Om krisen eller kriget kommer

”Den där åker direkt i papperskorgen! Varför ska dom stressa mig med sånt nu också? Om krisen kommer (2)Räcker det inte med den stress jag har ändå som småbarnsförälder?”

Det var den spontana reaktionen från en av mina döttrar. Och jag är benägen att hålla med henne. Inte minst sedan jag bläddrat igenom foldern hon talar om. En så märklig blandning av smått och stort! Från tips om vad jag bör ha lagrat i kylskåpet till en högstämd alarmism:

Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Men så hamnar jag i en sådan där tidsresa som väl hör min ålder till. Och plötsligt är det 1983. Det kalla kriget pågår. Berlinmuren står kvar och Sovjetunionen har ännu inte rasat samman.

Barn idagSjälv har jag gjort en resa från att under 1960-talet ha  fullgjort min grundläggande värnplikt som bataljonsläkare till att bli vapenfri. Den resan, som långt ifrån var smärtfri, har jag beskrivit i min bok Barn idag föräldrar imorgon. Men nu är det början av 1980-talet, och mina  repmånader som vapenfri tillbringar jag på Socialstyrelsen i Stockholm. I det civila arbetar jag på Rädda Barnen och kommer snart att göra min första resa till Beirut.

Jag har börjat undra över varför ingen tänkt på barnen när planerna gjorts upp för hur Sverige ska hantera en hotande krigssituation. Många bär fortfarande på minnen från andra världskriget, då vi utan att vara förberedda fick ta emot 70 000 finska krigsbarn. Borde vi inte tänka igenom de här frågorna så att vi är bättre rustade nästa gång?

Mina bemödanden resulterade i skriften Omsorg om barn under beredskap och krig.Omsorg om barn  Med förord av Barbro Westerholm som då var Socialstyrelsens generaldirektör och som också skrev förordet i Leva med barn, som kom ut samma år.

Jag läser igenom skriften på nytt. Visst, den är 35 år gammal, och det finns mycket i den som inte är aktuellt. Det finna inga ”barnstugeföreståndare” längre för att nu bara ta ett exempel. Men ändå: de grundläggande tankegångarna känns faktiskt ganska moderna.

Jag börjar söka på nätet. Har det kommit någon uppföljande skrift av samma slag? Från Socialstyrelsen eller Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap? Med samma tydliga barnfokus? Jag finner faktiskt ingenting. Men motbevisa mig gärna, du som läser det här!

För visst kanske det är klokt att ge allmänheten råd och dåd om hur vi ska förbereda oss för det ena och det andra. Och jag kommer nog att behålla den folder som nyss hamnade också i min brevlåda. Kanske på grund av att jag hör till en generation som växt upp i krigens skugga. Jag minns Kaj, vårt finska krigsbarn.

Men viktigast är det väl att våra myndigheter ligger steget före! Både efter Estoniaolyckan och efter Tsunamikatastrofen påtalade både jag och många andra de stora bristerna i samhällets katastrofberedskap. Är det bättre nu? Och var kommer barnen in?

Dokumentären om Anna Wahlgren

Anna Wahlgren

Bilden ovan är en skärmdump från inledningen av del 2 i Kristina Hedbergs dokumentär om Anna Wahlgren, Hela Sveriges mamma. Båda delarna kan alltjämt ses på SVT Play.

Jag har fått många frågor om vad jag tycker om den här dokumentären, möjligen på grund av att jag själv figurerar i ett par korta avsnitt just i del 2. Mitt spontana svar har varit att Kristina Hedberg har porträtterat Anna Wahlgren på ett både ömsint och nyanserat sätt. ”Men”, har då några replikerat, ”i filmen framställs det ju som om ni varit kombattanter genom åren.”

Ja, ordet ”kombattant” kommer igen i en speakertext. Frågan är vad som menas med det. Det är sant att vi har haft olika uppfattningar i en rad frågor. Men ovänner har vi aldrig varit. I alla fall har inte jag upplevt det så.

Annas Barnaboken och min Leva med barn kom ut samma år, 1983. Vi stod för två olika perspektiv. Anna gav klara och tydliga råd om hur man skulle göra, medan min bok var mer öppet resonerande. Många hade fått nog av den beskäftiga rådgivning som till exempel Socialstyrelsen stod för (”Ät åtta brödskivor om dagen!”) och uppskattade därför min odogmatiska ton. Men andra föräldrar ville ha klara råd, och då föreslog jag ibland att de skulle läsa Annas bok i stället. Föräldrar är olika, och därför tyckte jag det var bra att det fanns två böcker.

I slutet av 1980-talet hade Anna och jag en del kontakt. Anna hade reagerat mot att många läkare skrev ut sömnmedel till barn på ett alldeles för lättvindigt sätt. Jag hade själv kommit till samma slutsats och skrev inte längre ut medicin för att barn skulle sova bättre. Så där var vi helt överens.

Men så kom Anna Wahlgrens nya bok Internationella sova hela natten ut år 2008. Våren 2009 blev jag uppmärksammad på innehållet i den och på de råd som gavs via Annas nätbaserade forum. Jag skrev om det på min blogg då – se här och här. Jag var kritisk, det är sant. Men jag var, och är fortfarande, lika kritisk mot den så kallade femminutersmetoden, en metod som många barnavårdscentraler då rekommenderade och som inte heller Anna gillade.

I november 2009 arrangerade GrowingPeople tillsammans med Barnhälsovården i Malmö en stor konferens om barns sömn. I samband med den offentliggjordes en protestskrivelse från barnläkarnas och barnsjuksköterskornas yrkesföreningar riktad mot Anna Wahlgrens fortsatta råd om att spädbarn skulle sova på mage. Det fanns då sedan flera år tillbaka en kompakt vetenskaplig bevisning för att ryggläge under sömn kraftigt kunde minska antalet fall av plötslig spädbarnsdöd. Du finner både ett kort referat från seminariet och protestskrivelsen i sin helhet här.

Att döma av Kristina Hedbergs dokumentär menar Anna Wahlgren fortfarande att barn tryggt kan sova på mage. Här har hon alltså Sveriges barnläkare och barnsjuksköterskor emot sig. I dokumentären sade jag också tydligt ifrån på den punkten.

Men det är en sak. Det får inte leda till att Anna Wahlgren frånkänns allt positivt hon gjort och stått för genom åren. Hon har betytt mycket för många föräldrar. Hon är värd all respekt och jag önskar henne allt gott i hennes fortsatta liv.

Life with children

Min förra bloggnotis handlade om föräldrasajten Life with Kids. Den som kommer här handlar om boken Life with children!

1983 utkom min bok Leva med barn. Jag har skrivit om hur boken boken kom till och om vad som hände sedan här. Kort sammanfattat:

Boken gavs ursprungligen ut av Socialstyrelsen. Sedan tog Folkhälsoinstitutet över. Nu ges boken ut av Gothia Fortbildning.

Under de första 24 åren stod jag ensam som bokens författare. År 2007 klevLife with Children min vän och kollega Marie Köhler in som medförfattare. Och 2013 lämnade jag över boken helt till Marie – tillsammans med Johanna Tell och Antonia Reuter. Ett starkt team som har skött om boken på ett alldeles utmärkt sätt!

År 1987 kom den första översättningen av boken, till norska. Det var det norska Helsedirektoratet som nu gav ut boken med titeln Leve med barn: en bok om små barns helse og utvikling. Jag har ett fint minne av releasen i Oslo. Jag var föräldraledig då med Nora. Hon var 10 månader när jag tog henne med på flyget från Umeå till Oslo. Arrangörerna hade bokat ett dubbelrum åt oss, och jag kan fortfarande se hotellreceptionistens min framför mig när vi dök upp och hon till slut förstod att det inte fanns någon mamma med på resan! Så fick jag sedan vid releasen tillfälle att tala om den svenska föräldraförsäkringen. Pappaledighet var ingen vanlighet i Norge på den tiden.

I år fyller Leva med barn 35 år. Och nu har den äntligen kommit ut på engelska. Det var något jag aldrig lyckades få till stånd under mina år med boken. Marie, Johanna och Antonia har lyckats bättre. Stort Grattis! För så fin den blev!

Kanske en utgåva på arabiska blir nästa steg?

Livet med barn

För några veckor sedan tog jag tåget upp till Stockholm. Ett av målen var att spela in ettLWK podbild par podd-avsnitt för Life with Kids. Det är en rådgivningssajt om föräldraskap som fått en hel del uppmärksamhet under den senaste tiden. Sajten drivs av tjejerna Anna, Lina, Helena och Fanny. Ja, det är så de presenterar sig, utan efternamn.

Det här är en ambitiöst upplagd sajt med en rad kunniga experter engagerade. Här finner jag bland flera andra Bo Hejlskov Elwén och Petra Krantz Lindgren, båda väl kända från debatten om föräldraskap och barns uppväxtvillkor. Sajtens ton är positiv med en humanistisk grundsyn och, åtminstone mellan raderna, ett tydligt barnrättsperspektiv.

LWK LarsTill sajten är knuten en podcast. I stort sett varje torsdag läggs det ut ett nytt avsnitt. Och nu finns alltså två där jag är med, Avsnitt 67: Att uppfostra ett barn och Avsnitt 73: Föräldraskap och barnsyn. Vårt samtal kom mycket att kretsa kring innehållet i mina böcker Växa – inte lyda och Relationsrevolutionen. Båda böckerna finns som både vanlig bok och ljudbok. Som jag förresten själv fått förmånen att läsa in.

Många nyblivna föräldrar lyssnar på ljudböcker och poddar idag. Jag vill ju tro att vanliga böcker i pappersformat, både de om föräldraskap och andra, fortfarande ska bli lästa. Men jag ser både ljudböcker och poddar som bra komplement. För att samtalet föräldrar emellan ska utvecklas och berikas. Är det något vi behöver idag så är det just samtal!

Det var fint att få besöka Life with Kids som jag önskar allt gott framöver! Hur användbara podinslagen blev får andra bedöma. Men roliga samtal blev det. Tycker i alla fall jag.

Förskolan – ett relationellt äventyr

Förskolan är, som jag ser det, en av våra allra viktigaste samhällsinstitutioner. Praktiskt taget alla våra barn finns i förskolan under längre eller kortare perioder.

Idag betonas ofta förskolans pedagogiska uppdrag. Och visst är det viktigt. Men vi får IMG_20180529_0001inte glömma den omsorg som förskolan också ska ge. Barnen behöver få vara i en varm och kärleksfull miljö för att utvecklas till trygga och skapande människor. Och god omsorg är grunden för allt lärande.

Detta är ämnet för ett intressant temanummer av Förskoletidningen, nr 3 2018, som nyss kommit ut. Några av artiklarna är fritt tillgängliga på tidningens hemsida, bland annat den som jag skrivit. Den har rubriken Arbetet med barn och föräldrar – ett relationellt äventyr.

Rubriken speglar min syn på de här frågorna. Jag avslutar min artikel med att hänvisa till det ofta använda begreppet ”relationskompetens”. Och fortsätter:

Jag vill hellre tala om ett relationellt äventyr. En spännande upptäcktsfärd som vi gör tillsammans. Där faror lurar längs vägen. Men där de utsikter och insikter vi får ta del av ger mer än riklig lön för mödan. Och, när vi lyckas, med barnen som de stora vinnarna.

Du finner hela artikeln här.

Och vill du läsa mer om omsorg i förskolan så finns boken Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund. Den skrev jag om här.

 

Brun flicka drömmer

20180528_184630

Det var stor fest i Stockholms konserthus igår kväll då Jaqueline Woodson fick ta emot årets ALMA-pris ur kronprinsessan Victorias hand. Till höger om dem på bilden syns Alice Bah Kuhnke, vår kulturminister, och programledaren Navid Moniri. Janice sjöng och det hölls flera utmärkta tal. I en klass för sig stod ändå Jaqueline Woodsons eget tacktal som var både humoristiskt och tänkvärt. Hon uttryckte oro över utvecklingen i USA. Men främst var talet en stark plädering för varje barns rätt till fantasi, god litteratur och eget skapande. Och framför allt till ”kindness”, ett ord som hon återkom till flera gånger. Världen behöver mer ”kindness” nu, och vi har alla ett ansvar för att bidra till den.

Jag vet få författare som så självklart gestaltar ett barnperspektiv som Jaqueline Woodson . På ett enkelt, okonstlat språk, utan att någonsin bli trivial, uttrycker hon tankar och känslor som varje barn, men också varje vuxen, kan känna igen sig i. Om vi nu inte blivit så deformerade i vårt vuxenblivande att vi helt tappat kontakt med det barn vi var en gång.

Inför prisutdelningen läste jag Jaqueline Woodsons kanske mest uppmärksammade Brow Girl Dreamingbok, Brown Girl Dreaming. Det är nog en av mina starkaste läsupplevelser på mycket länge. Boken är en självbiografisk berättelse om Jaquelines uppväxt i Ohio, South Carolina och New York och består av en lång rad korta berättelser, ofta i poetisk form. Raka, finurliga, ibland gripande – men med en humoristisk distans som gör att de går rakt in. Det är ingen okomplicerad barndom hon skildrar. Men det milt försonande ljus som lyser mellan raderna gör att jag som läsare inte kommer undan den udd och vrede som också finns här. Mest berörd blir jag över berättelsen om Jaquelines långa kamp för att finna ett personligt språk och en egen tro. Den ”trosbekännelse” som finns i slutet av boken sammanfattar det mesta.

Brun flicka drömmerJag läste boken på engelska, men i den kasse som delades ut vid utgången låg den nyss utkomna svenska utgåvan, Brun flicka drömmer, i översättning av Athena Farrokhzad och utgiven av Natur & Kultur. På tågresan tillbaka till Lund läste jag valda delar av den utgåvan. Det ser ut att vara en utmärkt översättning, som fint fångar den speciella stämning som finns i boken.

 

Brun flicka drömmer får bli mitt sommarläsningstips. För läsning på egen hand. Eller varför inte som högläsningsbok i familjer med barn från mellanåldrarna och uppåt!

Gamla frågor med sprängkraft idag

Sommaren 1940 sitter Anna Lindhagen i en skomakarkoja på ön Sandböte i Vad vi tänkteStockholms skärgård och skriver ner sina minnen. Anna Lindhagen – stridbar rösträttsaktivist, barnrättskämpe, fredsapostel, miljövän … eller ”Guds lilla kruttunna” som hon kallades bland dem som kände henne väl. Nu är hon 70 år, och krutet börjar ta slut. Hennes memoarbok, Vad vi tänkte (Natur och Kultur), ges ut året därpå, men då är Anna redan död.

Våren 2018, 78 år senare, anländer boken i min brevlåda från ett antikvariat i Stockholm. Ouppsprättad! Boken ger bilden av ett ovanligt innehållsrikt liv. I vissa avsnitt är den djupt personlig, särskilt då Anna skriver om sin brottning med trosfrågorna och om hur hon fått kämpa för att inte desillusioneras. Andra världskriget har börjat, Danmark och Norge har just ockuperats. Hon söker svar i litteraturen och i de olika världsreligionerna. Så skriver hon:

Men varken religion eller böcker eller förebildande människor hjälpa oss, om vi icke vilja hålla rannsakan med oss själva. Har jag inom mig ett inre jämnmod oberoende av dagens händelser, lyckliga eller olyckliga? Försöker jag förstå andras åsikter utan att frångå mina egna? Har jag ödmjukhet och mod nog att erkänna en annan mening än min egen, om jag har blivit övertygad om dess rättmätighet? Uppskattar jag tystnaden och lugnet, som ge mig tid till eftertanke?

Frågor som är precis lika angelägna idag. Det finns anledning att återkomma till Anna Lindhagen.