Fallet Kevin

Ingen som sett Dan Josefssons dokumentärtrilogi om fallet Kevin kan väl undgå att bli upprörd. Säkert kommer programmen att leda till en omfattande debatt. En ny förundersökning har också inletts. I det här inlägget vill jag begränsa mig till några principiella synpunkter:

Fallet Kevin

Vad som står alldeles klart är att polisen använt förhörsmetoder som inte på något sätt kan försvaras. I gårdagens Aktuellt kallade Leif GW Persson metoderna för ”psykisk misshandel”. Jag vill gå ett steg längre: att utsätta så små barn för så långa och pressande förhör utan att en förälder eller annan person fick vara med som stöd för barnet kan inte kallas för något annat än psykisk tortyr.

Det finns en omfattande kunskap om att uppgifter som kommer fram vid förhör under tortyrliknande former inte är tillförlitliga och aldrig kan tillmätas bevisvärde. Vad polisen här gjorde var alltså att fullständigt sabotera möjligheterna att lösa fallet.

Det finns också en tydlig barnrättsaspekt på det hela. Förhören med barnen hölls 1998. Då hade det gått åtta år sedan Sverige ratificerade FN:s barnkonvention. I och med det var svenska myndigheter skyldiga att följa vad som står skrivet i konventionen. I artikel 40 sägs följande:

Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

De förhör som hölls med de båda misstänkta pojkarna bröt mot varje princip i denna artikel.

Flera psykologer hade viktiga roller i fallet Kevin. Den som mest fått figurera offentligt är Sven-Åke Christiansson, vars auktoritet redan 1998 var starkt ifrågasatt. Men i programmen sägs att också andra barnpsykologer satt med och följde förhören. Det är för mig fullständigt obegripligt att de inte ingrep och stoppade den tortyr som faktiskt pågick. I de yrkesetiska principer som Nordens psykologer samma år enades om sägs bland annat följande:

Psykologen respekterar individens grundläggande rättigheter, värdighet och värde och uppmärksammar att hans/hennes kunnande inte används för att kränka, utnyttja eller förtrycka individen …

Psykologen medverkar inte i aktivitet som syftar till att med fysiska eller psykiska tvångsmedel (”indoktrinering”, ”hjärntvätt”, tortyr) – eller hot om sådana tvångsmedel:   avtvinga någon information eller bekännelse

förmå någon att röja, förneka eller ändra egen eller andras livsåskådning, politiska, religiösa eller etiska övertygelse

samt försöker aktivt förhindra att psykologisk kunskap används i sådana aktiviteter.

Den eller de psykologer som deltog vid dessa förhör hade uppenbarligen ingen kunskap om professionens egna yrkesetiska principer – eller valde att bortse från dem. Jag utgår ifrån att Etikrådet vid Sveriges psykologförbund granskar de deltagande psykologernas roll. Frågan om psykologers liksom läkares och socionomers medverkan i aktiviteter av det här slaget har nämligen stor principiell betydelse.

Det är just i ovanliga och känsloladdade skeenden som mänskliga rättigheter och yrkesetik måste ges högsta prioritet. Jag kan inte undgå att på nytt citera Timothy Snyder, vars nya bok On Tyranni jag skrev om i min tidigare bloggnotis:

Professional ethics must guide us precisely when we are told that the situation is exceptional. Then there is no such thing as ”just following orders.” If members of the professions confuse their specific ethics with the emotions of the moment, however, they can find themselves saying and doing things that they might previously have thought unimaginable.