Då och då kommer frågan om barns rösträtt upp till diskussion. Den nu framlidne barnläkarkollegan Berndt Eckerberg väckte den för många år sedan, då han föreslog att varje barn skulle få en röst i allmänna val men att den rösten skulle förvaltas av barnets vårdnadshavare. Flera kända barnläkare har sedan stött förslaget. I en artikel  i DN den 29/3 2012 utvecklar de argumenten för det.

Det är en välskriven och intressant artikel. Men själv har jag varit tveksam till idén. Två principer har ställts mot varandra: principen om barns legitima rätt att få sin röst räknad mot principen om varje medborgares rätt att själv få disponera sin röst. Den senare principen är en grundsten i en demokrati. Till skillnad från vad artikelförfattarna hävdar finns det stora problem förknippade med ombudsröstning.

En helt annan idé är att sänka rösträttsåldern, så att fler barn kan delta i valen. Flera har menat att man skulle kunna pröva denna modell först i rådgivande folkomröstningar lokalt. Nu går Suzanne Osten, före detta konstnärlig ledare vid Unga Klara, och Margareta Rönnberg, känd barnkulturforskare, ett steg längre. I en debattartikel i DN den 25/5 2014 kommer de med det radikala förslaget att alla barn ska ges rösträtt. oberoende av ålder, och att alla som vill och kan använda den är välkomna till röstlokalerna.

I artikeln kallas FN:s konvention om barnets rättigheter för en ”dimridå” som döljer det faktum att barnen, trots konventionen, har alldeles för få rättigheter. Jag har invändningar mot den kritiken, som inte är helt saklig. Barnkonventionen har betytt mycket för att barns mänskliga rättigheter ska kunna hävdas, både i Sverige och internationellt. Mycket arbete återstår: att göra konventionen i sin helhet till svensk lag och att ge mer och bättre information om konventionens innehåll till barn, föräldrar, pedagoger och beslutsfattare. Och även information om arbetet i FN:s barnrättskommitté, inte minst om innehållet i kommitténs allmänna kommentarer. Barnombudsmannen, UNICEF, Rädda Barnen och Bris gör här ett bra arbete. Barnombudsmannen har t ex låtit översätta de allmänna kommentarerna till svenska – se här. Men mer behövs och fler måste hjälpa till.

I övrigt ser jag Ostens och Rönnbergs artikel som en frisk fläkt, och jag hoppas verkligen att innehållet i den kommer att diskuteras på ett mer seriöst sätt än vad som kommit till uttryck i kommentarsfältet efter artikeln. Den är nämligen, om än utopisk till sin karaktär, principiellt mycket viktig.

Själv lutar jag mer åt att gå vidare enligt Ostens och Rönnbergs modell jämfört med den modell som mina värderade kolleger ställt sig bakom. Men jag menar att det bör ske etappvis. Ett första steg kunde vara att ge alla från 15 år och uppåt rösträtt i lokala folkomröstningar och se vad som händer. Nästa steg kan då bli att pröva detta i ett kommande kommunalval, senare också i riksdagsval. Om allt fungerar bra (och det kommer det att göra) kunde det så vara dags att sänka åldern till 12 år. Så ger det sig säkert efter hand hur långt man kan gå.

Osten och Rönnberg ger flera skäl för sitt förslag och argumenterar slagkraftigt mot de vanligaste invändningarna. Jag vill ge ett argument till för sänkt rösträttsålder. Jag är rätt övertygad om att den politiska debatten om 10-20 år helt kommer att domineras av de då överhängande hoten mot människans framtid på jorden – klimathoten, krigen och miljöförstöringen. Att då förvägra den unga generationen möjlighet att påverka de politiska besluten om de för dem helt livsavgörande frågorna vore både ett övergrepp i sig – och ett stort misstag.