Hoppet är det där med fjädrar

I ett tidigare inlägg skrev jag om årets ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Jag nämnde hans Kärleken vi inte förstår som exempel på böcker som kan vara stora läsupplevelser för både barn och vuxna.

Idag ska jag berätta om en annan bok med samma kvaliteter, nämligen Fjädrar

Fjädrar

av fjolårets ALMA-pristagare, Jacqueline Woodson. Boken har just kommit ut på Natur och Kultur i fin svensk översättning av Alva Dahl.

Det är elvaåriga Frannie som är bokens berättare. Vi får lära känna hennes döva bror Sean, tjejkompisarna Samantha och Maribel, den stökiga klasskompisen Trevor och några till. De bor alla på ena sidan av en motorväg. Alla där är mörkhyade i olika nyanser. På andra sidan motorvägen bor de vita.

En dag dimper en ny pojke ner i klassen. Han är blek och har långt hår. Men inte nog med det. Ibland gråter han i de mest oväntade ögonblick. Han kan teckenspråk trots att han inte är döv. Och det är något med hans blick. Många blir provocerade och snart börjar han kallas Jesus-pojken. Vem är han egentligen? Samantha, som är troende, börjar till och med fundera på om det inte är Jesus själv som kommit tillbaka, men det tror inte Frannie ett ögonblick på.

Konflikterna i klassen trappas upp, och det börjar hända saker som inte ska avslöjas här. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig – hur skulle det här sluta?

En liten dikt av Emily Dickinson med inledningsraden ”Hoppet är det där med fjädrar” fungerar som något av ett ledmotiv. Och det är en helt underbar bok som verkligen förmedlar hopp. När jag läst ut kände jag mig faktiskt lite lycklig. Över att fått lära känna en tjej som Frannie. Och över att det finns så angelägen litteratur som samtidigt är så lättillgänglig.

1 kommentar

  1. Ja, vilken fantastisk liten bok!
    Hon skriver så nära det barn som hon kanske själv var en gång. Jag slog igen boken efter sista sidan med ett leende på läpparna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑