Under de senaste åren har det kommit en rad starka skildringar av hur krig och flykt kan påverka inte bara de direkt drabbade utan också deras efterkommande – det vi brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019) och Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv (Norstedts 2019) – se HÄR – liksom om Anna Takanens Sörjen som blev (Bonniers 2019) – se HÄR.
En bok på samma tema men ändå helt annorlunda är Viet Thanh Nguyens novellsamling Flyktingar (Tranan 2019, i översättning av Hans Berggren). Författaren kom tillsammans med sin familj från Vietnam till USA som flykting när han var fyra år gammal. Idag är han professor i Ethnic studies vid University of Southern California och dessutom nyutnämnd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Han debuterade som skönlitterär författare 2015 med romanen The Sympathizer, som året därpå fick Pulitzerpriset, en bred episk skildring av Vietnamkrigets följder för en grupp vietnameser från Saigon med omnejd.
Flyktingar är ett helt annat slags bok, en ordknapp, mycket precis beskrivning av situationen för några olika personer som alla har det gemensamt att de bor i USA men har vietnamesisk bakgrund. Nguyen beskriver känsligt händelser och situationer av högst allmänmänsklig natur, sådant som kan drabba oss alla – men där flyktingbakgrunden finns som ett grundackord, ett ackord som färgar upplevelsen också av det alldagliga. Det är skickligt gjort. Det visar på hur vår olika bakgrund påverkar vår förmåga att handskas med livet – men ändå hur lika vi är, trots allt, när vi ställs inför de riktigt svåra frågorna.
Boken består av åtta noveller. De flesta utspelar sig i USA, men en av dem, Amerikanarna, handlar om hur en grupp flyktingar gör ett återbesök till sitt gamla hemland och vad som då händer när de möter släktingar som aldrig kom iväg utan stannade kvar. En stark och mycket tänkvärd skildring.
Den novell som berörde mig allra mest är nog ändå Krigsår, den enda rent självbiografiska berättelsen. Den handlar om den lilla livsmedelsbutik, New Saigon Market, som den unge Viet Thanhs föräldrar drev och vad som hände när en viss mrs Hoa dök upp och krävde en donation till sitt politiska projekt. Det hade till syfte att Sydvietnam på nytt skulle bli en egen stat.
Ja, hur ska jag som flykting förhålla mig till vad som hänt historiskt? Acceptera och gå vidare eller fortsätta kampen för vad jag tror på? På vilket sätt och med vilka medel i så fall? Jag ska inte avslöja hur det går. Nguyen är en mästare i att använda novellens knappa format för att åstadkomma både igenkännande leenden – och oväntade överraskningar.
Så läs boken! Och lyssna också gärna på den intervju som Marie Lundström gjorde med Viet Thanh Nguyen i Lundströms bokradio den 1 februari – HÄR!
