Sökresultat: ”Lindahl”

Fyra generationer att läka ett krig

Baksidestexten drabbar direkt: ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen.”

Det är Anna Takanen som skriver så, och boken bär den lite kryptiska titeln Sörjen som blev (Bonniers 2019). Titeln får sin förklaring i slutet av boken, och jag ska inte avslöja den här. En berättelse, är bokens diskreta undertitel. En berättelse med dokumentärt underlag. Anna Takanen berättar som sin pappa Timo, som kom

Sörjen som blev

till Sverige som krigsbarn vid fyra års ålder och som sedan blev kvar här. Och om hans familj i Finland. Timos mamma Saara och hans bror Leevi kommer också läsaren nära. Leevi som blev kvar med sin mamma. Timos och Leevis försök att hitta tillbaka till ett brödraskap är ett av bokens mest berörande teman.

Anna Takanen är verksam som skådespelare och regissör, och innehållet i boken har tidigare gestaltats på scen i föreställningen Fosterland, som spelats i både Göteborg, Stockholm och Helsingfors. Men boken står alldeles utmärkt på egna ben och ansluter till den ström av böcker som kommit under senare år och som beskriver det vi med en teknisk term brukar kalla flergenerationseffekter. Jag har nyligen skrivit om två andra aktuella böcker, av Julie Lindahl och Helena Trus, som närmar sig samma frågeställningar om än från olika utgångspunkter – se här!

Det här är viktiga böcker, närmast nödvändiga om vi ska förstå vad krig gör med barn och hur trauman av det slaget kommer att påverka familjer och hela samhället under lång tid. Fyra generationer – det blir ett sekel. Kommer mänskligheten någonsin att fatta det?

I Anna Takanens rika bok finns också ett sidotema som direkt ansluter till min senaste bloggnotis, den om ”de efterkommande” – alltså om barn som får växa upp i skuggan ett syskon som dog och som de därför aldrig fick träffa. Anna Takanen beskriver en sådan situation, och jag vill gärna citera ett kort avsnitt som visar med vilken känsla och omsorg som författaren formulerar sig i den här boken:

Jag är ett ersättningsbarn, ett regnbågsbarn.

Ibland tänker jag på honom, på att vi legat i samma magrum, väldigt tätt intill. På att han dog där tolv månader innan jag föddes. På att när jag låg i det magrummet tätt intill modershjärtat, så sörjde hon som bar mig. På att jag färdigställdes till flicka i pojkens sorgevatten. Pojkbroderns död blev min födsel och budkavlen han gav mig var att vända sorg. Det är mitt öde. Vi har alla vårt kors att bära.

Mer ömsint kan ett sådant öde knappast beskrivas.

Kriget sätter aldrig punkt

Med oro och en känsla av vanmakt följer jag rapporteringen från Jemen, ett land där jag varit flera gånger för Rädda Barnens räkning och ett land som jag lärde mig att älska. Vad händer med barnen där nu – och i framtiden?

För det är inte nog med allt det lidande som de tvingas stå ut med just nu: våldet, förlusterna, svälten, sjukdomarna. De kommer också att få bära med sig de här upplevelserna under hela sitt liv. Upplevelser som i sin tur kommer att påverka livet för kommande generationer.

Om sådana flergenerationseffekter handlar två nu aktuella böcker med dokumentärt innehåll. I Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019) berättar författaren om allt det arbete

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 186558_13084695_o_1.jpg

hon under flera år har lagt ner på att försöka förstå den tystnad som rått i hennes familj. Den har handlat om hennes morföräldrars roll under andra världskriget. Familjen kommer från Tyskland, men Julie själv är född i Brasilien. Mormor Oma lever fortfarande. Hon är på många sätt en omtänksam och kärleksfull person, men så snart samtalet kommer in på tiden under kriget tystnar hon.

Författaren får hjälp att söka i arkiven. Hon besöker platser i Tyskland och Polen där hennes morföräldrar bott och hon gör ett återbesök i Brasilien. Så småningom klarnar bilden. Morföräldrarna var nazister. Hennes morfar var dessutom knuten till SS och hade för egen hand begått svåra krigsförbrytelser. Efter kriget bosatte sig familjen i Holstein men emigrerade sedan till Brasilien, precis som en rad andra familjer där någon arbetat för SS.

Bokens dramatiska höjdpunkt nås när Julie efter stor vånda bestämmer sig för att konfrontera sin nu åldriga mormor med vad hon funnit vid sin efterforskning. Allt utmynnar i reflektioner om skuld, skam, ansvarstagande och försoning. Julies avsikt med allt arbete var att försöka sätta punkt. Hon vill inte föra denna förlamande tystnadskultur vidare till sina barn.

Om Julie Lindahls bok handlar om att vara barnbarn till en krigsförbrytare handlar Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv

Bildresultat för ett kilo socker trus

(Norstedts 2019) om att vara barnbarn till ett krigets offer. Helenas morföräldrar, båda med polsk-judisk bakgrund, kom till Sverige som överlevare. Delar av deras historia har varit känd. Farfar Lejb har berättat valda delar av den. Men farmor Cyla har varit tyst. Nu när Cyla är på väg att åldras bestämmer sig Helena för att försöka få del också av sin farmors berättelse.

Det visar sig inte vara så lätt. Helena besöker henne med jämna mellanrum, blir bjuden på mat och blåbärsbullar – men att säga något om kriget … nej, det tar emot. Så småningom växer ändå en berättelse fram, om än i fragment. Om familjen som såg till att den unga Cyla fick lämna ghettot – för att åtminstone en i familjen skulle överleva. Om gömställena i skogen och i en bondes lada. Om den falska identiteten efter flykten till Tyskland. Om de fåfänga försöken att återfinna sina syskon.

Men här blir det allt svårare att berätta. Cyla bär på en skuld över att vara den som överlevde när de andra inte gjorde det. Helena får veta att det finns en omfattande dokumentation om Cyla och hennes familj i ett tyskt arkiv. För att få tillgång till den krävs Cylas underskrift. Hon skriver på – men ångrar sig. Hur ska Helena göra? Riva ansökan eller sända den till arkivet ändå?

Ett krig kan avslutas genom ett fredsavtal. Men många överlevande får aldrig fred. Kommande generationer påverkas också. Kanske går det aldrig att sätta en riktig punkt. Men både Julie Lindahl och Helena Trus har i vart fall lyckats sätta semikolon. I två olika men starka och för oss alla viktiga böcker.

© 2020 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑