Baksidestexten drabbar direkt: ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen.”
Det är Anna Takanen som skriver så, och boken bär den lite kryptiska titeln Sörjen som blev (Bonniers 2019). Titeln får sin förklaring i slutet av boken, och jag ska inte avslöja den här. En berättelse, är bokens diskreta undertitel. En berättelse med dokumentärt underlag. Anna Takanen berättar som sin pappa Timo, som kom
till Sverige som krigsbarn vid fyra års ålder och som sedan blev kvar här. Och om hans familj i Finland. Timos mamma Saara och hans bror Leevi kommer också läsaren nära. Leevi som blev kvar med sin mamma. Timos och Leevis försök att hitta tillbaka till ett brödraskap är ett av bokens mest berörande teman.
Anna Takanen är verksam som skådespelare och regissör, och innehållet i boken har tidigare gestaltats på scen i föreställningen Fosterland, som spelats i både Göteborg, Stockholm och Helsingfors. Men boken står alldeles utmärkt på egna ben och ansluter till den ström av böcker som kommit under senare år och som beskriver det vi med en teknisk term brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har nyligen skrivit om två andra aktuella böcker, av Julie Lindahl och Helena Trus, som närmar sig samma frågeställningar om än från olika utgångspunkter – se här!
Det här är viktiga böcker, närmast nödvändiga om vi ska förstå vad krig gör med barn och hur trauman av det slaget kommer att påverka familjer och hela samhället under lång tid. Fyra generationer – det blir ett sekel. Kommer mänskligheten någonsin att fatta det?
I Anna Takanens rika bok finns också ett sidotema som direkt ansluter till min senaste bloggnotis, den om ”de efterkommande” – alltså om barn som får växa upp i skuggan ett syskon som dog och som de därför aldrig fick träffa. Anna Takanen beskriver en sådan situation, och jag vill gärna citera ett kort avsnitt som visar med vilken känsla och omsorg som författaren formulerar sig i den här boken:
Jag är ett ersättningsbarn, ett regnbågsbarn.
Ibland tänker jag på honom, på att vi legat i samma magrum, väldigt tätt intill. På att han dog där tolv månader innan jag föddes. På att när jag låg i det magrummet tätt intill modershjärtat, så sörjde hon som bar mig. På att jag färdigställdes till flicka i pojkens sorgevatten. Pojkbroderns död blev min födsel och budkavlen han gav mig var att vända sorg. Det är mitt öde. Vi har alla vårt kors att bära.
Mer ömsint kan ett sådant öde knappast beskrivas.
