Insiktslöst om gömda barns rätt

I en artikel i på ledarsidan i gårdagens Sydsvenskan  kritiserar Sofia Nerbrand Malmö stad för ”ett osedvanligt generöst regelverk” som ger gömda barn samma rätt till socialbidrag som andra barn. Nerbrand är orolig för det skuggsamhälle som kan växa upp om allt fler barnfamiljer och ensamkommande barn med avvisningsbeslut väljer att gå under jorden: ”Det fungerar inte att den ena – statliga – handen visar rött kort och den andra – kommunala – bistår med vård, skola, bostad och betalkort.”

En insiktslös och barnfientlig kommentar. Sofia Nerbrand glömmer helt de åtaganden Sverige gjort enligt flera internationella konventioner. Tydligast är FN:s barnkonvention, som Sverige ratificerade 1990 och som nu är på väg att bli svensk lag. Enligt barnkonventionen har varje barn som befinner sig här en ovillkorlig rätt till mat för dagen, tak över huvudet, skolgång och ”bästa uppnåeliga hälsa”, alltså hälso- och sjukvård. Alldeles oavsett hur föräldrarna agerar eller hur omständigheterna ser ut i övrigt.

Tidigare har Sverige fått hård kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi inte levt upp till de kraven. Därför har lagstiftningen ändrats och därför agerar Malmö stad, till skillnad från flera andra kommuner, just så här. Nerbrand har rätt i att det kan uppfattas som att ge dubbla signaler. Men det ska hellre ses som ett försök att låta två viktiga rättsprinciper leva vid sidan av varandra, utan att blunda för någon av dem:

De som har fått avvisningsbeslut ska lämna landet. Men så länge de av olika skäl är kvar här ska i vart fall barnen hållas skadeslösa. Allt i avsikt att varje barn ska få så goda livschanser som möjligt, oberoende av var det kommer att hamna i framtiden.

Det borde det inte vara så svårt att komma överens om – och det är den svåra balansgång Malmö stad försöker sig på. Kanske finns det enskildheter i hanteringen som kan kritiseras. Men mest förtjänar Malmö att hedras ändå.

Tidsresor och ögonblick av förundran

På väg hem med bussen hamnar jag framför en flicka i tioårsåldern och hennes pappa. De har just återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid. ”Hur är läget?” frågar pappan. – ”Jo, bra!” svarar flickan. – ”Fint!” säger han. ”Vad vill du ha till lunch?”

Hon vet inte riktigt men frågar i stället: ”Pappa, tror du på tidsresor?” Han blir tyst en stund innan han svarar: ”Nej, det gör jag inte.” – ”Varför inte?” – ”För att då skulle man ändra historien. Tiden är absolut. Det som hänt har hänt.” – ”Och händer inte igen?” – ”Nej, precis.” – ”Men om det inte har hänt?” – ”Hur menar du då?” – ”Om det inte har hänt men ska hända – då är väl tiden också absolut?” – ”Du har en poäng.” – ”Ja, för ibland vet man inte. Vad som har hänt och vad som ska hända.”

Jag stiger av bussen med mina kassar. I köket blir jag stående framför ett av de foton som just nu finns på min kylskåpsdörr. Det är ett ansiktsporträtt av L. Jag tog det när vi satt på en utomhusservering och väntade på maten. Hon sitter tankfull, med blicken nedslagen. Det är en sådan där bild som gör också betraktaren tankfull. För vem är hon egentligen?

L. är fem år, men kunde på bilden lika gärna vara femton. Eller 27. Eller 54. Hon har under ett kort ögonblick stigit ut ur sin ålder. Hon är inte ett barn, bara en människa. I gränslandet mellan det som hänt eller kanske inte hänt och det som ska hända eller kanske inte hända. Hon bara är.

I nästa ögonblick ser hon upp mot mig med femåringens självklara pondus:
”Nu kommer maten!” Korv och potatismos till henne, linssoppa till mig.

Jag är inte säker på att tiden är absolut. Under korta ögonblick av förundran kortsluts tiden. Mitt i alltsammans finns vi bara till. Med varandra.

 

Vårt brev till regeringen – svar från Morgan Johansson

I december tog barnpsykiatern Magnus Kihlbom och jag initiativ till ett brev som sändes till regeringen. Brevet handlade om situationen för barn på flykt och undertecknades av totalt 175 personer, alla med direkt erfarenhet av arbete med sådana barn. Vi ställde ett antal krav – läs mer om detta här, där du också finner en länk till brevet.

Under årets första månader har vi så haft en rad samtal om dessa frågor med företrädare för olika politiska partier – läs mer om det här och här och här! Innan dess fick jag också möjlighet till samtal på tumanhand med justitieminister Morgan Johansson. Han lovade då att vi skulle får ett skriftligt svar på vårt brev ”i sinom tid”.

Och idag kom svaret! Efter 6 månader och 20 dagar. Men i gengäld rör det sig om ett långt, utförligt och väl genomarbetat svar, där ministern verkligen bemödat sig om att svara på de frågor vi ställde. Svaret är också uppdaterat med sådant som hänt under våren, sett ur regeringens perspektiv, och innehåller värdefull information för oss som engagerar oss i de här frågorna.

Jag har förstås synpunkter på en del av innehållet och återkommer säkert med dem i olika sammanhang. Men det känns ändå som om regeringen varit beredd att lyssna på våra argument. Så länge vi kan föra uppriktiga och respektfulla samtal, muntligen och skriftligen, med våra ledande politiska företrädare finns ändå hopp om framtiden. Sådana samtal är en viktig del av den demokrati som vi nu till varje pris måste hjälpas åt att försvara.

Du finner länk till Morgan Johanssons brevsvar här nedan.

Svar från regeringen Ju2017-01041

När fan bli gammal

Jag samlar på änglar. En av de mest praktfulla hade Nora med sig efter en resa i 20170630_094845Centralamerika. Jag behöver änglarna som motvikt mot all djävulskap som ständigt gör sig påmind. Också inom mig själv ibland.

Jag tänker ibland på det gamla ordstävet: När fan blir gammal blir han religiös. Några frågor bara: Varför ”han”? Vem har sagt att Djävulen är en man? Och: Är det verkligen sant?

För mig stämmer det nog. Frågan är väl bara vad begreppet ”religiös” ska ges för innebörd. Att vi med stigande ålder börjar fundera mer på livets mest grundläggande frågor är väl inte så konstigt. Igen. Ibland känner jag mig som femton på nytt. Så upplever jag det ofta, inte minst när jag drömmer på natten.  Att jag är i alla åldrar på samma gång. Som om tiden dansar snoa.

Men det händer mer: När fan blir gammal blir hen aktivist! Jag märker det på mig själv, och jag ser samma utveckling hos en del andra i min ålder. När vi får mer tid för oss själva och mer tid att sitta vid datorn blir vi alltmer upprörda över sakernas tillstånd. Så här får det ju bara inte gå till! Dags att agera! Här ska sägas ett sanningens ord!

Vi känner oss också äntligen fria att göra det. Vi har inga positioner som behöver bevakas – vår lysande framtid ligger bakom oss. Och inte behöver vi ta hänsyn till vad andra på vår arbetsplats eller i våra andra nätverk anser. Vi är inte där längre. Och för övrigt kan också de må gott av klara budskap. Kanske dags för det!

Men det är här vi behöver se upp. För när vi inte längre finns där mitt i den motsägelsefulla verkligheten, bland alla de obekväma människorna som envisades med att säga emot, så finns viss risk för att vi seglar iväg. Och så blir vi alltmer kategoriska. Vi vet hur saker och ting ligger till. Och där någonstans börjar vi bli farliga. Som vilka fundamentalister som helst.

Det är när jag märker sådana tendenser hos mig själv som jag ser på mina änglar. Först trumpetar de så att jag ska vakna till: ”Hallå, Lars! Kolla fakta lite bättre! Och tänk ett varv till – nej två!”

Och så kommer de med ett råd som jag inte trodde var gångbart bland änglar:

”Varför inte bilda en Fan Club? Där ni gamla glada aktivister kan utbyta tankar. Men framför allt hålla koll på varandra! Ni behövs, men ni har inte alltid rätt!”

Surt. Men så bra att änglar finns. Och så bra att vi behövs.

Stjärnstoft eller ingenting

Det är midsommar, och vi samtalar om vår stund på jorden. Om klimathotet, de ökade 20170623_111008flyktingströmmarna och vårt eget åldrande. Ett tjugotal personer på en lägergård.

Så gör vi en utflykt till Råda säteri och går en tur längs med Rådasjön. En bit upp i skogen ligger ruinen på Labbera. En skylt intill berättar om Martina von Schwerin som fick ärva godset av sin far Martin och då ”lät bygga ruinen på 1830-talet”. Den skapades ”för att förhöja naturens romantik.”

En ruin byggd som en ruin, som i sin tur förfallit ytterligare. Undrar vad de tänkte som fick göra jobbet och bära all sten upp på den höga kullen.

20170623_111153På en av stenarna finns en inskription på latin: ”Sic redit in nihilum quod fuit ante nihil.” Det betyder: ”Så återgår till livet, vad förut intet varit.” Stenen är kluven itu, och tydligen kan den ha varit det från början.

Inskriptionen kan läsas som en nyckel för att vi ska förstå det märkliga bygget. Eller kanske som en ironisk kommentar av någon som hade svårt att hänga med på noterna? Men vi som ägnat helgen åt att fundera över vad som ska hända med vår planet får andra associationer. Kanske i linje med det lakoniska konstaterande Maria Gunther avslutar en kommentar med i söndagens DN:

För att överleva som mänsklighet måste vi ta bättre hand om vår planet. Den kommer att överleva utan oss. Men vi kan ännu inte överleva utan den. Vi har ingen annan att flytta till.

Men vi har alltid funnits. Och blir ju kvar. I någon form. Visst ska vi göra allt vi kan för att Det blå arkivetvårda vår planet. Ingenting annat anstår oss som människor. Men ibland känner jag en märklig tröst i den tanke jag formulerar och utvecklar i min bok Det blå arkivet:

Jag tänker att allt som är jag just nu kommer att användas. Varje atom, i nytt liv. Vi kommer från stjärnstoft och ska bli det igen. Alla är vi del i ett ofantligt, fantastiskt kretslopp där ingenting går förlorat. Och på samma sätt tror jag att varje tanke jag tänkt, varje känsla jag känt, också kommer till användning. Varför skulle det inte vara så?

Sommar

Så är det riktig sommar igen. Dags att lägga klimathot, flyktingkris, Trumpadministration20170618_142716 och terrorhot åt sidan en stund. Jaja, jag vet … ingenting blir bättre av att vi inte tänker på det. Men själen behöver återhämtning ibland för att vi ska orka stå ut och för att vi ska orka engagera oss utan att drabbas av förenklingar och missmod.

Så tillsammans med Gunnel, min dotter Anna och min dotterdotter Stella vandrar jag en solig söndagseftermiddag ut från stan. Mot nordost, genom Brunnshög, vår nya stadsdel, mest känd för den nya forskningsanläggningen ESS. Men här ute pågår också mer jordnära verksamhet. Vi besöker Brunnshögs kojskog, öppen för alla barn som vill bygga kojor genom att fläta pilslanor – ett helt underbart initiativ tycker en gammal kojbyggare som jag. Så går vi förbi Lunds stadsodling och kommer till slut ut på själva Lundaslätten, långt mer omväxlande än den från början ter sig för en som tidigare mest levt norr om Mälardalen och i Västerbottens inland och fjälltrakter.

Och plötsligt, mitt i detta stora lugn, har jag börjat skissa på ett nytt bokprojekt. Det får gro sakta i sommar. Sedan blir det skriva av. Vad härligt det ska bli! Mycket annat lägger jag åt sidan nu – eller lämnar över till yngre och mer kompetenta vänner. Men skrivandet klarar jag mig inte utan.

Brunnhög 2

Krona på krona

”Krona på krona” frågades det efter i korsordet jag löste igår. Rätt svar visade sig varaMyntbild ”myntbild”. Konstigt ord. Men okej – här är den.

Jag har inte så många enkronor kvar. Igår samlade jag nämligen ihop mig, tog plastburken med nästan alla kronor jag sparat på mig genom åren och begav mig till banken. Jag hade räknat dem noga. 400 kronor. Att det fanns kvar så många! Trots att jag de senaste åren ofta tagit grabbnävar ur burken för att ha något att lägga i alla framsträckta muggar på stan.

Lite oro kände jag: Skulle banken ta emot alla dessa slantar? Men så bemannande jag mig: Vad är det för tid vi lever i om vi ska behöva känna dåligt samvete för att vi vill sätta in pengar på banken!

Damen på andra sidan bankdisken såg ändå vänlig ut, samtidigt som hon spände ögonen i mig: ”Är du kund hos oss?” Javisst, stammade jag fram. ”Du har alltså konto här?” Ja, flera till och med. ”Har du räknat pengarna?” Javisst, det är 400 kronor. Prick! ”Okej, jag är snart tillbaka.”

Hon försvann bakom en stängd dörr med alla mina pengar, och några minuter gick. Så var hon tillbaka:

”Jag är ledsen över att behöva säga det, men du hade räknat fel.” Jaha, sa jag och såg säkert både osäker och bekymrad ut. ”Du sa att det var 400 kronor, prick. I själva verket var det 401!”

Där, äntligen, kom skrattet. Först hennes, så mitt. ”Ha nu en riktigt skön helg!” sa hon och log. Eftersom jag kände mig både omskakad och nyrik gick jag direkt till konditoriet på andra sidan gatan och beställde en räksallad. Och tänkte att så mycket ränta på pengarna var det länge sedan jag fick. Åtminstone på banken.