Brun flicka drömmer

20180528_184630

Det var stor fest i Stockholms konserthus igår kväll då Jaqueline Woodson fick ta emot årets ALMA-pris ur kronprinsessan Victorias hand. Till höger om dem på bilden syns Alice Bah Kuhnke, vår kulturminister, och programledaren Navid Moniri. Janice sjöng och det hölls flera utmärkta tal. I en klass för sig stod ändå Jaqueline Woodsons eget tacktal som var både humoristiskt och tänkvärt. Hon uttryckte oro över utvecklingen i USA. Men främst var talet en stark plädering för varje barns rätt till fantasi, god litteratur och eget skapande. Och framför allt till ”kindness”, ett ord som hon återkom till flera gånger. Världen behöver mer ”kindness” nu, och vi har alla ett ansvar för att bidra till den.

Jag vet få författare som så självklart gestaltar ett barnperspektiv som Jaqueline Woodson . På ett enkelt, okonstlat språk, utan att någonsin bli trivial, uttrycker hon tankar och känslor som varje barn, men också varje vuxen, kan känna igen sig i. Om vi nu inte blivit så deformerade i vårt vuxenblivande att vi helt tappat kontakt med det barn vi var en gång.

Inför prisutdelningen läste jag Jaqueline Woodsons kanske mest uppmärksammade Brow Girl Dreamingbok, Brown Girl Dreaming. Det är nog en av mina starkaste läsupplevelser på mycket länge. Boken är en självbiografisk berättelse om Jaquelines uppväxt i Ohio, South Carolina och New York och består av en lång rad korta berättelser, ofta i poetisk form. Raka, finurliga, ibland gripande – men med en humoristisk distans som gör att de går rakt in. Det är ingen okomplicerad barndom hon skildrar. Men det milt försonande ljus som lyser mellan raderna gör att jag som läsare inte kommer undan den udd och vrede som också finns här. Mest berörd blir jag över berättelsen om Jaquelines långa kamp för att finna ett personligt språk och en egen tro. Den ”trosbekännelse” som finns i slutet av boken sammanfattar det mesta.

Brun flicka drömmerJag läste boken på engelska, men i den kasse som delades ut vid utgången låg den nyss utkomna svenska utgåvan, Brun flicka drömmer, i översättning av Athena Farrokhzad och utgiven av Natur & Kultur. På tågresan tillbaka till Lund läste jag valda delar av den utgåvan. Det ser ut att vara en utmärkt översättning, som fint fångar den speciella stämning som finns i boken.

 

Brun flicka drömmer får bli mitt sommarläsningstips. För läsning på egen hand. Eller varför inte som högläsningsbok i familjer med barn från mellanåldrarna och uppåt!

Gamla frågor med sprängkraft idag

Sommaren 1940 sitter Anna Lindhagen i en skomakarkoja på ön Sandböte i Vad vi tänkteStockholms skärgård och skriver ner sina minnen. Anna Lindhagen – stridbar rösträttsaktivist, barnrättskämpe, fredsapostel, miljövän … eller ”Guds lilla kruttunna” som hon kallades bland dem som kände henne väl. Nu är hon 70 år, och krutet börjar ta slut. Hennes memoarbok, Vad vi tänkte (Natur och Kultur), ges ut året därpå, men då är Anna redan död.

Våren 2018, 78 år senare, anländer boken i min brevlåda från ett antikvariat i Stockholm. Ouppsprättad! Boken ger bilden av ett ovanligt innehållsrikt liv. I vissa avsnitt är den djupt personlig, särskilt då Anna skriver om sin brottning med trosfrågorna och om hur hon fått kämpa för att inte desillusioneras. Andra världskriget har börjat, Danmark och Norge har just ockuperats. Hon söker svar i litteraturen och i de olika världsreligionerna. Så skriver hon:

Men varken religion eller böcker eller förebildande människor hjälpa oss, om vi icke vilja hålla rannsakan med oss själva. Har jag inom mig ett inre jämnmod oberoende av dagens händelser, lyckliga eller olyckliga? Försöker jag förstå andras åsikter utan att frångå mina egna? Har jag ödmjukhet och mod nog att erkänna en annan mening än min egen, om jag har blivit övertygad om dess rättmätighet? Uppskattar jag tystnaden och lugnet, som ge mig tid till eftertanke?

Frågor som är precis lika angelägna idag. Det finns anledning att återkomma till Anna Lindhagen.

 

Spännande Alma-pristagare

Jacqueline Woodson

Boel Westin, ordförande i Alma-juryn, ha just tillkännagett årets Alma-pristagare. Jacqueline Woodson. Ett förvånat sus går genom salongen, biografen Viktor på Filmhuset. Så en artig applåd.

Men Jacqueline Woodson, vem är hon? Jag rannsakar mitt minne. Som tidigare medlem av Almajuryn borde jag förstås ha känt till henne. Men ärligt: Hon är okänd för mig.

Så ger Katarina Kieri en fin beskrivning av Woodsons författarskap. En kort sammanfattning finner du här. Vilken spännande pristagare! Hon är ett stort namn i USA, flerfaldigt prisbelönt. Med ett långvarigt, omfattande och angeläget författarskap bakom sig. Hur kommer det sig att inte någon av hennes böcker finns på svenska? Tre finns på danska ….

Det är inte första gången i Alma-sammanhang som vi fått anledning att fundera över vår hemmablindhet. Men nu hoppas jag förlagen vaknar och att någon ser till att åtminstone några av Jacqueline Woodsons böcker kommer på svenska! För de ämnen hon behandlar är högaktuella, inte bara i USA.

Under  det efterföljande minglet berättar en av jurymedlemmarna att hen, liksom flera andra i juryn, inte känt till Woodsons författarskap innan författaren nu blev nominerad. Jag är alltså i gott sällskap. Men efter nomineringen gick det snabbt. Jacqueline Woodson är en av de få, om inte rentav den enda, som fått priset direkt efter den första nomineringen. Normalt brukar det ta flera år för juryn att bereda ett ärende. Men nu måste den ha blivit mer eller mindre golvad när medlemmarna väl började läsa.

Så jag blir förstås jättenyfiken! Bara att försöka få tag på några böcker innan de tar slut. Och som sagt: snabb svensk översättning, tack!

 

Barnkonventionen – behövs den?

Just nu går Barnrätts-Sverige i väntans tider. Kommer det en proposition om att göra barnkonventionen till svensk lag – och när i så fall? Vi är också många som är nyfikna på hur propositionstexten kommer att utformas. Den blir, som jag ser det, lika viktig som Uppdrag Mission 2 2018själva lagtexten eftersom den säkert kommer att styra det fortsatta samtalet om vilken roll barnkonventionen, och mänskliga rättigheter i stort, ska ha i vårt samhälle. Det samtalet pågår redan för fullt. Alla vi som deltar i debatten vet att de här frågorna verkligen inte är så enkla som de kanske först kan tyckas.

Nu är det i och för sig ingenting nytt. Under de snart femtio år som jag själv varit aktiv i debatten om barnets rättigheter har jag mött många argument och även direkta invändningar som tvingat mig att tänka efter en gång till. Och sådant är alltid bra.

Några av dessa invändningar fick bli utgångspunkten när tidningen Uppdrag Mission bad mig skriva en krönika till ett temanummer om barn. Det aktuella numret har nu kommit ut, och du kan läsa både min krönika och det övriga innehållet genom att klicka på länken här nedan.

Uppdrag Mission nr 2 2018

Musik i Venedig

I mitt förra inlägg skrev jag om tre romaner med musiktema: Kazuo Ishiguros Nocturner, Julian Barnes’ Tidens larm och Jens Christian Grøndahls Ett annat ljus. En av min bloggs läsare hörde av sig och tipsade om ännu en bok i samma genre, Marita Jonssons Syndafloden, utgiven på Forums förlag 2009. Den går fortfarande att köpa Syndaflodensom e-bok, men jag hade turen att snabbt få tag på ett fint ex via ett antikvariat.

Marita Jonsson har tidigare varit länsantikvarie på Gotland. Hon är fotograf och författare till ett stort antal böcker, främst faktaböcker om konst och arkitektur, men även några romaner. Hon är stor Italienvän, och hon har varit ordförande både för Svenska institutet i Rom och för Stiftelsen San Michele på Capri.

Berättelsen i Syndafloden utspelar sig i Venedig år 1960, då tonsättaren Igor Stravinskij vistas där medan han komponerar musikstycket med samma namn som bokens titel. Stravinskij är då 78 år och lider av sviterna efter en mindre stroke. På samma hotell bor en familj med en flicka i trettonårsåldern, Arianne, en udda tös som  inte talar och som lever mest i sin egen värld. Helt oväntat uppstår en ordlös kontakt mellan Arianne och den gamle tonsättaren, från början i korta glimtar av samförstånd. Men med musikens och dansens hjälp öppnas fönstret in mot Arianne allt mer, och till slut når de varandra också med ord. Det är en vacker berättelse, som samtidigt kommer att handla om staden Venedig. Det märks att författaren känner staden väl efter många och långa vistelser där.

När jag läser Syndafloden har jag de tre inledningsvis nämnda romanerna med mig. Det är märkligt hur många beröringspunkter som finns mellan dem. Ishiguros Nocturner utspelar sig också till stor del i Venedig, och cellister är viktiga personer inte bara i Ishiguros och Grøndahls böcker – Ariannes pappa är också cellist! Och i Barnes’ bok om Sjostakovitj finns en nyckelscen där Stravinskij har en viktig roll! Förhållandet mellan de båda tonsättarna var minst sagt komplicerat.

På ett djupare plan handlar alla de här böckerna om musikens möjlighet att öppna låsta dörrar, frigöra kärlek och ge möjlighet till försoning.

Romaner med musiktema

Jag arbetar just nu med en personligt skriven biografi över tonsättaren Diderik Buxtehude (1637 – 1707). Eller snarare ett mellanting mellan en biografi och en serie essäer över livsfrågor som har med identitet och livsval att göra. En svår genre med många utmaningar. Men spännande!

Jag är inte ensam om att testa gränserna mellan skönlitterär text, fackbok, essäistik och biografi. Och just inom musikens domäner tycks det vara ganska vanligt. Kanske för att musiken i sig är så gränslös.

Kazuo Ishiguros Nocturner har jag redan skrivit om i en tidigare bloggnotis. Det är Nocturnesegentligen ingen roman. Boken består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång.

Den sista novellen bär namnet Cellister. En av berättelsens huvudpersoner, Eloise, är en kvinna på drygt 40 år. Hon spelade cello som barn, men oförstående lärare kritiserade henne på ett sätt som berövade henne all självkänsla. För att skydda sig slutade hon spela när hon var elva år. Men i sin fantasi har hon fortsatt att spela cello. Hon bär sin musik inom sig men håller aldrig i en stråke.

Ishiguro funderar över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Tidens larmSamma fråga, men utifrån ett helt annat perspektiv, återkommer i Julian Barnes nya roman Tidens larm. Romanen är samtidigt en fritt skriven biografi över tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj. Barnes har gjort grundlig research, och han utgår ifrån faktiska händelser i Sjostakovitjs liv. I ett efterord klargör han att han inte är musikforskare utan romanförfattare och ger tips på annan facklitteratur för den musikhistoriskt intresserade.

Den fråga som Barnes är upptagen av är hur en konstnär, i det här fallet en tonsättare, ska kunna värna sitt fria skapande och sin personliga integritet under trycket av en totalitär regim. Åtminstone i någon mån.

Jag tycker mycket om den här boken. Det finns ett slags kritisk ömsinthet i Barnes berättelse, som ger läsaren mycket att fundera vidare på.

Jens Christian Grøndahls Ett annat ljus kom ut redan 2002. En femtiosexårig kvinna,Ett annat ljus Irene, får efter en separation reda på att den far hon vuxit upp med inte är hennes biologiska far. Hon börjar söka efter den älskare mamman haft när hon blev till och spårar honom till slut till Wien. Samuel, med judisk bakgrund, var en cellist som kom från Leningrad till Köpenhamn. När Tyskland ockuperade Danmark tvingades han att hals över huvud fly med båt till Sverige. Han hamnade så småningom i Tel Aviv, så i New York och till slut i Wien. Irene finner honom på ett hotell i Ljubljana. Han är gammal nu och spelar inte längre men har alltid sin cello med sig ändå.

Ett annat ljus är en tämligen konventionell och nog så mångordig relationsroman. Jag var under läsningen länge beredd att lägga den åt sidan men är glad att jag inte gjorde det. För romanens sista del, med berättelsen om återföreningen mellan far och dotter, är djupt gripande.

Tre böcker som på helt olika sätt närmar sig frågan om hur musiken speglar både vårt inre och den samtid vi lever i.

Jämställt föräldraskap med barnrättsperspektiv

Igår överlämnade Utredningen om en modern föräldraförsäkring sitt slutbetänkande tillJämställt föräldraskap socialminister Annika Strandhäll. Betänkandet har fått namnet Jämställt föräldraskap och goda uppväxtvillkor för barn (SOU 2017:101). En kort presentation av utredningens förslag finns på regeringens hemsida, där betänkandet på närmare 800 sidor också kan laddas ner i sin helhet.

I samband med överlämnandet hölls också ett seminarium på Rosenbad, där jag var inbjuden att delta i panelen. Seminariet kan ses i efterhand här.

De viktigaste förslagen är att antalet reserverade dagar för varje förälder för sig har ökat. Utredningen har valt den så kallade isländska modellen, som innebär att en tredjedel av föräldradagarna reserveras för var och en av föräldrarna. Den resterande tredjedelen kan disponeras så som föräldrarna kommer överens om.

Utredningen föreslår också att möjligheten att spara föräldradagar till senare begränsas. 390 av de sammanlagt 460 dagarna måste tas ut innan barnet fyller tre år, och därefter har föräldrarna möjlighet att ta tio dagar per år under ytterligare sju år.

Möjligheten att överlåta dagar till en annan person, till exempel en sambo, ska också öka. Här har utredningen velat ta hänsyn till att familjer idag kan se ut på många olika sätt.

I stort tycker jag förslaget är klokt och väl avvägt. Min uppgift var att se till barnperspektivet, och jag menar att utredningen verkligen har bemödat sig om att i sina förslag sätta barnets bästa i främsta rummet. Men vid seminariet framkom med all önskvärd tydlighet hur kontroversiella de här frågorna är. Partiledarnas snabba kommentarer visade också var skiljelinjerna går. Så frågan är om förslaget blir verklighet, i vart fall vad gäller den del som handlar om en ökad kvotering. Men nu följer först remissbehandling. Sedan får vi se.

Jag återkommer efter jul med en mer personlig betraktelse kring de här frågorna.

Den fina bilden på betänkandets framsida är målad av Kent Wisti, som jag nyligen samarbetat med kring vårt inställda seminarium om att vara man idag – se här.