Härom kvällen såg Gunnel och jag Sara Broos film Speglingar. Filmen har inte velat lämnaspeglingar mig sedan dess. Den handlar om relationen mellan Sara själv och hennes mamma, konstnären Karin Broos. Karin har ofta använt sina döttrar som motiv i sin konst. I filmens början ser vi Karin gå runt med sin kamera för att fotografera dem, och de bilderna tar hon sedan med sig in i ateljén. Det uppstår på det sättet ett avstånd. Mamman blir betraktaren, döttrarna objekt. Kameralinsen skiljer dem åt.

För att återställa balansen bestämmer sig Sara för att göra en film om sin mamma. Nu är det Sara som står bakom kameran, och Karin får bli objekt. Barnet får äntligen komma till tals. Det var det enda sätt Sara kunde komma på för att komma sin mamma lite närmare. Och hon lyckas. Det blir inte bara en ovanligt vacker film. Här gestaltas också avstånd och övergivenhet, kärlek och försoning på ett både trovärdigt och gripande sätt.

Jag tänker på hur det ofta blir just så – att vi gör barnen till objekt. Vi betraktar dem och tar bilder av dem, som vi sedan sprider. Och vi berättar om dem i olika sammanhang, i bekantskapskretsen, på nätet eller i artiklar och böcker. Våra berättelser. När barnen blir äldre tycker de föräldrarnas berättelser om dem blir pinsamma. De vill berätta själva.

Jag har tidigare varit frågedoktor i både tidningar och på nätet. Föräldrar har skrivit till mig och ställt frågor om sina barn. Och jag har svarat efter bästa förmåga. Men jag slutade med det. Jag ville träffa barnen först. Möta deras blick, höra vad de själva hade att säga. När jag gjorde det blev jag ofta förvånad.

Då barnen berättar öppnas nya utsikter. Som att komma upp över en fjällkam och blicka in i ett helt nytt landskap. Berättelsen om mitt möte med fjortonåriga Noor i min nu aktuella bok Relationsrevolutionen är ett bra exempel på det. Noor såg något som föräldrarna inte upptäckt och som blev avgörande för hur jag skulle agera.

Nu arbetar jag inte som läkare längre. Jag skriver. Men jag har barnbarn. Och jag försöker lyssna. Så noga jag kan.