Norrskensmusik för trötta vandrare

Igår kväll fick jag vara med om en ovanlig och stark musikupplevelse i Lunds domkyrka, nämligen uruppförandet av Fredrik Sixtens orgelsymfoni Aurora Borealis (det latinska namnet för norrsken). Verket består av sex satser: Dark, Dawn, Day, Dusk, Dark II och Divinity. I en introduktion till uppförandet beskrev Fredrik Sixten själv det hela som en dagslång pilgrimsvandring från mörker till ljus och tillbaka in i mörkret igen.

Det rör sig om expressiv musik, ofta melodisk, ibland impressionistiskt sönderriven. Här finns inslag från flera olika musikstilar. I mittpartiet dyker en trippelfuga upp som en blinkning till Bach och hans vänner. Och i de båda mörka partierna i början och mot slutet vävs den gotländska folkvisan Allt under himmelens fäste in som en påminnelse om den vemodsfulla skönhet som ryms också i det djupaste mörker.

Symphonia Aurora Borealis är skriven som ett beställningsverk tillägnat den amerikanske organisten James D. Hicks, och det var förstås Hicks själv som nu fick ge verket sin egen färgrika och personliga tolkning. I den sista satsen händer något ovanligt: orgeln kompletteras av en mänsklig röst. Det var Helena Ek som med sin fylliga sopran fyllde kyrkan med ordlös sång, både himmelsk, jordnära och djupt mänsklig på samma gång.

Jag gick hem i den sena skymningen med musiken kvar inom mig. En enda synpunkt bara: För min personliga del hade jag denna kväll gärna avstått från den inledande delen av programmet med musik av tre andra nordiska tonsättare. Ingenting ont om någon av dem. Men Fredrik Sixtens orgelsymfoni tar närmare en timme att framföra. Den är så storslagen, kompakt och innehållsrik att den behöver lyssnarens totala fokus  – och tid för en stunds tystnad både före och efter framförandet.

Aurora Borealis finns ännu inte på skiva, men planen är att den inom kort kommer att spelas in på en CD som ingår i Hicks’ serie Nordic Journey. För dig som i väntan på den vill lyssna på Allt under himmelens fäste finns många inspelningar att välja på. Här nedan finns länk till en naken och ren version med gruppen Kraja från Umeå.

 

 

Musik utan gränser

På Malmö museum visas just nu utställningen Vi är romer. Jag tycker mycket om den.romska-flaggan För det här är inte en utställning om romer. Här talar romerna själva, till varandra och till oss andra. Alla borde se den. Och lyssna noga. Inte minst till musiken.

På en av utställningens väggar får vi möta musikern Nuri Palem. Han säger bland annat:

Jag känner mig inte diskriminerad i Sverige.
Det kan vara för att jag är musiker,
och i musik finns det inte religion,
det finns inte politik.
Det är fria gränser liksom.

Jag bär med mig Nuris ord när jag går över till Skovgaardssalen. Hans Nordenborg, domkyrkoorganist i Karlstad men bosatt i Genarp, spelar på den gamla medeltidsorgeln, en av Sveriges bäst bevarade, byggd i början av 1500-talet. Vi får lyssna till 1600- och 1700-talsmusik från Italien, Frankrike och England. Men mest spännande, åtminstone för mig, är en serie småstycken av Johann Lorentz (1610-1689), funna i handskriftsbiblioteket på Carolina Rediviva i Uppsala. Lorentz var en av sin tids stora organister, verksam i Nicolaikyrkan i Köpenhamn. Lorentz’ pappa, som också hette Johann, var en känd orgelbyggare, mästare till bland annat orglarna i de båda Mariakyrkorna i Helsingborg och Helsingör. Han var också med vid en av ombyggnaderna av den orgel som Hans nu spelar på.

Efter konserten i Malmö tar jag tåget över till Köpenhamn. Jag går bort till Nicolaikyrkan. Den är byggd på 1200-talet men brann 1795, och sedan 1805 är den inte längre kyrka. Den har ändå restaurerats i omgångar, och det gamla tornet är rekonstruerat. Nu är kyrkan konsthall. I sommar visas japansk konst här.

På kvällen går jag till Tivoli och lyssnar på Jan Garbarek Group, en av konserterna inom ramen för Copenhagen Jazz. Saxofonisten och flöjtisten Jan Garbarek är från Norge, pianisten Rainer Brüninghaus från Tyskland, basisten Yuri Daniel från Brasilien och den smått legendariske slagverkaren Trilok Gurtu från Indien. De spelar fusion och world music med ett alldeles eget sound, där vi som åhörare kastas mellan norsk folkton, hinduisk andakt, ballad och våldsam boogie woogie. Hur var det nu Nuri Palem uttryckte sig? ”Fria gränser liksom.”

På vägen hem stannar tåget i Hyllie för gränskontroll. Men inga kontrollanter dyker upp. Allt är som det ska.

Kulturmöten vid orgeln

Just nu pågår Skånes orgelveckor med en lång rad konserter runtom i Skåne menSkånes orgelveckor 2017 också på den andra sidan av sundet. Igår var jag i Helsingør och lyssnade på musik i Mariakyrkan. Och idag spelade den amerikanske organisten James D. Hicks i domkyrkan här i Lund. Det var en spännande konsert på temat kulturmöten!

Hicks är uppväxt i Fredericksburg i Virginia. Under många år var han organist i Morristown i New Yersey, men under de senaste åren har han verkat som fri konsertorganist. Han har efter hand blivit alltmer fascinerad av nordisk orgelmusik. De senaste åren har han därför tillbringat mycket tid i de nordiska länderna, där han samlat in främst ny orgelmusik som han sedan spelat på konserter både här och på andra håll i världen. Det har i sin tur resulterat i en hel serie CD-skivor, Nordic Journey. Sex skivor har det hunnit bli så här långt. I år spelar han in den sjunde i Nidarosdomen i Trondheim, och nästa år siktar han på att få den åttonde och sista klar – i Reykjavik!

Vid konserten idag fick vi ett litet smakprov. Hicks började med Gottfred Pedersens Heilig Olav. Pedersen, som var en helt ny bekantskap för mig, var organist och körledare i Vadsø i norska Finnmarka. Han dog på julafton 1941, bara 30 år gammal. Heilig Olav består av melodiska variationer över en norsk folkvisa.

Konsertens andra stycke var desto mer välkänt, Nils Lindbergs As you are! Visst var det lite förvånande att Hicks valde just den här lilla balladen som exempel på svensk orgelmusik. Nils Lindberg, som är brorson till Oskar Lindberg, skriver musik i gränslandet mellan klassisk musik, jazz och folkton. Men As you are, som blivit hans kanske mest populära stycke, skulle nästan kunna ingå i The American Songbook! Den dök först upp i en TV-serie på 1960-talet. Så skrev Red Mitchell text till den, och den blev sedan känd genom att Alice Babs ofta sjöng den  – länk här nedan! Och inte bara Alice Babs – jag minns hur jag en gång älskade de inspelningar som den norska sångerskan Karin Krog gjorde av den här låten!

Nils Lindberg skrev långt senare en bearbetad version av låten för orgel, och det var den som Hicks nu spelade. Det var ganska underbart att få sitta och digga en sån låt i domkyrkan!

Så avslutade Hicks med den finländske komponisten Juhani Pohjanmies (1893-1959) orgelsonat i fiss-moll, ett betydligt ruffigare stycke musik. Hicks är tillbaka i domkyrkan redan på måndag, den 10/7, då han ska uruppföra Fredrik Sixtens Symphonia Aurora Borealis.

Jag måste till slut få nämna ett annat projekt som James D. Hicks engagerat sig i. Hans bästa vän under uppväxtåren i Fredericksburg, Christopher Gray Rawlings, dog i unga år i cystisk fibros. Hicks har hela sitt liv funderat på vad han skulle kunna göra för att på något sätt hjälpa till. Nu har han bestämt sig: Den 24 maj 2018, på den dag som skulle ha varit Chris’ 60-årsdag, börjar James en pilgrimsvandring längs Sankt Olavsleden till Trondheim. Han kommer att ge en rad konserter längs vägen. Allt som led i ett insamlingsprojekt som startade för ett par år sedan och där de insamlade medlen ska användas för att stödja forskningen om cystisk fibros. Läs mer om det här!

Insiktslöst om gömda barns rätt

I en artikel i på ledarsidan i gårdagens Sydsvenskan  kritiserar Sofia Nerbrand Malmö stad för ”ett osedvanligt generöst regelverk” som ger gömda barn samma rätt till socialbidrag som andra barn. Nerbrand är orolig för det skuggsamhälle som kan växa upp om allt fler barnfamiljer och ensamkommande barn med avvisningsbeslut väljer att gå under jorden: ”Det fungerar inte att den ena – statliga – handen visar rött kort och den andra – kommunala – bistår med vård, skola, bostad och betalkort.”

En insiktslös och barnfientlig kommentar. Sofia Nerbrand glömmer helt de åtaganden Sverige gjort enligt flera internationella konventioner. Tydligast är FN:s barnkonvention, som Sverige ratificerade 1990 och som nu är på väg att bli svensk lag. Enligt barnkonventionen har varje barn som befinner sig här en ovillkorlig rätt till mat för dagen, tak över huvudet, skolgång och ”bästa uppnåeliga hälsa”, alltså hälso- och sjukvård. Alldeles oavsett hur föräldrarna agerar eller hur omständigheterna ser ut i övrigt.

Tidigare har Sverige fått hård kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi inte levt upp till de kraven. Därför har lagstiftningen ändrats och därför agerar Malmö stad, till skillnad från flera andra kommuner, just så här. Nerbrand har rätt i att det kan uppfattas som att ge dubbla signaler. Men det ska hellre ses som ett försök att låta två viktiga rättsprinciper leva vid sidan av varandra, utan att blunda för någon av dem:

De som har fått avvisningsbeslut ska lämna landet. Men så länge de av olika skäl är kvar här ska i vart fall barnen hållas skadeslösa. Allt i avsikt att varje barn ska få så goda livschanser som möjligt, oberoende av var det kommer att hamna i framtiden.

Det borde det inte vara så svårt att komma överens om – och det är den svåra balansgång Malmö stad försöker sig på. Kanske finns det enskildheter i hanteringen som kan kritiseras. Men mest förtjänar Malmö att hedras ändå.

Tidsresor och ögonblick av förundran

På väg hem med bussen hamnar jag framför en flicka i tioårsåldern och hennes pappa. De har just återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid. ”Hur är läget?” frågar pappan. – ”Jo, bra!” svarar flickan. – ”Fint!” säger han. ”Vad vill du ha till lunch?”

Hon vet inte riktigt men frågar i stället: ”Pappa, tror du på tidsresor?” Han blir tyst en stund innan han svarar: ”Nej, det gör jag inte.” – ”Varför inte?” – ”För att då skulle man ändra historien. Tiden är absolut. Det som hänt har hänt.” – ”Och händer inte igen?” – ”Nej, precis.” – ”Men om det inte har hänt?” – ”Hur menar du då?” – ”Om det inte har hänt men ska hända – då är väl tiden också absolut?” – ”Du har en poäng.” – ”Ja, för ibland vet man inte. Vad som har hänt och vad som ska hända.”

Jag stiger av bussen med mina kassar. I köket blir jag stående framför ett av de foton som just nu finns på min kylskåpsdörr. Det är ett ansiktsporträtt av L. Jag tog det när vi satt på en utomhusservering och väntade på maten. Hon sitter tankfull, med blicken nedslagen. Det är en sådan där bild som gör också betraktaren tankfull. För vem är hon egentligen?

L. är fem år, men kunde på bilden lika gärna vara femton. Eller 27. Eller 54. Hon har under ett kort ögonblick stigit ut ur sin ålder. Hon är inte ett barn, bara en människa. I gränslandet mellan det som hänt eller kanske inte hänt och det som ska hända eller kanske inte hända. Hon bara är.

I nästa ögonblick ser hon upp mot mig med femåringens självklara pondus:
”Nu kommer maten!” Korv och potatismos till henne, linssoppa till mig.

Jag är inte säker på att tiden är absolut. Under korta ögonblick av förundran kortsluts tiden. Mitt i alltsammans finns vi bara till. Med varandra.

 

Vårt brev till regeringen – svar från Morgan Johansson

I december tog barnpsykiatern Magnus Kihlbom och jag initiativ till ett brev som sändes till regeringen. Brevet handlade om situationen för barn på flykt och undertecknades av totalt 175 personer, alla med direkt erfarenhet av arbete med sådana barn. Vi ställde ett antal krav – läs mer om detta här, där du också finner en länk till brevet.

Under årets första månader har vi så haft en rad samtal om dessa frågor med företrädare för olika politiska partier – läs mer om det här och här och här! Innan dess fick jag också möjlighet till samtal på tumanhand med justitieminister Morgan Johansson. Han lovade då att vi skulle får ett skriftligt svar på vårt brev ”i sinom tid”.

Och idag kom svaret! Efter 6 månader och 20 dagar. Men i gengäld rör det sig om ett långt, utförligt och väl genomarbetat svar, där ministern verkligen bemödat sig om att svara på de frågor vi ställde. Svaret är också uppdaterat med sådant som hänt under våren, sett ur regeringens perspektiv, och innehåller värdefull information för oss som engagerar oss i de här frågorna.

Jag har förstås synpunkter på en del av innehållet och återkommer säkert med dem i olika sammanhang. Men det känns ändå som om regeringen varit beredd att lyssna på våra argument. Så länge vi kan föra uppriktiga och respektfulla samtal, muntligen och skriftligen, med våra ledande politiska företrädare finns ändå hopp om framtiden. Sådana samtal är en viktig del av den demokrati som vi nu till varje pris måste hjälpas åt att försvara.

Du finner länk till Morgan Johanssons brevsvar här nedan.

Svar från regeringen Ju2017-01041

När fan bli gammal

Jag samlar på änglar. En av de mest praktfulla hade Nora med sig efter en resa i 20170630_094845Centralamerika. Jag behöver änglarna som motvikt mot all djävulskap som ständigt gör sig påmind. Också inom mig själv ibland.

Jag tänker ibland på det gamla ordstävet: När fan blir gammal blir han religiös. Några frågor bara: Varför ”han”? Vem har sagt att Djävulen är en man? Och: Är det verkligen sant?

För mig stämmer det nog. Frågan är väl bara vad begreppet ”religiös” ska ges för innebörd. Att vi med stigande ålder börjar fundera mer på livets mest grundläggande frågor är väl inte så konstigt. Igen. Ibland känner jag mig som femton på nytt. Så upplever jag det ofta, inte minst när jag drömmer på natten.  Att jag är i alla åldrar på samma gång. Som om tiden dansar snoa.

Men det händer mer: När fan blir gammal blir hen aktivist! Jag märker det på mig själv, och jag ser samma utveckling hos en del andra i min ålder. När vi får mer tid för oss själva och mer tid att sitta vid datorn blir vi alltmer upprörda över sakernas tillstånd. Så här får det ju bara inte gå till! Dags att agera! Här ska sägas ett sanningens ord!

Vi känner oss också äntligen fria att göra det. Vi har inga positioner som behöver bevakas – vår lysande framtid ligger bakom oss. Och inte behöver vi ta hänsyn till vad andra på vår arbetsplats eller i våra andra nätverk anser. Vi är inte där längre. Och för övrigt kan också de må gott av klara budskap. Kanske dags för det!

Men det är här vi behöver se upp. För när vi inte längre finns där mitt i den motsägelsefulla verkligheten, bland alla de obekväma människorna som envisades med att säga emot, så finns viss risk för att vi seglar iväg. Och så blir vi alltmer kategoriska. Vi vet hur saker och ting ligger till. Och där någonstans börjar vi bli farliga. Som vilka fundamentalister som helst.

Det är när jag märker sådana tendenser hos mig själv som jag ser på mina änglar. Först trumpetar de så att jag ska vakna till: ”Hallå, Lars! Kolla fakta lite bättre! Och tänk ett varv till – nej två!”

Och så kommer de med ett råd som jag inte trodde var gångbart bland änglar:

”Varför inte bilda en Fan Club? Där ni gamla glada aktivister kan utbyta tankar. Men framför allt hålla koll på varandra! Ni behövs, men ni har inte alltid rätt!”

Surt. Men så bra att änglar finns. Och så bra att vi behövs.