Lotsa barn: att fostra med känsla och sunt förnuft

Lotsa barn kom ut på Norstedts förlag år 2000. Jag bodde då med Agneta på Ljusåker i Lotsa barn originalupplVästerbottens inland. Tillsammans hade vi fyra barn i åldrarna 11 – 15 år. Jag arbetade halvtid som skolöverläkare i Örnsköldsvik, vilket betydde pendling med bil elva mil i var riktning. Övrig tid ägnade jag mig åt barnen, mitt skrivande och en del föreläsande runtom i Norden.

Boken inleds med orden:

Det här är en bok om barnuppfostran. Om den svåra konsten att vara den vuxna lotsen på bryggan, när barnet, kaptenen, ska styra sitt fartyg från hamn ut mot öppet hav.

Att se föräldern som en lots intill kaptenen barnet var en liknelse som jag under den här tiden var mycket förtjust i och som jag vrider och vänder på i boken. Fortfarande tycker jag den håller ganska bra, även om jag fått en del kritik för den också, främst av dem som inte läst boken.

I boken varvar jag populärvetenskap och föräldrarådgivning med personligt skrivna betraktelser, som jag kallar ”mellanspel”. Boken avslutas med ett sådant fritt skrivet kapitel, eller ”efterspel”, i fiktionens form: På Lotsarnas kafé. Det ger en ganska bra bild av hur mitt liv gestaltade sig under den här tiden.

På bokens försättsblad finns en tillägnan som skulle kunna gälla alla de ”föräldraböcker” som jag skrivit:

Till alla barn
som vet mer än jag
om hur det är att vara barn.

Till alla föräldrar
som vet lika mycket som jag
om hur det är att vara förälder.

Till alla sakkunniga
som vet mer än jag
om hur det är att vara jag.