Mumrik och Älgkungen

Det här är min enda barnbok! Men den är inte bra! Så här gick det till:

När mina fyra yngsta barn var små bodde vi på Ljusåker i Västerbottens inland. Strax intill låg Balberget, rikt på vilt av olika slag. På kvällarna läste jag för barnen. Eller också berättade jag fritt. Jag uppfann ett slags följetong som handlade om älgkalven Mumrik och alla hans märkliga äventyr. Barnen gillade berättandet, och fick de välja mellan saga eller Mumrik var det oftast Mumrik som gällde.

1998 blev jag så inbjuden av DKSN:s Ungdomsråd/Skyddsängelkampanjen att medverka i en tävling om bästa barnboken. Några någorlunda kända personer var särskilt uttagna för att delta. Kampanjens tema var ”Barn och hopplösa droger”, och bidragen skulle på något sätt ha anknytning till det. Jag hade just då berättat en skröna om Mumrik, där pappan till en av hans älgkompisar bar sig illa åt när han druckit sig full (jag utgick i mitt berättande ofta från sådant vi själva varit i närheten av). Okej, tänkte jag, vi kör på det! Så jag skrev snabbt ner berättelsen och sände in den som mitt bidrag. Den vann inte – det gjorde i stället, om jag minns rätt, en berättelse författad av prästen Lars Collmar. Men efteråt hörde kampanjen av sig och frågade om man fick trycka upp min berättelse också – tydligen fanns det lite pengar över.

Sedan gick det undan. Mina barn blev förtvivlade när de fick se teckningarna i boken – så såg ju inte Mumrik ut! Och till råga på allt är författarnamnet felstavat på omslaget. Sensmoral: Bra muntligt berättande blir inte alltid bra böcker! En bilderbok ska göras som en bilderbok från början – i nära samspel mellan författare och illustratör! Och glöm inte omslaget vid korrekturläsningen!