Det är nyårsdag och jag tänker på livets gång. Som ibland avbildas som Livets hjul. En av de första artiklar jag skrev hade titeln Barnen, de vuxna och livets hjul – några tankar i väntan på en teori. Jag var då medlem i PRU-gruppen, ett forskningssamarbete där PRU står för Psykosociala Riskbarn i Uppsala, och min artikel ingick i vår bok Vilsebarn i välfärdsland (LiberFörlag 1979).
Den nog så enkla bilden hade jag ritat själv, och om min inspirationskälla skrev jag:
Det var i sökandet efter en god teori jag kom att tänka på Livets hjul. Jag minns det från vapenhusets vägg i min barndoms kyrka på Uppsalaslätten. 1400-talsmästaren hade målat ett jättelikt hjul som långsamt snurrade. På den sida av hjulet som var på väg upp klängde ett litet barn. Med ilsken beslutsamhet hade han grabbat tag i hjulet och det bar iväg uppåt. Högst uppe på hjulet stod ett ungt par. Dom höll varandra i handen och blickade trosvisst rakt in i framtiden. På andra sidan hjulet klängde en mager och senig gubbe. Det var lätt att se att han snart skulle tappa taget, och nedanför väntade Det brinnande Gehenna. Bilden gjorde ett starkt intryck på mig som barn, och fortfarande blir jag berörd av den.
När jag skrev detta stod jag högst uppe på hjulet. Nu är jag gubben på väg nedåt, även om jag har ett mer avspänt förhållande till Gehenna.
Någon vecka före jul lyssnade vi på Carolinae damkörs julkonsert i Allhelgonakyrkan i Lund. I programmet ingick bland annat The Ghost of Combermere Abbey av Judith Bingham. Texten i verket utgörs av Time’s Paces, ett poem med omstritt ursprung. Det ingår i Hymns and Other Stray Verses från 1901 av Henry Twells (1823-1900) men finns också i andra versioner, bland annat i en som lär stå på en klocka i Chester Cathedral. Jag tycker dikten så bra fångar den upplevelse som vi på väg nedåt kan vittna om: att tiden går fortare för varje år. Här följer Twell’s version:
When as a child I laughed and wept,
Time crept.
When as a youth I waxed more bold,
Time strolled.
When I became a full grown man,
Time RAN.
When older still I daily grew,
Time FLEW.
Soon I shall find, in passing on,
Time gone.
O Christ! wilt Thou have saved me then?
Amen.
PS. Om du vill se Albertus Pictors kända version av Livets hjul – klicka HÄR.
