Igår presenterade Göran Hägglund på DN Debatt ett antal förslag till förändring av svensk flyktingpolitik. Ett av förslagen formuleras så här:

Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd. Om skyddsbehovet kvarstår efter tre år permanentas uppehållstillståndet.

Det är ett förslag som kan komma att slå hårt mot våra mest utsatta flyktingbarn. Jag ska förklara varför:

Flera av de barn som nu kommer till Sverige från krigsdrabbade länder, till exempel från Syrien, Irak. Afghanistan eller södra Sudan, har varit med om mycket svåra upplevelser under lång tid. Om de ska kunna landa och rehabiliteras efter sådana upplevelser krävs ett kompetent mottagande där deras behov kartläggs. Familjen behöver sedan hjälp med att så snabbt som möjligt komma till ro i en ordnad tillvaro. Förskolan och skolan har en viktig roll för att skapa struktur, mening och sammanhang. Ibland behövs också terapeutiska insatser.

Det här arbetet tar tid. En av grundförutsättningarna för att det ska lyckas är att barnen själva upplever tillvaron som lugn, trygg och förutsägbar. All ovisshet om framtiden är av ondo och påminner bara barnen om den kaotiska situation som rådde innan de kom hit. Om barnen inte vet om de ska få stanna – vad är det då för mening med att gå till skolan, lära sig svenska och knyta an till nya kompisar? Det kommer bara att göra det uppbrott som väntar om tre år ännu mer smärtsamt. Och de här barnen har fått nog av smärtsamma uppbrott.

För ett litet barn är dessutom tre år en mycket lång tid. Ett barn som kommer hit som treåring är sex när de tre åren har gått, har då tillbringat halva sitt liv i Sverige, har mycket få minnen kvar från hemlandet och har hela sitt sociala nätverk i Sverige.

Förslaget innebär att de föräldrar som fått arbete i Sverige kan få stanna. Men min erfarenhet, efter många års arbete med traumatiserade flyktingfamiljer, är att de föräldrar som mår sämst, och där barnen därför också ofta mår sämst, är de som det tar längst tid att rehabilitera och som också har svårast att få arbete. Konsekvensen blir att de barn som har det bäst kanske kommer att få stanna medan de mest traumatiserade och sårbara barnen blir de som kommer att avvisas.

Förslaget är alltså ogenomtänkt och saknar helt barnperspektiv. Det är förvånande och oroande att det kommer just från KD. Maria Larsson var ju barnminister i den tidigare regeringen. När vi sågs i Almedalen i somras berättade hon stolt att KD kommer att stödja kravet på att barnkonventionen blir svensk lag. En följd av konventionen är att en barnkonsekvensanalys alltid ska göras innan nya förslag läggs fram. Var tog den analysen vägen nu?

Det känns också beklämmande att just KD bara en vecka före jul lägger fram ett förslag som slår så hårt mot våra kanske mest utsatta barn. Borde man inte kunna vänta sig att KD tog julens evangelium lite mer på allvar?