Idag kom två av mina barnbarn, Jalou och Florian, på besök för att sjunga julsånger med morfar. Barnens mamma Nora, pappa Karol och moster Signe var också med. En sådan liten sångstund mitt i julbrådskan hör till traditionerna i vår familj.

Men den här gången blev det lite annorlunda. Nora överräckte nämligen en flaska alkoholfritt bubbel med orden: ”Men så måste vi ju ha lite release också, även om vi inte är så många idag!”

Releasen gäller min bok Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter. Boken kommer egentligen inte ut förrän den 10 januari, men jag har fått mina författarexemplar lagom till jul. Det finns lite att läsa om boken på förlaget Norstedts hemsida, och man kan redan nu lägga in en bevakning av den hos nätbokhandlarna.

Jag kommer att ge en personlig och mer utförlig presentation av boken i början av januari. På bilden står jag med den i famnen tillsammans med Jalou. Några minuter senare sitter vi vid flygeln och tillsammans med de andra sjunger vi:

We wish you a Merry Christmas and a Happy New Year!

Foto: Nora Lindkvist

Baksidestexten drabbar direkt: ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen.”

Det är Anna Takanen som skriver så, och boken bär den lite kryptiska titeln Sörjen som blev (Bonniers 2019). Titeln får sin förklaring i slutet av boken, och jag ska inte avslöja den här. En berättelse, är bokens diskreta undertitel. En berättelse med dokumentärt underlag. Anna Takanen berättar som sin pappa Timo, som kom

till Sverige som krigsbarn vid fyra års ålder och som sedan blev kvar här. Och om hans familj i Finland. Timos mamma Saara och hans bror Leevi kommer också läsaren nära. Leevi som blev kvar med sin mamma. Timos och Leevis försök att hitta tillbaka till ett brödraskap är ett av bokens mest berörande teman.

Anna Takanen är verksam som skådespelare och regissör, och innehållet i boken har tidigare gestaltats på scen i föreställningen Fosterland, som spelats i både Göteborg, Stockholm och Helsingfors. Men boken står alldeles utmärkt på egna ben och ansluter till den ström av böcker som kommit under senare år och som beskriver det vi med en teknisk term brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har nyligen skrivit om två andra aktuella böcker, av Julie Lindahl och Helena Trus, som närmar sig samma frågeställningar om än från olika utgångspunkter – se här!

Det här är viktiga böcker, närmast nödvändiga om vi ska förstå vad krig gör med barn och hur trauman av det slaget kommer att påverka familjer och hela samhället under lång tid. Fyra generationer – det blir ett sekel. Kommer mänskligheten någonsin att fatta det?

I Anna Takanens rika bok finns också ett sidotema som direkt ansluter till min senaste bloggnotis, den om ”de efterkommande” – alltså om barn som får växa upp i skuggan ett syskon som dog och som de därför aldrig fick träffa. Anna Takanen beskriver en sådan situation, och jag vill gärna citera ett kort avsnitt som visar med vilken känsla och omsorg som författaren formulerar sig i den här boken:

Jag är ett ersättningsbarn, ett regnbågsbarn.

Ibland tänker jag på honom, på att vi legat i samma magrum, väldigt tätt intill. På att han dog där tolv månader innan jag föddes. På att när jag låg i det magrummet tätt intill modershjärtat, så sörjde hon som bar mig. På att jag färdigställdes till flicka i pojkens sorgevatten. Pojkbroderns död blev min födsel och budkavlen han gav mig var att vända sorg. Det är mitt öde. Vi har alla vårt kors att bära.

Mer ömsint kan ett sådant öde knappast beskrivas.

Allhelgonahelg. Alla ljus på kyrkogården. Max von Sydow läser Karlfeldts Vinterorgel som Dagens dikt. Pappa läste den för oss så länge vi fanns i huset: Ditt tempel är mörkt/ och lågt är dess valv/ Allhelgonadag.

I år har jag haft annan allhelgonalektyr. Den sydkoreanska författaren Han

Kangs Den vita boken (Natur och Kultur 2019). Hon vandrar runt i ett vintrigt Warszawa och tänker på sin äldre syster som bara fick leva några timmar och som hon därför aldrig fick träffa. Men som kanske just därför blivit så viktig och samtidigt undflyende för sin känsliga lillasyster. Som nu söker språk för sin saknad i korta prosalyriska betraktelser kring allt som är vitt. En recensent, Deborah Levy i The Guardian, har liknat boken vid en sekulär bönbok. Också jag tycker mycket om den. Här finns en lågmäld intensitet och en meditativ stillhet som verkligen närmar sig bönens form ibland.

Han Kang är inte ensam om att beröra det här temat. Själv tänker jag på Per Agne Erkelius Efterträdaren (Norstedts 1992) som var den bok som en gång öppnade mina ögon för Erkelius särpräglade författarskap.

Boken handlar om Leonard, eller Leo som han oftast kallas, som föddes några efter att hans äldre bror Joel omkommit i en olycka. Joel – Leo … ett spegelvänt namn. Leo känner sig verkligen som en efterträdare, av sina föräldrar ständigt jämförd med sin bror. En jämförelse som han oftast upplever vara till broderns fördel. Leo är 56 år när romanen börjar, och vi förstår snart att tankarna på Joel kommit att prägla Leos hela liv.

I min senaste bok, Vid orgeln Diderik Buxtehude (Artos 2019), berättar jag att Diderik, som levde under åren 1637 – 1707, tillsammans med sin hustru Anna Margaretha fick sju döttrar, vara fyra dog i tidig ålder. Två av de efterkommande, Helena och Anna Sophia, fick bära samma namn som deras redan döda syskon tidigare haft. Så var det ofta i äldre tider, också här i Sverige. Det måste ha inneburit att känslan av att vara en efterträdare stärktes. än mer.

Den som vill läsa en riktigt ömsint och milt humoristisk skildring av hur det är att komma efter ett syskon som inte längre lever får inte heller missa Ulf Starks Min syster är en ängel (Alfabeta 1996), underbart illustrerad av Anna Höglund. Själv tycker jag den hör till Starks & Höglunds bästa och mest berörande böcker. Livsvisdom för både barn och vuxna.

Böcker med ljus som behövs den här tiden.

Som jag nämnt i min föregående bloggnotis kommer den kommande veckan att gå i Sankt Lars tecken. Eller för att vara mer precis: Den gamla kyrkogården som en gång hörde till Sankt Lars sjukhus i Lund kommer att uppmärksammas i flera olika sammanhang. Först den 7 oktober vid en kyrkogårdsdag i Ringsjö, sedan den 10 oktober kl 18 vid en temakväll om Sankt Lars sjukhus på Arkivcentrum Syd. Och söndagen den 13 oktober blir det så en lyktvandring ut till kyrkogården med samling utanför domkyrkan kl 17. Alla som vill vara med är välkomna.

Den 11 december 1895 begravdes den första patienten på kyrkogården, den blott 21-åriga Jenny Maria Ringström från Norrköping. Sedan jag började engagera mig för kyrkogårdens historia har jag alltid undrat vem hon var. Nu har jag tagit reda på mer. Och det som jag fått veta har verkligen skakat om mig. Ett stycke kvinnohistoria som sällan berättas.

Du finner den skrift som jag sammanställt genom att klicka på länken nedanför bilden. Läs och begrunda. Och lägg särskilt märke till mina avslutande ord.

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2019/10/Jenny-Marias-levnadshistoria.pdf

För några veckor sedan besökte Gunnel och jag Rallarkyrkogården i Tornehamn. Det blev en stark upplevelse. Inte minst mot bakgrund av vårt arbete för att bevara Sankt Lars gamla sjukhuskyrkogård i värdigt skick – se vår rapport om detta här.

Vi har nu utformat en liten rapport med bilder om vårt besök på Rallarkyrkogården. Du kan ladda ner den genom klicka på länken nedan. Vi menar att Kiruna pastorat här visar hur man utan stora åthävor kan vårda en gammal kyrkogård, som också fungerar som kulturminne, på ett både pietetsfullt och värdigt sätt.

Den 7/10 kommer jag att berätta om Sankt Lars-kyrkogården vid en temadag om kyrkogårdarnas många funktioner i Skånes hembygdsförbunds regi. Och den 10 oktober blir det en temakväll om Sankt Lars sjukhus på Arkivcentrum Syd i Lund då jag också medverkar, tillsammans med Malin Appelquist, överläkare i psykiatri samt arkivarien Krister Hansson.

Och långsamt rör det sig framåt när det gäller frågan om hur Sankt Lars kyrkogård ska tas om hand framöver. En antikvarisk undersökning är snart klar och sedan får vi se. Jag återkommer om detta.

http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2019/09/Rallarkyrkogården-i-Tornehamn-1.pdf

Idag är det Vandringens dag. Får STF som man vill kommer den 14 september också i fortsättningen att vara en dag för vandring – se mer om det på STF:s hemsida!

För mig får vandringen nog ändå vara idag, eftersom jag nyss är tillbaka i Lund efter en resa till Tromsö, Björkliden och Jokkmokk. Tillsammans med min livs- och vandringskamrat Gunnel gick jag bland annat en tur upp till Rissajávri, Den blå sjön, ofta kallad Trollsjön. Leden startar vid Låktatjåkka hållplats och följer sedan ett par bäckraviner upp på kalfjället.

Väl på fjället gick vi på skrå längs dalen Gearggevággi, ett märkligt rasområde, enligt uppgift Norra Europas största. Innan vi så efter en ganska brant stigning kom fram till sjön. En sträcka på en dryg halvmil, inte fullt så enkel att gå som vi först hade trott. Men mer än väl värd besväret.

För Rissajávri är verkligen en trolsk sjö, ständigt skiftande i färg. Hit kommer vi gärna tillbaka. Visst behöver vi vandra – inte bara på Vandringens dag.

Den 26 juli vandrar jag runt med några vänner på kyrkogården i Skarhult, då min mobil surrar till. En journalist på SVT Nyheter berättar att Jesper Juul är död och vill ha min kommentar. Det hela känns alldeles overkligt. Jesper … jag vet ju att han varit sjuk sedan en tid. Men ändå – han är yngre än jag och borde förstås ha fått fortsätta flera år till både som författare och som nyckelperson inom organisationen Family Lab . Jag försöker samla ihop mig för att säga något till journalisten, och när jag sedan läser vad jag tydligen sagt (se här) känns det ändå inte alldeles fel. Men jag vill lägga till några saker.

I intervjun med SVT Nyheter kallar jag Jesper ”en god vän”, trots att jag bara

träffat honom ett fåtal gånger. Men så kan det vara ibland. Jag har följt honom sedan hans kanske mest kända bok, Ditt kompetenta barn, kom ut på svenska 1997. Av de böcker han sedan gett ut är det några som jag personligen haft särskilt stor glädje av:

1999 kom Här är jag! Vem är du? som på få sidor sammanfattar Juuls syn på det vi brukar kalla gränssättning. Från 2003 är Relationskompetens – i pedagogernas värld där Jesper samarbetat med Helle Jensen. Och två år senare, 2005, kom så Livet i familjen.

En av anledningarna till att jag följt Jesper Juuls författarskap så noga och att jag haft stor glädje av de samtal vi haft är förstås att vi skriver om samma frågor. Det vi gemensamt och med viss förvåning konstaterat är att vi ofta kommit till samma slutsatser, trots att vi närmat oss de här frågeställningarna från helt olika håll. Jag är barnläkare och har barnrättsperspektivet som min främsta utgångspunkt, medan Jesper har utgått från sin djupa erfarenhet av familjepedagogiskt arbete.

Om jag ska försöka att kort sammanfatta de av Jespers budskap som betytt mest för mig skulle det kunna bli så här:

Små barn kan och förstår mer än vi tror. Här bygger Juul på solid spädbarnspsykologisk forskning. Den var fortfarande okänd för den stora allmänheten när Juul skrev sin bok om det kompetenta barnet i mitten av 1990-talet.

För att handla rätt i samspelet med barn måste vi fatta varför barnet gör som det gör. Det finns en logik bakom ett barns agerande, och om vi använder vår kunskap och bästa fantasi, vår relationskompetens, går det nästan alltid att förstå.

Barnet behöver förälderns tydlighet – i känsla, ord och handling! Juul förespråkar ett aktivt föräldraskap, där vi som vuxna måste arbeta på att bli klara över våra egna motiv och på att tydligt förmedla till barnet vad vi känner och står för – och varför vi gör det. Gäller också pedagoger!

Barnet är del av ett familjesystem och om familjen i övrigt inte fungerar blir det också svårt för barnet. Utmaningen blir att se barnet som en fullvärdig medlem av familjen och sedan arbeta på att familjelivet i sin helhet ska präglas av lyhördhet, respekt och en rimlig balans mellan de olika medlemmarnas intressen.

Rimliga budskap kan jag tycka. Ändå har Jesper Juul under åren utsatts för mycket kritik. Två angreppslinjer har varit vanligast: Några menar att Juuls tal om det kompetenta barnet ger risk för att barnets förmåga överskattas. Det i sin tur leder då till ett passivt föräldraskap med curlingföräldrar och flumfostran som följd. Den kritiken är, som jag ser det, orättfärdig. Vilket var och en som bemödar sig om att läsa vad Juul faktiskt skrivit borde kunna upptäcka själv.

En annan kritik är att Jesper Juul i sin beskrivning av familjen är fast i ett gammalt könsrollsmönster. Den kritiken har tidigare varit svårare att avfärda, särskilt om man bara läst de första utgåvorna av Ditt kompetenta barn. Det här är också en fråga som vi diskuterat när vi setts. Vi har helt enkelt inte tyckt lika. Men Jespers syn på dessa frågor har förändrats, åtminstone till dels, och i hans senaste böcker finns en ny syn på till exempel pappans roll i familjen.

Jesper Juul är en av dem som i positiv mening betytt mest för en förändrad syn på barn, fostran och familjeliv – både i Norden och i de övriga länder (sammanlagt 13) där Family-Lab nu är verksamma. Och vad vore det för auktoritet som inte också varit omstridd!

För mig har Jesper Juul alltid varit en viktig samtalspartner, också när vi inte samtalat mer direkt. Jag saknar honom redan. Men vet att han har flera efterföljare. Det finns ett viktigt arv att förvalta.