel på hur omoget vår demokrati fortfarande fungerar när den utmanas. Tala om demokratiskt underskott!
Per Kornhall har en röst som hörs. Det är bra att han använder den nu och att DN ger utrymme för den. För Kornhall talar inte bara för sig själv utan också för alla de andra visselblåsare som tystats och fortfarande tystas lika brutalt – eller som inte längre vågar blåsa eftersom priset till slut blir för högt. Jag råkar känna några av dem, och ett långt kapitel i min bok En läkares samvete (Norstedts 2006) bär titeln ”Visselblåsarens dilemma”.
