Imorgon är den Pingstdagen, och kyrkans bibeltexter handlar om den helige ande.

När jag var sexton år sommarjobbade jag i skogen. Jag bodde hemma hos ett äldre par i Ruskträsk. Kvinnan tyckte nog lite synd om mig, och en kväll sa hon:

”Det är bönemöte nere vid Vindelälven! Du kan få låna en cykel om du vill åka dit.”

Jag cyklade iväg och kom fram till ett stort tält där mötet just börjat. Härlig musik, salvelsefull predikan – och så var det dags att be. Jag var nog lite oförberedd. För plötsligt började alla tala på olika tungomål. Jag förstod ingenting men stod kvar ända tills en man tog tag i mig och ville att jag skulle gå fram och vittna. Då smet jag iväg och cyklade, lätt chockad, tillbaka till Ruskträsk. Jag berättade om min upplevelse, och kvinnan sa:

”Jaja, då har Den helige ande varit i farten igen!”

Under många är var jag sedan smått allergisk mot anden. Gud trodde jag på för det mesta, Jesus blev en viktig gestalt för mig, men anden …? Det är först under senare år som jag börjat tänka om. För anden kanske trots allt är det viktigaste av allt. Som närvarande här och nu.

En som tänkt i sådana banor är Anna Lindhagen (1870-1941), rösträttspionjär,

barnrättsaktivist, miljökämpe och fredsvän. Hon är en viktig person i en av mina böcker, en bok som jag just nu lägger sista handen vid och som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år.

Några månader efter Anna Lindhagens död 1941 kom hennes bok Vad vi tänkte ut på Natur och Kulturs förlag. Som minnesbok är den ovanlig på flera sätt. Författaren fokuserar på tankar och idéströmningar som varit viktiga för henne – mer än på faktiska händelser. Och hon lyckas med konststycket att nästan helt undvika ordet ”jag” när hon skriver om sig själv. Ofta använder hon det nu moderna ”en” i stället.

Boken är inte lättläst, men jag tycker mycket om den. Och i ett av kapitlen, ”En helig ande – det gemensamma”, utvecklar hon sina tankar om andens betydelse:

En fantastisk tanke kan komma över en med anledning av den tredje trosartikeln. Kan det icke ha varit så, att vid utformandet av de tre artiklarna den tredje lades till av någon för vilken det syntes, att just den helige ande behövdes såsom det fundamentala för en djupare uppfattning. Kanske denne tänkte så här: Jag vet, att de flesta människor ha behov av att tänka sig Gud som ett personligt väsen, och då finns för att uttrycka detta Jesu lära om den himmelske fadern. Vidare visste han, att samma människor hade behov av en medlare eller en försonare mellan Gud och dem själva eller åtminstone av tro på en gudomlig människa, som levt i denna världen utan att därav besmittas. Detta fanns i andra artikeln. Men så kom denne ende ihåg även de andra, som alltid hava haft och alltid komma att skapa sig en religion vid sidan av att också de skulle känna igen sig i trosbekännelsen. Och så kommo orden: Jag tror på den helige ande.

Anna Lindhagen går inte närmare in på vem denne vise ”någon”, eller ”denne ende”, kan ha varit. Men att hon själv hör till dem som vill tro men som befinner sig ”vid sidan av” gör hon ingen hemlighet av.

Också för mig står anden idag för det gemensamma, för kraften som verkar oberoende av de gränser som vi människor upprättar mellan varandra. En befriande kraft. ”Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande”, som det står i en av söndagens texter (Joel 2:29). Men främst förknippar jag numera anden med innerlighet, som för mig blivit en allt viktigare dimension av livet. Eller som Martin Buber skriver i Baalschems legender:

Allestädes och alltid kan innerligheten uppenbara sig … intet kan värja sig mot hennes makt som höjer all kropp till dess ande.

Det gemensamma, befrielsen och innerligheten – något att bära med sig i den sköra blomstertiden.