Scillan i S:t Lars-parken

20170322_163402

När regnet upphör och eftermiddagssolen blir synlig mellan molnen vandrar vi ner i S:t Larsparken. Scilla och snödroppar har tagit över, fjolårslöven får maka på sig. Så är det varje vår. Men i år är det en dikt som  börjar ljuda inom mig:

Scillan blånande i backen
mot entrén till hjärtkärlkliniken
Rysk blåstjärna
Scilla siberica
Kromosomtal 2n = 12

Vad rör mig
scillans kromosomtal
Scillan är blå
Ändå

Pingstliljorna vita
Narcissus poëticus

Dikten ingår i Bodil Malmstens sista diktsamling, Det här är hjärtat (utgiven 2015 av Rönnells antikvariat i samarbete med Bonniers). Diktsamlingen är en starkt berörande Det här är hjärtatsorgesång över en förlorad vän. Nu är också Bodil Malmsten död sedan ett drygt år. Vi saknar henne.

Att jag kom att tänka på den här dikten berodde nog också på att jag igår var på besök hos min hjärtläkare. Vi hade ett bra samtal om livsstil och arbetstempo och justerade mina mediciner. ”Men jag tycker i alla fall du känns väldigt frisk och vital”, messade en av mina döttrar uppmuntrande när hon hörde att jag varit på undersökning.

Så känner jag mig ju också. Och tacksam. Tänk att också i år få se den lilla blåstjärnans försynta segertåg! Det finns mycket att oroa sig för i världen idag, men …

scillan är blå – ändå.

 

Utsatthetens skam

Mycket har redan skrivits om Amanda Kernells prisbelönta film Sameblod. Filmen handlarsameblod om den samiska flickan Elle Marja, som först revolterar mot det rasistiska förtryck hon och hennes kompisar utsätts för, bland annat i sameskolan. Men som just därför får ta så mycket stryk att hon för att överleva lämnar inte bara Sápmi utan sin samiska identitet, beger sig till Uppsala och utbildar sig till lärare. I filmens starkt berörande ramberättelse är hon till slut tillbaka i sin hembygd för att vara med vid den yngre systerns begravning.

Lene Cecilia Sparrok och Maj-Doris Rimpi har med rätta lovordats för sina rolltolkningar av den yngre respektive den äldre Elle Marja. Det som gör djupast intryck på mig är berättelsen om den skam som diskriminering eller rent förtryck ofta leder till och hur få utvägar som till slut står till buds. Inte sällan är det just som i filmen: det är den som gör revolt mot förtrycket som får lida mest och som till slut står inför valet mellan total underkastelse eller flykt. Elle Marja flyr – och vem kan kan klandra henne? Men hon uppfattas av många som en svikare, och sveket kommer också att bli en del av hennes självbild.

Just så fungerar det koloniala eller etniska förtrycket, och den som inte själv varit utsatt för det kan ha svårt att förstå hur det på djupet kan skada själen, inte minst hos en människa med empati, samvete och rättspatos. Det är så lätt för till exempel en sådan som jag att vara stolt över den tunna samiska rottråd jag har. Det kostar mig ingenting. Men för många har priset för den tillhörigheten varit rent omänskligt högt. Den skam som Elle Marja är bärare av borde förstås i stället bäras av majoritetssamhället. Hur mycket förstår vi? Vad har vi lärt?

I en artikel i dagens DN kommer Elisabeth Åsbrink in på liknande tankar när hon kommenterar filmen Citizen Schein. Hon berättar om Harry Scheins förtvivlade försök att bli av med sin judiska identitet, associerar till sin egen livshistoria och skriver:

Hur ska man förstå utsatthetens skam? Hur ska jag förklara min egen uppväxt med ständiga uppmaningar från en av mina föräldrar att aldrig, aldrig avslöja för omvärlden att jag var judisk. Ingen fick veta.

Så mycket lättare vi kunde förstå både oss själva och det som händer i världen nu om vi kunde ta till oss sådant som vi faktiskt redan varit delaktiga i på nära håll. Om vi kunde förstå utsatthetens skam. Och majoritetssamhällets totala skamlöshet.

Vid gränsen till Europa

20170301_104126_001

Mellan de flera tusen år gamla stentemplen Ħagar Qim och Mnajdra blir vi stående och blickar ut över Medelhavet. Utanför Maltas södra kust ser vi den lilla ön Filfla, fridlyst på grund av att så många fåglar häckar där. Någonstans halvvägs ut mot ön sänktes den 4 mars 1927 Sir Walter Norris Concreve, Maltas dåvarande guvernör, till havets botten vid en högtidlig sjöbegravning. En minnessten vid stranden berättar om händelsen.

Jag tänker på alla de tusentals män, kvinnor och barn som nu också ligger begravda i havet, utan något värdigt avskedstagande, utan minnesstenar. De var på väg mot Europa, för dem en hoppets kontinent. I en viktig artikel på DN Kultur idag återger Carsten Jensen vad den tyske socialdemokraten Martin Schultz sagt i en intervju i Der Spiegel:

Det flyktingen bär med sig är mer värt än guld. Det är något som på senare år på ett eller annat sätt måste ha glidit oss ur händerna. Det är den orubbliga tron på Europa.

Den orubbliga tron på Europa … Malta har tidigare gjort en stor insats och har tagit emot många flyktingar från Afrika. De som kommer nu får bo avskilt i ett inhägnat och välbevakat område bortom flygplatsen, i enkla boendecontainrar staplade på varandra. Men de flesta av dem som lyckas ta sig över havet hamnar nu i Italien eller Grekland. I Syrakusa på Sicilien möter vi en grupp afrikanska pojkar i 15-16-årsåldern, just utkomna från polisens immigrationskontor på ön Ortigia. Glada ser de på de tillfälliga uppehållstillstånd de håller i sina händer. Den italienska kvinna som har hand om pojkarna ler stort och gratulerar. Men vad händer med dem sen?

Vid Medelhavets stränder blir allt så tydligt. Och samtidigt så overkligt. Vilka är de som kommer? Vad bär de med sig? Är det mer värt än guld? Och vilka är vi? Vad bär vi med oss? Är vi inte alla nyanlända i den tid vi hamnat i nu? På vandring. Pilgrimer.

Allt sker så snabbt just nu. Risken är att vi börjar springa själva, att vi också flyr och rusar runt i panik tills vi drabbas av en inre systemkollaps som drabbar både hjärta och hjärna. Men en pilgrim ska vandra långsamt. Som Jonas Jonson uttrycker det i sin pilgrimspsalm (915 i Svenska psalmboken):

… endast den som färdas sakta/ ska hinna målet för sin längtan.

Så låt oss vandra sakta, behålla vår orubbliga tro, le mot dem som kommer i vår väg och se att blomningen på sluttningarna ned mot Medelhavet är som allra vackrast just nu.

Tvättstugeblues – mellanspel

Jag tvättar idag. Älskar att gå ner i kvarterets gemensamma tvättstuga. För att upptäcka 20170227_111159att torkskåpet inte vill starta. För vilken gång i ordningen? Djupt andetag, fram med mobilen, samtal till LKF. Så upp med skylten: Maskinen felanmäld. Blir mycket jobb för torktumlaren idag. Och en del tvätt får väl hänga i vardagsrummet. Jag har varit med förr och har en ställning för det.

Allt ordnar sig. På vägen tillbaka över gården blir jag stående vid den lilla rabatten innanför kantstenen. Kolla! Behövs mer än så? För att påminna mig om att något alltid spirar under snön. Trots vardagsbekymmer och världens alla kriser.

Tänk ändå att få vara med om en vår igen! Stanna upp i förundran inför det som knoppas bland fjolårslöv. Medan tvätten blir ren.

Jag har skrivit om min tvättstuga tidigare – läs här. Så det här var ett kort mellanspel. Blir kanske en trudelutt till vad det lider!

Manlig hemmablindhet

Skärmklipp Agenda 20170219

Kolla noga på den här bilden! Den är en skärmdump från gårdagens Agenda i SVT 2. Jan Björklund debatterar med Bilan Osman, utbildare på Expo. Med ryggen mot kameran står programledaren Anders Holmberg. Debattämne: Hur klädsel kan vara symbol för kvinnoförtryck.

Av någon märklig anledning kom samtalet att begränsas till ett enda plagg: slöjan. Se på Bilan Osman! Ser hon ut att vara ett offer för kvinnoförtryck? I programmet utstrålar hon självständighet, stolthet och integritet. Det hela blir alltmer absurt. För se på Jan Björklund! Tala om symboler för manlig maktutövning! Helt oblygt bär han hela den patriarkala uniformen: mörk kostym, vit skjorta och slips. Så här har de sett ut, alla de män i Västvärlden som fattat beslut där kvinnor utestängts från makt och inflytande. Klädda på detta uppstyltade vis har de vandrat mellan direktionsrum, herrklubbar och plenisalar.

Hade jag varit Bilan hade jag bett Jan ta av sig kavajen. För att se om han till och med bär bälte – denna den mest utpräglade symbolen för det manliga förtrycket. I mitt jobb har jag fått se både kvinno- och barnryggar randade efter slag med bältet. Och, Jan Björklund, det har inte varit i ”förorten” utan i helt andra områden.

Men Bilan Osman är inte ute efter att ge igen. Lugnt och tålmodigt upprepar hon att det är sakfrågor hon vill diskutera, inte symboler hit eller dit. Medan Jan Björklund vill hålla sig till slöjan. Skulle han ge sig in i en allvarligt menad debatt om kvinnoförtryck finns ju risken att den inte bara kommer att handla om ”Iran” eller ”förorten”.

Allteftersom samtalet fortskrider blir jag mer och mer fundersam över Anders Holmbergs roll. Varför ställer han inga frågor om de maktsymboler Jan Björklund pryder sig med? Tills det slår mig att Anders själv är likadant klädd. Här står de alltså, två uniformerade män med makt och inflytande, blinda för sina egna attribut, fixerade vid en slöja.

Modern föräldraförsäkring

Just nu pågår en statlig utredning vars arbete jag kommer att följa med stort intresse, nämligen Utredningen om en modern föräldraförsäkring. Medialt uppmärksammades utredningen i höstas, eftersom den bland annat hade i uppdrag att snabbt föreslå begränsningar för föräldrar som kommer till Sverige med barn.

Men utredningen har ett långt vidare uppdrag. Man ska bland annat

  • Analysera och föreslå de åtgärder som behövs för att uppnå en jämn fördelning mellan föräldrarna av föräldraledighet, föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.
  • Identifiera problem och undersöka möjligheterna för olika familjekonstellationer att använda föräldraförsäkringen och vid behov föreslå förändringar.

Bakgrunden är förstås det ojämna uttaget – och att synen på vad en familj är har ändrats under åren. Vad som ur min synpunkt känns betryggande är att principen om barnets bästa och barnets rätt till omvårdnad och kontakt med sina föräldrar ska vara vägledande

Vad som också är bra är att utredningsuppdraget getts till Lars Arrhenius, som tidigare varit både Barn- och elevombud (BEO) och generalsekreterare för organisationen Friends. Lars har skrivit förordet till min bok Förskolebarnets mänskliga rättigheter, och jag känner honom som kunnig, engagerad och med tydligt barnrättsfokus i allt han gör. Runt honom finns en lång rad sakkunniga och experter, listade på utredningen hemsida. Uppdraget ska vara slutfört i oktober 2017.

Ett fräscht grepp som man tagit är att låta de olika experterna blogga på utredningens hemsida.Lars-och-Lars-31-1100x825 Först ut är LO:s utredare Joa Bergold. Och så har man också startat den så kallade Föräldraförsäkringspodden. Här fick jag förtroendet att vara Lars Arrhenius första samtalspartner. Det blev ett fint samtal, tycker jag. Vi hann komma in på flera av de möjligheter och svårigheter som jag haft anledning att fundera över under åren. För det här är inga lätta frågor!

Du kommer direkt till podden genom att klicka på länken här nedan! Lyssna – och hör gärna av dig med synpunkter till utredningen direkt! Kontaktuppgifter finns på utredningens hemsida.

Föräldraförsäkringspodden

Bilden är tagen av Bengt Hansell

Vid Flackarps mölla

Vid Flackarps mölla

En dag i mitten av februari går jag en promenad bort till Flackarp. Vid möllan intill den gamla kyrkogården stannar jag och sätter mig på en bänk, vänd mot solen. Här var det kafé i somras. På bordet framför mig får jag syn på en liten snöskulptur. Visst är det en ekorre? Det är flera grader varmt, snön smälter, snart finns ingenting kvar av konstverket.

Ingenting kvar … allt finns ju kvar! Snön blir till vatten som snart återgår till kretsloppet. Kanske används vattenmolekylerna till nya snöskulpturer någon annanstans. Eller till att ge olivträd och slåtterblom möjlighet att växa och berika oss.

Hemma på nattygsbordet ligger Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Konsten-att-bli-gammalSchmid (i fin översättning av Peter Handberg). En underfundig liten bok som jag känner mig hemma i. Ett viktigt begrepp för Schmid är jämnmod. Han beskriver tio steg på vägen mot detta jämnmod, ett slags fördragsamhet med livet som det är. Jag har just kommit till det tionde steget som handlar om jämnmod inför döden:

Jämnmod är känslan och tanken att veta att man är trygg i en oändlighet som det inte spelar någon roll vad den bär för namn. Viktigare är att kunna försona sig med ändligheten under den tid då slutet närmar sig, kanske till och med på ett barnsligt vis känna en tillit att man tillhör en större helhet, precis som ett barn känner tillit till att det är en del av den värld som det kommer ifrån.

Det får gärna bli vår nu.