Sökresultat: ”Styf”

Liten bok om stor musikant

Nu är den ute, min nya bok! Den har fått titeln Vid orgeln Diderik Buxtehude och

är utgiven på Artos förlag. Det handlar alltså om en tonsättarbiografi, men jag har försökt skriva den på ett språk som kan göra den intressant för en bred läsekrets. Diderik Buxtehude är en spännande person väl värd att lära känna lite närmare. Hans livsöde fängslar åtminstone mig och hans musik är helt underbar.

Jag lärde känna Buxtehudes musik redan i tonåren, då jag var orgelelev till Per Erik Styf i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Boken är också tillägnad minnet av Per Erik, ”Guds egen speleman” som pappa brukade kalla honom. Jag skrev om honom här i samband med hans död för snart tre år sedan.

Diderik Buxtehude föddes i Helsingborg 1637. Hans pappa Johannes var organist i stadens Mariakyrka, men familjen flyttade till Helsingør där Johannes nu blev organist i Sankt Olai kirke, nuvarande domkyrkan. Diderik lärde sig spela orgel där, fortbildade sig i Köpenhamn och Hamburg och fick så sin första tjänst i Mariakyrkan i Helsingborg, alltså på pappa Johannes gamla arbetsplats.

Krig pågick mellan Sverige och Danmark, Skåne blev svenskt och Diderik flyttade då – till Helsingør! Där fick han nu tjänst som organist i Sankt Mariæ kirke, en tidigare klosterkyrka som ligger bara ett par hundra meter från

domkyrkan. Under flera år hade familjen Buxtehude en dominerande roll i stadens musikaliska liv. De bodde tillsammans i det så kallade Buxtehudehuset, strax intill domkyrkan. Huset står kvar med en liten minneskylt – se bilden till vänster.

Så flyttade Diderik vidare till sin tredje Mariakyrka, Marienkirche i Lübeck. Där blev han snart vida känd för sitt innovativa sätt att utveckla kyrkomusiken, både orgelmusiken och inte minst den vokala. Legendarisk är den 40-milavandring den unge Johann Sebastian Bach gjorde för att lära av mästaren Buxtehude. Ett par år senare, 1707, var Diderik död.

Jag har följt Diderik i fotspåren och har då både sett och blivit berörd av de dilemman han hamnade i under livets gång, både vad gäller familjelivet och det musikaliska. Läs så får ni se!

När jag skrivit boken har jag haft ovärderlig hjälp av tre framstående organister, Bine Bryndorf, Mats Hultkvist och Robert Bennesh, alla mycket väl förtrogna med Buxtehudes musik. Bine Bryndorf har spelat in samtliga orgelverk av Buxtehude – se här. Kan också avlyssnas på Spotify.

Varför skriver jag en bok av det här slaget? För mig är det ingenting konstigt med det. Musiken har varit min följeslagare under alla år. Och den som känner mitt författarskap vet att jag har skrivit flera böcker tidigare med musikanknytning, till exempel När musiken tystnar, Vemodet mitt i musiken och Det blå arkivet.

Läs gärna om den nya boken på förlagets hemsida, där den också kan beställas. Den finns också både i den vanliga bokhandeln och hos internetbokhandlarna.

Till slut ännu ett musiktips. Jag har ägnat ett helt kapitel i boken åt ett av Buxtehudes märkligaste verk, kantatcykeln Membra Jesu nostri. Den finns i en rad olika inspelningar. Jag tycker mycket om en med Schola Cantorum Basiliensis under ledning av René Jacobs. Kan avlyssnas på youtube – se länken nedan!


Guds speleman är död

Idag jordfästes Per Erik Styf i Uppsala. Han dog den 13 november, 93 år gammal.

Jag tror det var pappa som en gång kallade Per Erik ”Guds egen speleman”. Det var ett högt betyg för att komma från pappa, och för mig kändes omdömet klockrent.

Jag lärde känna Per Erik Styf på hösten 1957. Jag var 15 år då, Per Erik 34. Jag hade konfirmerats i Undersåker, och den sommaren började jag spela orgel. När jag kom tillbaka till Uppsala ville jag fortsätta med det. Pianolektionerna för Otto Lehner på Uppsala musikskola fick vara, och jag började i stället gå varje vecka till Trefaldighetskyrkan, där Per Erik då var ny som organist. Jag var en av hans första orgelelever.

Per Erik lärde mig spela orgel på riktigt. Han gav mig nycklar till kyrkan och orgeln. Allt oftare tillbringade jag kvällar vid kyrkans stora orgel. Eller vid den lilla 1700-tals-orgeln i koret, då ofta tillsammans med min syster Anna-Karin som spelade flöjt. Båda sjöng vi också med i Trefaldighetskyrkans kör. Per Erik introducerade oss i de stora körverken. Att som tonåring få sjunga med både i Bach-kantaterna Wachet auf ruft uns die Stimme och Christ lag in Todesbanden liksom i Mozarts Requiem – det kom att påverka mig för livet. Det var också Per Erik som ordnade så att jag under mina första år som läkarstuderande samtidigt fick vara tillförordnad kantor i Sant Olofs kapell.

Pappas benämning ”Guds egen speleman” var inte gripen ur luften. Per Erik var en spelman i kyrkan. Han förmedlade ett slags religiös spelmansglädje som inspirerade oss som fick vara med till insatser som vi väl egentligen inte var riktigt mogna för. Men under Per Eriks ledning sjöng och spelade vi av hjärtats lust, och Trefaldighetskyrkans låga valv vidgades en aning.

Jag har haft kontakt med Per Erik också under senare år och smittats av hans värme och vitalitet. Han hjälpte mig med underlag till boken om Dick Burvall, Vemodet mitt i musiken. Och när jag, tillsammans med min bror Bengt, nu forskat en del om Uppsala musikskola och Böckkvartetten, som under mer än 30 år spelade Haydns Jesu sju ord på korset i Trefaldighetskyrkan, var det förstås självklart att lyssna på vad Per Erik hade att berätta.

Våra samtal kom då ofta in på Vega, Per Eriks hustru, en gång sopran i vår kör, ofta med solistuppdrag. På gamla dar blev Vega dement. ”Jag har fått en ny livsuppgift”, sa Per Erik till mig. ”Livet har alltid nya uppgifter i beredskap.”

Vega dog tidigare i år. Och nu är också Per Erik död. Gud har hämtat hem sin speleman. Jag saknar honom mycket men är glad och  tacksam att jag fick lära känna honom.

 

Sjunga för de döda

Idag på Alla Helgons dag har jag tänkt mycket på min syster Anna-Karin, som dogLars Bengt AnnaKarin 1945 redan 1979, bara 35 år gammal. På bilden, som måste vara tagen 1945, sitter hon mitt emellan mig och Bengt och bara strålar.

Anna-Karin hade en vacker altstämma. Som tonåringar var både hon och jag med i Trefaldighetskyrkans kör i Uppsala. På Alla helgons dag medverkade kören alltid vid en minnesstund ute på Hammarby kyrkogård. Vi brukade säga att vi sjöng för de döda. Kören stod uppställd så att vi kunde se över gärdena ända bort till vårt hem, som låg i åskanten borta vid Ultuna. Nu ligger Anna-Karin begravd bara några meter från där vi stod och sjöng.

Vår dirigent var Per Erik Styf, nu 90 år gammal. Bengt mejlade just och berättade att Per Erik idag vid en gudstjänst i Trefaldighetskyrkan avtackades ”för lång och trogen tjänst i ’Kyrkbänksämbetet’ och för sina mer än 30 år som kantor – en tjänst som avslutades på Allhelgonadagen för 25 år sen”.

Grattis Per Erik! Livet pågår, skriver Bengt. Idag brinner ljus på Anna-Karins grav. Och sången kan aldrig dö.

Somna till orgelmusik

johann pachelbelJust nu pågår Skånes orgelveckor. Ett utmärkt initiativ, då en rad framstående organister från de nordiska länderna, Tyskland, England och Polen besöker Skåne och ger konserter i olika kyrkor. Också Köpenhamn och Bornholm får besök, och orgelentusiasterna får verkligen sitt lystmäte.

Jag hör till orgelmusikens vänner. Under mina ungdomsår tog jag regelbundna lektioner i orgelspel. Per-Erik Styf i Trefaldighetskyrkan i Uppsala var min lärare. Och när jag sedan studerade till läkare var jag samtidigt kantor i S:t Olofs kapell i samma stad. En kort period drömde jag om att bli organist på riktigt. Jag sökte ett stipendium för att resa till Italien och studera Girolamo Frescobaldis musik. Jag fick det aldrig, och inte blev jag organist heller. Kanske lika bra. Så begåvad var jag inte. Och läkaryrket var ingen dålig ersättning. Det behövs en del musikalitet, om än av ett lite annat slag, i det yrket också.

Men glädjen i att lyssna på bra orgelmusik har jag behållit. Och ikväll var jag i Klosterkyrkan här i Lund och hörde en konsert med den unge norrmannen Ole Andreas Fevang. Skönt uppkrupen i ett hörn hörde jag honom spela Mendelssohns  tredje orgelsonat och en orgelkoral av Bach. Så kom han till den kända och ofta spelade ciaconan i f-moll av Johann Pachelbel. En ciacona består av ett kort tema som hela tiden upprepas i pedalen, i detta verk 22 gånger, medan temat varieras och broderas i manualerna. Jag har spelat stycket många gånger själv. Nu hörde jag inledningen – och så var det långa stycket plötligt bara slut! Lätt förvirrad såg jag upp och upptäckte att det programblad jag nyss hållit i händerna låg parkerat vid fötterna hos en dam som satt tre meter ifrån mig. Jag såg frågande på henne, och av hennes förtjusta min insåg jag att jag sovit gott en stund.

Så käre Ole Andreas – och käre Johann: Förlåt mig att jag missade nästan hela ciaconan! Det var verkligen inte ert fel! Men sedan var jag verkligen klarvaken och kunde njuta fullt ut av Alains lilla Postlude över gregoriansk aftonmusik, några nyupptäckta orgelstycken av Grieg och inte minst av ett pampigt och väl genomlyst ”tonestykke” av Niels W. Gade. Jättebra!

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑