Barnkonventionen – behövs den?

Just nu går Barnrätts-Sverige i väntans tider. Kommer det en proposition om att göra barnkonventionen till svensk lag – och när i så fall? Vi är också många som är nyfikna på hur propositionstexten kommer att utformas. Den blir, som jag ser det, lika viktig som Uppdrag Mission 2 2018själva lagtexten eftersom den säkert kommer att styra det fortsatta samtalet om vilken roll barnkonventionen, och mänskliga rättigheter i stort, ska ha i vårt samhälle. Det samtalet pågår redan för fullt. Alla vi som deltar i debatten vet att de här frågorna verkligen inte är så enkla som de kanske först kan tyckas.

Nu är det i och för sig ingenting nytt. Under de snart femtio år som jag själv varit aktiv i debatten om barnets rättigheter har jag mött många argument och även direkta invändningar som tvingat mig att tänka efter en gång till. Och sådant är alltid bra.

Några av dessa invändningar fick bli utgångspunkten när tidningen Uppdrag Mission bad mig skriva en krönika till ett temanummer om barn. Det aktuella numret har nu kommit ut, och du kan läsa både min krönika och det övriga innehållet genom att klicka på länken här nedan.

Uppdrag Mission nr 2 2018

Musik i Venedig

I mitt förra inlägg skrev jag om tre romaner med musiktema: Kazuo Ishiguros Nocturner, Julian Barnes’ Tidens larm och Jens Christian Grøndahls Ett annat ljus. En av min bloggs läsare hörde av sig och tipsade om ännu en bok i samma genre, Marita Jonssons Syndafloden, utgiven på Forums förlag 2009. Den går fortfarande att köpa Syndaflodensom e-bok, men jag hade turen att snabbt få tag på ett fint ex via ett antikvariat.

Marita Jonsson har tidigare varit länsantikvarie på Gotland. Hon är fotograf och författare till ett stort antal böcker, främst faktaböcker om konst och arkitektur, men även några romaner. Hon är stor Italienvän, och hon har varit ordförande både för Svenska institutet i Rom och för Stiftelsen San Michele på Capri.

Berättelsen i Syndafloden utspelar sig i Venedig år 1960, då tonsättaren Igor Stravinskij vistas där medan han komponerar musikstycket med samma namn som bokens titel. Stravinskij är då 78 år och lider av sviterna efter en mindre stroke. På samma hotell bor en familj med en flicka i trettonårsåldern, Arianne, en udda tös som  inte talar och som lever mest i sin egen värld. Helt oväntat uppstår en ordlös kontakt mellan Arianne och den gamle tonsättaren, från början i korta glimtar av samförstånd. Men med musikens och dansens hjälp öppnas fönstret in mot Arianne allt mer, och till slut når de varandra också med ord. Det är en vacker berättelse, som samtidigt kommer att handla om staden Venedig. Det märks att författaren känner staden väl efter många och långa vistelser där.

När jag läser Syndafloden har jag de tre inledningsvis nämnda romanerna med mig. Det är märkligt hur många beröringspunkter som finns mellan dem. Ishiguros Nocturner utspelar sig också till stor del i Venedig, och cellister är viktiga personer inte bara i Ishiguros och Grøndahls böcker – Ariannes pappa är också cellist! Och i Barnes’ bok om Sjostakovitj finns en nyckelscen där Stravinskij har en viktig roll! Förhållandet mellan de båda tonsättarna var minst sagt komplicerat.

På ett djupare plan handlar alla de här böckerna om musikens möjlighet att öppna låsta dörrar, frigöra kärlek och ge möjlighet till försoning.

Romaner med musiktema

Jag arbetar just nu med en personligt skriven biografi över tonsättaren Diderik Buxtehude (1637 – 1707). Eller snarare ett mellanting mellan en biografi och en serie essäer över livsfrågor som har med identitet och livsval att göra. En svår genre med många utmaningar. Men spännande!

Jag är inte ensam om att testa gränserna mellan skönlitterär text, fackbok, essäistik och biografi. Och just inom musikens domäner tycks det vara ganska vanligt. Kanske för att musiken i sig är så gränslös.

Kazuo Ishiguros Nocturner har jag redan skrivit om i en tidigare bloggnotis. Det är Nocturnesegentligen ingen roman. Boken består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång.

Den sista novellen bär namnet Cellister. En av berättelsens huvudpersoner, Eloise, är en kvinna på drygt 40 år. Hon spelade cello som barn, men oförstående lärare kritiserade henne på ett sätt som berövade henne all självkänsla. För att skydda sig slutade hon spela när hon var elva år. Men i sin fantasi har hon fortsatt att spela cello. Hon bär sin musik inom sig men håller aldrig i en stråke.

Ishiguro funderar över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Tidens larmSamma fråga, men utifrån ett helt annat perspektiv, återkommer i Julian Barnes nya roman Tidens larm. Romanen är samtidigt en fritt skriven biografi över tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj. Barnes har gjort grundlig research, och han utgår ifrån faktiska händelser i Sjostakovitjs liv. I ett efterord klargör han att han inte är musikforskare utan romanförfattare och ger tips på annan facklitteratur för den musikhistoriskt intresserade.

Den fråga som Barnes är upptagen av är hur en konstnär, i det här fallet en tonsättare, ska kunna värna sitt fria skapande och sin personliga integritet under trycket av en totalitär regim. Åtminstone i någon mån.

Jag tycker mycket om den här boken. Det finns ett slags kritisk ömsinthet i Barnes berättelse, som ger läsaren mycket att fundera vidare på.

Jens Christian Grøndahls Ett annat ljus kom ut redan 2002. En femtiosexårig kvinna,Ett annat ljus Irene, får efter en separation reda på att den far hon vuxit upp med inte är hennes biologiska far. Hon börjar söka efter den älskare mamman haft när hon blev till och spårar honom till slut till Wien. Samuel, med judisk bakgrund, var en cellist som kom från Leningrad till Köpenhamn. När Tyskland ockuperade Danmark tvingades han att hals över huvud fly med båt till Sverige. Han hamnade så småningom i Tel Aviv, så i New York och till slut i Wien. Irene finner honom på ett hotell i Ljubljana. Han är gammal nu och spelar inte längre men har alltid sin cello med sig ändå.

Ett annat ljus är en tämligen konventionell och nog så mångordig relationsroman. Jag var under läsningen länge beredd att lägga den åt sidan men är glad att jag inte gjorde det. För romanens sista del, med berättelsen om återföreningen mellan far och dotter, är djupt gripande.

Tre böcker som på helt olika sätt närmar sig frågan om hur musiken speglar både vårt inre och den samtid vi lever i.

Jämställt föräldraskap med barnrättsperspektiv

Igår överlämnade Utredningen om en modern föräldraförsäkring sitt slutbetänkande tillJämställt föräldraskap socialminister Annika Strandhäll. Betänkandet har fått namnet Jämställt föräldraskap och goda uppväxtvillkor för barn (SOU 2017:101). En kort presentation av utredningens förslag finns på regeringens hemsida, där betänkandet på närmare 800 sidor också kan laddas ner i sin helhet.

I samband med överlämnandet hölls också ett seminarium på Rosenbad, där jag var inbjuden att delta i panelen. Seminariet kan ses i efterhand här.

De viktigaste förslagen är att antalet reserverade dagar för varje förälder för sig har ökat. Utredningen har valt den så kallade isländska modellen, som innebär att en tredjedel av föräldradagarna reserveras för var och en av föräldrarna. Den resterande tredjedelen kan disponeras så som föräldrarna kommer överens om.

Utredningen föreslår också att möjligheten att spara föräldradagar till senare begränsas. 390 av de sammanlagt 460 dagarna måste tas ut innan barnet fyller tre år, och därefter har föräldrarna möjlighet att ta tio dagar per år under ytterligare sju år.

Möjligheten att överlåta dagar till en annan person, till exempel en sambo, ska också öka. Här har utredningen velat ta hänsyn till att familjer idag kan se ut på många olika sätt.

I stort tycker jag förslaget är klokt och väl avvägt. Min uppgift var att se till barnperspektivet, och jag menar att utredningen verkligen har bemödat sig om att i sina förslag sätta barnets bästa i främsta rummet. Men vid seminariet framkom med all önskvärd tydlighet hur kontroversiella de här frågorna är. Partiledarnas snabba kommentarer visade också var skiljelinjerna går. Så frågan är om förslaget blir verklighet, i vart fall vad gäller den del som handlar om en ökad kvotering. Men nu följer först remissbehandling. Sedan får vi se.

Jag återkommer efter jul med en mer personlig betraktelse kring de här frågorna.

Den fina bilden på betänkandets framsida är målad av Kent Wisti, som jag nyligen samarbetat med kring vårt inställda seminarium om att vara man idag – se här.

Mäns skuld och mäns ansvar

Vågen efter #metoo sveper fram med oförminskad kraft. Ledande män faller som käglor. Vi som ännu står någorlunda upprätta lyssnar, funderar och försöker ibland formulera oss.

Det möte jag skrev om i mitt föregående inlägg ägde rum i Domkyrkoforum i förrgår kväll. Det blev ett fint samtal, lett av Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lund. Maria Isberg, präst i S:t Petri kyrka i Malmö, såg #metoo och #vardeljus som en enastående möjlighet för kyrkan att ändra på de strukturer som håller kvinnors erfarenheter och berättelser tillbaka. Hennes kollega Jessica Menzinsky berättade om de #metoo-gudstjänster man börjat med i S:t Petri. Och Eva Wulff, stiftskonsulent i Lund berättade utifrån den erfarenhet hon har som kontaktperson för personer som utsatts för sexuella trakasserier eller andra kränkningar. Kent Wisti och jag, som egentligen skulle ha samtalat om att vara man idag, satt tysta i publiken men deltog i de gruppsamtal som följde. Själv kände jag mig bekräftad i att vi fattat rätt beslut när vi den här gången steg ner från scenen för att lyssna i stället.

Men visst behöver vi män nu efter hand komma in i samtalet. Frågan är bara hur det ska ske. Jag tänker på mina erfarenheter från 1993, då jag var med och bildade Manliga nätverket, mot mäns övergrepp. Det som sedan utvecklades till föreningen Män för jämställdhet, eller bara MÄN. Vi fick mycket kritik då, främst från andra män. Varför skuldbelägga alla män, när det bara var några få som utförde övergreppen?

Vårt vanligaste svar var att det var skillnad på skuld och ansvar. Ingen ska skuldbeläggas för något en inte har gjort. Men eftersom män är så kraftigt överrepresenterade när det gäller våldsbrott av alla slag har vi som män ett ansvar för att tillsammans reflektera över varför det är så och vad som kan göras för att ändra på det hela.

Den ledare som Ivar Arpi idag skrivit i Svenska Dagbladet under rubriken Ondskan är en man är nästan spöklikt lik den kritik vi mötte då för snart ett kvartssekel sedan. Arpi avslutar sin artikel med orden:

Men detta kollektiva skuldbeläggande, och skuldpåtagande, minskar paradoxalt nog skuldbördan för dem som faktiskt har begått övergrepp, och ökar den för dem som inte har gjort det. Det är konsekvensen av att placera synden hos män som kollektiv.

Jag tror Ivar Arpi har fel. Efter alla de vittnesmål som nu publicerats i de olika uppropen tror jag inte det räcker med att tala om mäns ansvar. Vi måste nog också vara beredda på ett mått av kollektivt  ”skuldpåtagande”. För att vi inte varit mer vaksamma utan låtit detta pågå. Och i en sådan omfattning.

Just nu ska vi nog mest lyssna. Sedan måste vi börja reflektera tillsammans på nytt. Män emellan. Men främst i goda samtal mellan kvinnor och män. Ny tillit måste byggas. Det kommer att ta tid. Men vad har vi för alternativ?

I spåren efter #vardeljus

Ett av alla de upprop som kommit efter #metoo är det som författats av ett antal kvinnor inom Svenska kyrkan. Det har fått namnet #vardeljus, och Kyrkans Tidning har förmedlat det till oss alla, tillsammans med alla vittnesmål som offentliggjorts efter hand. Det är tung läsning som knappast kan lämna den oberörd som orkar läsa igenom alltsammans. SÅ mycket att reflektera över!

Ett problem för min egen del var att jag sedan länge var kontrakterad för ett samtal i Domkyrkoforum här i Lund den 6 december på temat Att vara man idag. Tillsammans med prästerna Kent Wisti och Jonas Persson. Det kändes till slut helt omöjligt att genomföra detta just nu, och efter samråd med mina samtalspartners sände vi därför igår nedanstående brev till arrangörerna S:t Lukas, Lunds domkyrkoförsamling och Sydsvenskan:

Den 6 december skulle ett samtal på temat Att vara man idag och med vår medverkan äga rum på Domkyrkoforum i Lund. Arrangörer är Sydsvenskan, S:t Lukas i Lund och Lunds domkyrkoförsamling. Planerna för samtalet drogs upp i augusti. Sedan dess har mycket hänt. Kampanjerna #metoo och #vardeljus har helt ändrat förutsättningarna för det samtal som var planerat. Kampanjerna pågår fortfarande, nya vittnesmål publiceras dagligen.

Som män ser vi det som både respektlöst och ansvarslöst att just nu offentligen och oss emellan föra ett samtal om dessa frågor. Alla de kvinnor som nu tar till orda måste först på tala till punkt. Vår uppgift är då inte att ignorera, dvs hålla vårt samtal som om ingenting hänt. Inte heller att mansplaina, dvs att efter ha lyssnat till en del av budskapen ta ordet och börja reda ut och förklara. Inte heller att tupprepa, dvs att instämma i allt som sagts i uppropen, påpeka att vi själva alltid tyckt så, att vi tar avstånd från dessa män som betett sig illa och att vi är glada för det stöd vi nu fått i vårt fortsatta arbete med de här frågorna. Nej, vår uppgift är att nu lyssna, och att lyssna mycket noga, med full koncentration.

Vi har därför gemensamt beslutat att avstå från medverkan den 6 december. Vi skulle önska att den tiden i stället ställs till förfogande för de kvinnor i Lund som undertecknat uppropet #vardeljus, där de får berätta om denna aktivitet som vi ser som något av det viktigaste som hänt i samhället och i kyrkan på mycket länge. Om det kan ordnas på det sättet kommer vi att finnas på plats för att lyssna och lära. Sedan vi gjort det och mer i detalj studerat innehållet i alla de vittnesmål som nu läggs fram är vi beredda att någon gång under våren 2018 återkomma med ett samtal av det slag som nu var planerat. Vi är övertygade om att det samtalet då kommer att bli långt mer konstruktivt och meningsfullt än om vi skulle försöka föra ett nu.

Lund den 27 november 2017

Lars H Gustafsson         Jonas Persson                Kent Wisti

Nu är det bara att hoppas att detta uppfattas på rätt sätt. Vi vill inte dra oss undan ansvaret. Vi vill gärna ha det här samtalet. Men vi vill lyssna och reflektera först.

Tillägg den 2/12 2017

Nu är det klart: Programmet den 6/12 i Domkyrkoforum har ändrats. I stället för det planerade samtalet mellan Kent Wisti, Jonas Persson och mig blir det nu ett samtal mellan stiftskonsulent Eva Wulff samt Maria Isberg och Jessica Menzinsky, båda präster i Malmö. Samtalet leds av domkyrkokaplan Lena Sjöstrand.

Det samtalet ser jag verkligen fram emot. Mer information finns här.

Läkaren som statens hjälpreda

Idag utkommer årets femte nummer av Socialmedicinsk tidskrift. Här finns en lång rad SMT Nr 2017artiklar av stort intresse, inte minst för oss som på olika sätt engagerar oss för barn på flykt. En artikel handlar om nyanlända barns hälsobehov, en annan om den sjukvård som bedrevs på Stockholms Central hösten 2015 och en tredje om vården av finska sjuka barn i Sverige 1942 – 1949 – och om spelet kring de 70 000 finska krigsbarnen. Se mer om allt detta här.

Alla artiklar på Socialmedicinsk tidskrift är fritt tillgängliga utan särskild inloggning!

Själv bidrar jag med en artikel som fått titeln Läkaren som statens hjälpreda – om yrkesetik och mänskliga rättigheter. Jag tar där upp frågan om läkares medverkan vid åldersbedömningar och tvångsavvisningar och hur vi ska se på sådana uppgifter och åtaganden utifrån yrkesetiska utgångspunkter. Svåra ställningstaganden men viktiga att reflektera över.

Min artikel kan laddas ner här.