Här står han, Johann Sebastian! Utanför Thomaskyrkan i Leipzig, där han verkade som 20140621_212927kantor mot slutet av sin levnad. Här ligger han också begravd.

Jag är här på Bach-festival. För tredje gången, faktiskt. Jag gillar Leipzig, Thomaskyrkan och Bach. Två av de senaste dagarnas höjdpunkter har varit här i kyrkan. Nyss lyssnade jag på avslutningskonserten, som vid de här festivalerna alltid består av h-mollmässan, den här gången i ett helt underbart framförande av Amsterdams barockorkester och kör med Ton Koopman som dirigent. Spänstigt, osentimentalt men med stort uttryck – just som Bach ska spelas, tycker jag.

Och sent igår kväll var jag här och fick lyssna till pianisten Zhu Xiao-Mei, som framförde Bachs Goldbergvariationer, ett verk som hon är väl förtrogen med och som hon framfört mer än 200 gånger runtom i världen. Det blev en stark upplevelse. Verket inleds och avslutas med en aria, som är grunden för alla variationerna. Zhu spelade arian meditativt, i pianissimo. Just när hon skulle spela arian på nytt som avslutning kom ett utryckningsfordon med sirenerna påslagna upp mot kyrkan. Zhu avbröt då sin spelning och satt alldeles stilla med knäppta händer och slutna ögon. Först efter någon minut, när allt var alldeles tyst igen, spelade hon arian, med extra känsla.

Zhu fick långa stående ovationer. När hon fått ta emot ett fång med rosor gick hon fram med dem mot altaret, lade rosorna på altarringen och knäböjde länge med ryggen mot oss. Vi stod där och applåderade, lite handfallna men djupt berörda. En ovanlig och stark musikupplevelse att leva länge på.