Värnlösa barns dag

Idag är det Värnlösa barns dag. Eller Menlösa barns dag, som den kallades till och med år 2000. Men begreppet ”menlös”, som tidigare betytt oskyldig, fick efter hand en annan innebörd, och ”värnlös” ansågs bättre motsvara vad dagen egentligen handlar om. Den finns där nämligen i vår kalender som en påminnelse om de barnamord i Betlehem som kung Herodes gjorts ansvarig för, åtminstone enligt evangelisten Matteus. Herodes var egentligen ute efter Jesusbarnet. Men Jesus kom undan. Som ett barn på flykt.

I september 1982 inträffade massakern i de palestinska lägren Sabra och Shatila i Beirut. Under några förfärliga dygn dödades mer än 3000 personer, många av dem kvinnor och barn. En av de soldater som deltog i dödandet , en kristen maronit, fick av en journalist frågan hur han med berått mod kunde döda barn. ”De är inga barn”, sa han. ”De är små djävlar.”

Det fick mig att inför Menlösa barns dag 1982 skriva den krönika i Upsala Nya Tidning barn-idagsom du kan läsa om du klickar på länken längst ner. Artikeln fick sedan bli ett kapitel i min bok Barn idag – föräldrar imorgon, som kom ut 1983. Artikeln känns fortfarande oroande aktuell. Trots att barnkonventionen nu finns på plats med sitt tilläggsprotokoll om förbud mot att använda barn i väpnade konflikter. När artikeln skrevs hade arbetet på konventionen bara påbörjats.

Vid den här tiden arbetade jag för Rädda Barnen. Våren 1983 besökte jag Shatila-lägret och gjorde en rad intervjuer med barn som upplevt massakern. Få händelser i mitt liv har påverkat mig så mycket. Jag började bland annat då arbeta för att kyrkan på nytt skulle uppmärksamma Menlösa barns dag. Den hade varit helgdag fram till år 1772, och jesuitpatern och barnrättskämpen Canon Moerman i Genève hade berättat för mig att det i den katolska kyrkan fanns en särskild mässa för dagen. Och ett visst intresse mötte jag också inom Svenska kyrkan. Vid kyrkomötet 1989 togs beslutet att låta den söndag som normalt (men inte i år!) infaller mellan jul och nyår bli en dag då barns rättigheter särskilt uppmärksammas.

I mina böcker Gudomligt och barnsligt (Norstedts 1992) och Barnet som slumrar (Verbum 1995) finns två längre betraktelser om barnamorden i Betlehem och Menlösa barns dag. En av dem som noterade mitt engagemang för dessa frågor var journalisten och författaren Cordelia Edvardson (1929-2012). Vi träffades en gång på ett hotell i Amman, och i lobbyn till hotellet ville hon plötsligt tala allvar med mig. Hon var blixtarg, och med stor skärpa bad hon mig tona ner mitt intresse för Menlösa barns dag. Hon menade att det fanns stora tveksamheter kring om barnamorden verkligen ägt rum. Men framför allt: Berättelsen om kung Herodes grymhet och jakt på Jesusbarnet hade kommit att användas av antisemiter inom kyrkorna, inte minst under Hitler-eran. Herodes var ju jude.

För den som vill veta mer om det historiska kring kung Herodes och barnamorden finns mycket att hämta i en artikel av den tidigare i år bortgångne teologen och kulturjournalisten Gunnar Hillerdal. Den återfinns i Populär Historia nr 6 1998, och du kan läsa den här.

Hur det nu än var med detta – nog behöver vi Värnlösa barns dag! Vi behöver en dag, inom både kyrkan och det sekulära samhället, då vi stannar upp inför alla de grymheter som begåtts mot barn. Och som fortfarande begås. Det har inte minst det gångna året burit alltför många  vittnesbörd om.

Menlösa barns dag 1982

Den fina omslagsbilden till den avbildade boken ovan är tagen av Uppsalafotografen Rolf Hamilton.